KAPITEL 25 eller Dag 13 på Lastkajen En mogen man går på dans
Det verkar som om man har mognat till lite på gamla dagar. Fan jag är inte en snubbe längre! Inte heller en kille. Pojke var det länge sedan någon kallade mig. Jag är en man! Med allt vad det innebär. De tjejer jag dejtar är kvinnor och inte babes, eller brudar eller tjejer och jag är deras man. Inte pojkvän.
Jag var ute häromdagen och tog ett par iskalla som en kollega föredrar att kalla det vi normala innerstadsbor kallar stöl, med ett par goda vänner. Bland annat dök Cee och hennes tystlåtna kamrat upp. Även vännen Iztvan gled upp vid sidan och anslöt sig till de festandes skara. För att fira mitt miserabla nya liv sen jag börjat arbeta på den gudsförgätna platsen på lastkajen, ville jag dricka ett par lyckliga öl en lönehelg. Avgasrörssorteringsbefriad. Om inte annat för ett par timmar. Min arbetstid tillät att jag kunde vara ute och svira precis när som helst. Det vet ju alla att det inte händer någonting vettigt ute innan klockan är efter tio. Och eftersom jag slutade vid den tiden passade det bra att bara glida vidare ut på krogen utan att passera hemmet.
Givetvis under förutsättning att pengarna räckte till. Men man fick se till att välja sina vänner, så att de kunde betala biran, när den stor feta postchecken hade marginaliserats till ett skrynkligt kvitto i bakfickan på de slita manchesterbyxorna. Helt enkelt lät min arbetstid mig socialisera med mina vänner då de var lediga. På kvällarna. Fredagskvällar med bira var nu något jag kunde unna mig. Att gå ut en lönehelg brukar i normala fall gå i stick stäv gentemot alla mina principer om att gå ut en helg då folk har plånboken full av osande cash som bara vill bli använd. De tar med sig pengarna men lämnar kvar sitt sunda förnuft och den lilla uppfostran de någonstans borde ha.
Den devis som jag lutar mig emot är den gamla välkända, endast idioter och folk som inte kan uppföra sig är de som går ut dessa helger. De snålar och spar på sina utgifter för att en helg i månaden kunna gå ut och slänga sina lurviga på någon cool i deras värld hipp krog någonstans. Det förklarar alla köer och imbecilla galningar som rör sig ute dessa dagar i slutet på varje månad. Strategin jag använder mig utav är att undvika dessa dårar genom att prompt hävda att det endast är idioter som går ut och därför vägrar jag att smyga ut vid dessa tillfällen. Man är väl inte en idiot! Det som fick mig att gå ut denna kväll var emellertid den omständighet som gjorde att tysta kamraten till Cee och jag har börjat umgås lite mer än förr.
Jag vet inte om jag håller på att bli intresserad av henne eller om det bara är det att jag håller på att förgås av kåthet. Det verkar inte heller som om jag kommer att få reda på det inom en snar framtid. Det lutar mer åt att jag kommer att runka mig till sömns alla dagar denna vecka än att hon kommer att suga av mig. Hon lutar sig smäktande gentemot mig varje gång vi ses och sen är hon lika varm att prata med i telefon som ett veckogammalt lik. Nu var jag taskig. Liket är fan i mig varmare! Detta gör att jag inte riktigt vet var jag har henne. Mina få hårstrån på huvudet minskar i antal varje gång jag börjar grubbla över detta state of relationship som vi befinner oss i. Hur som helst så ringde hon upp mig och sade att gänget skulle gå och det vore kul om jag dök upp på nattklubben Fasching på lördag.
– Skall du gå? sade jag
– Näe jag bara frågar om du skall gå ut och möta oss, fast vi inte skall dit… dummer, det är väl ganska glasklart att jag skall med om jag ringer dig och ber dig haka på oss, eller?
– Öh…
– Ja, hur skall du ha det, kommer du eller kommer du inte?
– Jo… jag tror det.
– Bra, det kommer att bli kul om du dyker upp, sade hon tror jag leendes fast det kan jag inte veta eftersom hon befann sig på den andra sidan av telelinjen.
– Ok, sade jag en aning förvirrad.
Vad vill hon mig egentligen?
– Bra då säger vi så, sade hon och lade på luren.
Jag tittade på telefonluren som om den kunde berätta för mig vad som precis hade utspelats mellan oss och sin vana trogen kunde inte lurjäveln ens ge mig en hint om vad som hade skett eller komma skulle på lördagskvällen. Jag hällde upp en kall folköl. Letade febrilt i skåpen efter någonting tuggbart och hittade endast ett halvt paket Mariekex. Det hade jag köpt för att syrrans unge skulle kunna ha någonting att stoppa i munnen när de kom på besök. Jag funderade en stund på om det skulle vara under min värdighet att sitta och dricka folkbira och käka Mariekex i min ensamhet en vardagskväll, när jag fick se en spegelbild av mig själv i postskjortan. Jag insåg med plötslig klarhet att den versionen av mig själv enbart skulle må bättre av kex med öl. Ingenting kunde vara under dennes värdighet.
När lördagskvällen knackade på klädde jag upp mig i min snyggaste kostym, vilket senare på kvällen skulle visa sig vara ett misstag eftersom jag såg ut som om jag kom direkt från kontoret på någon revisorfirma, och det gav vännen Iztvan ett gäng med tillfällen att tvåla till mig och min nästan magiska osvikliga känsla för konsten att alltid bli fel.
– Hur bär du dig åt? sade vännen Iztvan när vi gled in på klubben där alla var klädda så fult som möjligt eller så hip-hop coolt som möjligt. Utom jag då.
– Vad menar du?
– Din klädsel. Du ser ut som om du precis har avslutat en stor aktieaffär och bara slinker in på krogen för att ta en öl innan du skall hem till din fru i någon förnäm förort. Om folk visste att du sorterade avgasrör skulle de kolla runt för att se var den dolda kameran är gömd.
– Jag är benägen att hålla med om att min klädsel inte riktigt är i samklang med resten av klientelet här, tillströk jag.
– Om det bara vore din klädsel så gick väl det an, men hela du är så lost så att hälften vore nog. Du är inte en brother. Det räcker inte med att säga fonk. Det förklarar varför den musik du skriver inte svänger. Frihetsgudinnan svänger mer! Vafan George Michael har mer soul i sig än vad du någonsin har lyckats uppbåda, och det endast genom att ta emot en och en annan svart balle. Fan jag bör inte bli sedd med dig allt för mycket om jag skall kunna styra upp en brud ikväll, tare lugnt och lycka till med whatever du kan lyckas med i den där munderingen, sade vännen Iztvan och försvann in i havet av likadant klädda lirare som han själv.
Jag stod där ensam vid baren i kostym och jag erkänner att jag nog kände mig lite ute. Det kunde lika gärna riktat en strålkastare på mig. Ungefär som Steve Martin i filmen ”Lonely Guy” vid restaurangbesöket. Så mycket stack jag ut. Med vännen Iztvan försvinnande kom, insåg jag, evighetens slut och oändlighetens början.
När jag till slut kom hem vid tretiden på natten hade jag fortfarande inte en susning på vart Tysta My och jag hade varandra. Ville hon eller ville hon inte? Kommer vi att knulla eller inte? Även lille Luther vill ha svar på denna fråga.
Följ den rafflande fortsättningen imorgon…
