Bitter…Jag? Ähhh!!! del 63

…forts KAPITEL 24 eller Nittonhundranittioett tror jag

Varpå jag enligt god ton och schysst uppfostran till grund, givetvis släppte in henne för att visa henne min nyinköpta jacka. Det kanske ter sig en aning märkligt att jag har en sådan toppkoll på datumet, men det finns en anledning till det. Jag gillar inte sjuttonde april. Ok för sextonde april, till och med den artonde men sjuttonde får håret på mina armar att krumma sig och min kropp att uppvisa de mest märkliga utslag som finns. Det fanns bara ett sätt att dämpa effekterna av denna dag. Och det var att spendera pengar på något sätt.

Jag hade nämligen passerat en hej-och-hå-vad-skall-vi-lura-dig-på butik på Drottninggatan av en slump på väg hem från en fika i city och likt min vana impulsköpt en jacka. Jag är faktiskt jackornas Imelda Marcos. Jag vet inte hur många jackor jag äger, däremot vet jag att jag måste köpa en ny jacka då och då för att inte skrumpna ihop och dö. En annan aspekt till att jag så lättvindligt släppte in henne i min lägenhet var ju det faktum att hon var min flickvän. Sådant förpliktar liksom. Hon gav mig stargate och jag gav henne tillåtelse att smyga in i min lägenhet. Fast skall sanningen fram så var det nog hon som gav mig tillåtelse att tro att det var jag som bestämde i min lägenhet.

Det jag i princip kan säga för att göra en kort historia kortare, så mumlade hon något om att hon tyckte om mig allt för mycket, jag satsade inte tillräckligt, hon var inte redo, jag var alldeles för över hennes nivå, hon hyste en gigantisk respekt för mig och ville inte såra mig, så därför såg hon sig nödgad att avpollettera mig. Jag har än idag svårt att se hennes logik i resonemanget, men hade väl inte så mycket val än att snyggt acceptera hennes bud och slut vart det så det sjöng om det. Jag vet ännu inte vad jag gjorde som inte föll henne på läppen men något var det, och det är väl allt man kan säga om det. I och för sig tror jag att allting handlade om längden. Hon tyckte nog att det fattades mig några centimeter på längden.

Sålunda singel och relativt problemfri gled jag ett par veckor senare på en fest och blev lite smygsnygg sent på natten, varpå Jamella en kurskamrat som sedermera blev flickvän, blev är väl egentligen ett felaktigt val av tempus, det bör nog vara är, fast när detta skrivs är den korrekta tempusformen en före detta flickvän , tog tillfället i akt och tryckte in mig i ett hörn i baren och sade:

– Nå, var står vi?
– Öh… i baren väl, sade jag och kollade runt så att jag inte hade felaktig rumsinformation.
– Jag menar, du och jag ju!
– Öh… fortfarande i baren, väl, sade jag lite perplex och kollade på nytt runt så att jag inte hade tagit miste och vi faktiskt stod i garderoben eller i restaurangdelen.
– Åh… du e så trög ibland, jag menar var har jag dig?
– Men er´u blind eller? Jag står ju här i baren med dig, vad är problemet?, sade jag lite irriterat, för någonstans kände jag att jag ansågs en aning efterbliven av henne men det var ju hon som hade grava synproblem.

Jag menar jag visste var jag var, jag visste också vad jag gjorde men det jag framför allt inte förstod var vad för form av information hon äskade efter.

– Ok då, låt mig refraisa frågan. Jag gillar dig och jag undrar vad du anser om det och vad du tänker göra åt saken.
– Jag gillar dig också, sade jag.
– Inte på det sättet menar jag. Jag gillar dig mer än så.
– Öh… menar du med gillar dig typ lite mer?
– Men det måste du väl ha fattat?
– Nej, jag trodde bara att vi var polare.
– Är vi det eller vill du något mer, sade hon.
– Vad vill du?
– Jag frågade först!
– Ja men, om jag säger att jag gillar dig, så kanske du säger att du bara skojade, sade jag fegt.
– Det är en risk du får ta, sade hon och log beslöjat samtidigt som hon tog en ny sipp på sin drink.

Hon drack någon skitskum grön melonhistoria som avlägset påminde mig om det som min systerson brukar hitta i sin näsa och sträcka fram till mig med ett lyckligt leende som bara ett barn kan göra över denna underbara upptäckt i omedelbar anslutning till munnen. Plötsligt såg jag henne i ett nytt ljus, visserligen var det för att bargrannen tände en cigg i närheten av oss, men dock ett nytt ljus. Om inte annat så var det väldigt symboliskt. Det jag hade tagit för en soft, cool tjej som jag kunde snacka med om precis vad som helst, var ju egentligen en dam som jag var förälskad i ju. Jag slog en imaginär hand för min panna och bannade mig självt för den emotionella blindhet jag hade levt med.

Alla dessa dagar i skolan då jag blev på dåligt humör om hon inte ägnade hundra procent uppmärksamhet åt mig fick nu sin logiska förklaring. För i helvete jag var ju kär i denna kvinna! Och här står hon framför mig och påstår att hon var kär i mig och att nästa steg var mitt. Med ett nytt motto jag hade anammat bara ett par dagar tidigare, nämligen att man inte skall skåda givna hästar i munnen, jag vet inte exakt vad det betyder men det jag framför allt inte förstår är hur någon vid sina sinnens fulla bruk kan ställa sig och glo in i käften på en häst, men vi är väl alla olika det är väl det som gör en värld…bla bla bla, sade jag till henne:

– Öh… är du sugen på mig så kör vi väl då!

Inte världens mest briljanta början på ett förhållande, men glöm nu inte att jag befann mig under ett kraftigt inflytande av alkohol i dess vidaste och blötaste bemärkelse. Hade jag bara hållit mig till rödvin under kvällen så hade det säkert slunkit ut en skön snygg fransk kommentar, men nu befann sig mitt system upptaget med att bekämpa rödvin, vitt vin, whiskey, ginar och tonicar, kaffedrinkar och coca cola, så tungan och hjärnan fick sköta sig bäst de kunde och resultatet blev därefter.

Men kommentaren verkade falla i god jord, förmodligtvis för att hennes system var lika korrupt som mitt. Vi var som två stycken Microsoftoperativ som möttes i natten. Var och en med sina buggar och konstigheter. Ungefär som om win xp skulle ragga upp nittofemman.

– Mmm… men schå kyssch mig någongång då, sade hon och vände sitt ansikte uppåt.

Följ den rafflande fortsättningen i nästa vecka…