Häromdagen satt jag och funderade på antimateria. Som man gör. Inte för att jag är någon Einstein direkt, men man måste ju hålla hjärnan i trim genom att då och då fundera på saker som får en att känna sig som en lätt efterbliven bergsget en hal dag i Alperna, utan isdobbar. Och antimateria, det är ett sådant där ämne som får mig att vilja kräkas fram hjärnan och stoppa den i frysen tills den har lugnat ner sig.
För hur fan är det möjligt?
Att något finns bara för att vara anti något annat som finns? Det är som att säga “här har du en apelsin, och här har du en anti-apelsin som finns bara för att vara motsatsen till den första apelsinen”. Och vad händer om de möts? Poff! Och så är båda borta. Som ett dåligt första dejt-scenario där båda bara försvinner från krogen utan att betala notan. Eller? Och varför finns ens den första apelsinen?
Jag satt där med min whisky (ja, klockan var bara elva på förmiddagen men när man filosoferar över universums gåtor får man ta till vad som krävs) när det plötsligt small till. Inte från whiskyflaskan, den var tyst som en socialistisk börsmäklare, utan från någonstans i rummet. En märklig figur stod framför mig.
– Tjena, sa figuren.
– Va fan!, sa jag och spillde ut whiskyn över min favoritfåtölj.
– Lugn, det är bara jag. Eller ja, anti-jag om man ska vara petig med detaljerna.
– Anti-vad?
– Anti-dig. Din motsats. Allt du inte är.
– Men då borde du ju vara anti-mig?
– Det är ju det jag säger!
– Men du säger ju anti-jag?
– Ja!
– Men..?
– Släpp det. Pronomen är överskattade!
Jag kollade på honom. Han var klädd i en välstruken kostym, hade perfekt kammat hår och… vänta nu… hår? Jag drog handen över min egen flint och kände hur självförtroendet sjönk ytterligare några nivåer.
– Som Bizzaro-Superman?
– Var inte löjlig!
– Vadå löjlig?
– Han är bisarr, jag är anti!
– Skillnaden är?
– Stor!
– Okej… du säger det…
Vi tittade på varandra. Jag tog en klunk. Och sen kunde jag inte hålla mig.
– Du har hår, sa jag anklagande.
– Självklart. Jag är ju din motsats. Du är flint, jag har hår. Du är cynisk, jag är optimist. Du hatar morgnar, jag älskar dem.
– Älskar morgnar? Nu vet jag att du ljuger. Ingen älskar morgnar!
– Jodå! Jag går upp klockan fem varje morgon, gör yoga, dricker grön smoothie och planerar dagens positiva affirmationer.
Jag kände hur jag började må illa. Det här var värre än jag kunnat föreställa mig. Min motsats var en sån där… välmående människa.
– Och min fru då? Har du också en anti-fru?
– Oh ja! Hon är underbar. Vi gör mindfulnessövningar tillsammans varje morgon, går på parmassage en gång i veckan och har aldrig ett ont ord att säga till varandra.
– För helvete, muttrade jag. Ni låter ju helt störda!
– Vi föredrar termen “emotionellt balanserade”, sa han med ett leende som fick mig att vilja kasta min whisky på honom. Fast det vore ju slöseri med bra whisky.
– Vad gör du på fritiden då?, frågade jag, mest för att tortera mig själv.
– Åh, massor! Fågelskådning är min stora passion. Särskilt småfåglar. Och så älskar jag att virka och göra egen kompost. På fredagarna har vi alltid mysig hemmakväll med rawfood och meditation. Och så utforskar vi boken Kama Sutra. Sida för sida. Visste du att det finns minst 365 ställningar?
Jag rös. På grund av de inre bilderna av vissa av *host* sidorna i Kama Sutra. Varje dag en ny ställning. Herregud!
Jag började på allvar fundera på om det fanns anti-whisky, och om den i så fall kunde göra mig nykter. För det här började bli för mycket.
– Men om du är min motsats, betyder det att du hatar whisky och rock’n’roll?
– Naturligtvis! Jag dricker bara kombucha och lyssnar uteslutande på vindspel och valsånger. Det är så lugnande för själen.
– Och jobbet då? Vad gör du?
– Jag är life coach och mindfulnessinstruktör! Hjälper människor att hitta sin inre balans och…
– Stopp! skrek jag. Det räcker! Jag tål inte mer!
Anti-jag log det där irriterande leendet igen.
– Du borde verkligen prova att andas genom näsan och räkna till tio när du blir upprörd. Jag kan lära dig några enkla meditationstekniker som…
– Vet du vad?, avbröt jag. Om du är min motsats, betyder det att du också har en motsats, eller hur?
– Ja, teoretiskt sett…
– Och den motsatsen skulle då vara… jag?
– Korrekt, sa han med en nick som fick hans perfekta hår att vaja irriterande välkammat.
– Men om jag är din motsats, och du är min motsats… vem fan är egentligen originalet?
Anti-jag öppnade munnen, stängde den igen, och för första gången såg han faktiskt förvirrad ut. Där fick han. Ingen outsmartar undertecknad. Jag njöt. Tog en ny klunk whisky.
– Det… det har jag faktiskt aldrig tänkt på, sa han.
– Hah! utbrast jag triumferande. Inte så jävla mindful nu va?
Och precis då small det till igen. In genom väggen kom ytterligare en figur. Den här gången var det… ja, jag antar att det var anti-anti-jag.
– Tjena losers!, sa den nye besökaren och drog fram en cigg.
– Men… vem är du då?, frågade anti-jag förvirrat.
– Anti-dig såklart. Eller anti-anti-honom. Eller… ja, fan vet jag. Har ni en öl?
– Finns i kylen, sa jag.
Jag började skratta. Det här var ju helt absurt. Här satt vi, tre versioner av samma person — en flintis med whisky i glaset, en välkammad yogafreak, och… ja, vad fan var den tredje egentligen?
– Så om du är anti-honom, och han är anti-mig… vad gillar du då?
– Allt och inget!, sa anti-anti-jag glatt. Jag är paradoxernas paradox, motsägelsernas motsägelse! Jag både älskar och hatar morgnar, dricker både whisky och kombucha, och på fredagar sitter jag och mediterar samtidigt som jag headbangar till Death Metal!
Anti-jag såg ut som om han skulle svimma.
– Men… det går ju inte! Det måste finnas struktur, ordning, balans…
– Balans är för fegisar!, skrattade anti-anti-jag och hällde öl i anit-jags kombucha med ett “balansera det här!”.
Jag skulle precis till att lägga av ett asgarv, då jag kände att jag verkligen gillade denna nya sida av mig Anti-anti-jag skulle kunna komma överens om så många olika sött att bråka med allt och alla då det small till igen.
Och igen. Och igen. Plötsligt var rummet fullt av olika versioner av mig själv.
Anti-anti-anti-jag, anti-anti-anti-anti-jag, och så vidare i all oändlighet. En version var vegansk köttätare, en annan var ateistisk präst, en tredje var arbetslös VD.
– Stopp!, skrek jag. Det här går inte längre! Vi kan inte alla existera samtidigt!
– Varför inte?, sa alla versionerna i kör, vilket lät helt för jävligt.
– För att… för att… ja, för att det bara inte går!
– Men, sa anti-jag försiktigt, om antimateria kan existera samtidigt som vanlig materia…
– Ja, tills de möts och allt exploderar!, skrek jag.
Det blev knäpptyst i rummet. Alla versioner av mig tittade på varandra. Skitskumt och obehagligt på samma gång.
– Oh fan, sa anti-anti-jag.
– Just det, sa anti-anti-anti-jag.
– Vi är körda, sa någon version längst bak.
POFF!
När röken lagt sig satt jag ensam i min fåtölj igen. Min whisky var utspilld, mitt huvud värkte, och någonstans i rummet hördes svagt ljudet av ett vindspel.
Jag reste mig upp på darriga ben och gick för att hämta en ny flaska. På vägen passerade jag spegeln i hallen och stannade upp. Var det där… hade jag… var det inbillning eller hade jag plötsligt hår?
Nej, fan också. Fortfarande flintis. Men någonstans där ute finns en version av mig med perfekt hår som sitter och dricker kombucha och längtar efter att få åka på fågelskådning.
Stackars jävel.