Det är något särskilt med morgonbussen. Ett slags mikrokosmos av mänsklig existens, komprimerad till en metallåda på hjul. Här står jag, inklämd mellan en vägg av människokött, plåt och plexiglas, och observerar detta märkliga skådespel som utspelar sig varje vardagsmorgon.
Klockan är 07:43. Bussen är försenad, som vanligt. Chauffören, en medelålders man med permanent rynkad panna, upprepar sitt mantra “Flytta bakåt!” för tredje gången. Hans röst blir gradvis mer irriterad, som om han genuint tror att det finns någon magisk ficka av tomt utrymme där bak.
Framför mig står en kvinna i femtioårsåldern, med en mops i en designerväska. Hunden, med sitt tillplattade ansikte och utstående ögon, stirrar på mig med en blandning av uttråkning och förakt. Den hänger där i sin väska, precis i höjd med mitt bröst, som en levande statussymbol. “Titta på mig,” verkar väskan skrika, “jag är från Michael Kors och kostar mer än vad du tjänar på en vecka!” Mopsen själv verkar mest önska att den var någon annanstans.
Längre fram sitter en äldre man med ett radband i händerna. Hans fingrar glider metodiskt över pärlorna medan hans blick är fäst på något osynligt punkt framför sig. I motsats till kaoset runt omkring honom verkar han ha hittat sin egen fridfulla bubbla. Jag undrar vad han ber om, eller om han ber överhuvudtaget.
Mitt emot mig sitter en kille i trettioårsåldern, i välstruken skjorta och slips som skriker “mellanchef på något startup-företag”. Hans högerben studsar upp och ned i en takt som skulle göra en speedmetalltrummis avundsjuk. Han fingrar nervöst på sin telefon medan benet fortsätter sin frenetiska dans.
“NEJ, JAG SA JU ATT DET MÅSTE VARA KLART TILL TOLV!” Rösten skär genom luften som en motorsåg genom smör. En kvinna i kostym gestikulerar vilt medan hon skriker i telefonen. Alla runt omkring försöker låtsas som om de inte hör, men det är ungefär lika effektivt som att försöka ignorera en brand.
Det slår mig att jag är den enda här som inte verkar vara på väg någonstans särskilt viktigt. Min laptop vilar tungt i ryggan, min telefon är på ljudlös, och jag har inga brådskande möten att stressa till. Ändå kan jag inte låta bli att känna en smula stress fast jag just nu ser mig som en utomstående observatör i detta vardagliga drama
En tanke slår mig: . Är stress smittsamt? Är all denna stress verklig, eller är det bara en roll vi spelar? Som om vi alla har fått ett manus där morgonpendlingen måste vara ett tillstånd av konstant ångest och irritation. Som om vi skulle förlora något väsentligt om vi tillät oss att bara… vara.
Kvinnan med mopsen flyttar sig några millimeter. Mopsen morrar, för att markerar revir. Jag funderar på att morra tillbaka. En ung tjej längre fram har hörlurar på sig och gungar lätt med huvudet till någon ohörbar rytm. Hon ler för sig själv, helt oberörd av kaoset runt omkring. Jag känner en märklig avund – inte över hennes ungdom, utan över hennes förmåga att skapa sin egen värld mitt i detta kollektiva vansinne.
Mobiltelefondamen har avslutat sitt samtal men har omedelbart påbörjat ett nytt. Denna gång med lägre volym, men fortfarande tillräckligt högt för att alla ska höra om den “fullständigt inkompetenta praktikanten” som har “sabbat hela projektet”. Hennes mascara är perfekt applicerad, hennes ögonskugga förstärker diskret hennes gröna ögonfärg, men det finns något desperat i hennes blick.
Mannen med radbandet har slutit ögonen nu. Hans läppar rör sig ljudlöst. Hans närvaro är som ett lugnt öge i denna storm av morgonstress, och jag känner hur min egen andning börjar anpassa sig till rytmen av hans fingrar som glider över pärlorna.
Bussen närmar sig centrum nu. Trafiken blir tätare, stämningen i bussen mer elektrisk. Som om alla redan mentalt är framme vid sina destinationer, otåliga att påbörja dagens uppgifter. Eller kanske är denna nervösa energi ett uttryck för en kollektiv önskan att fördröja det oundvikliga mötet med arbetsdagens realiteter.
Killen med det skakande benet reser sig plötsligt upp, hållplatsen före centrum. Han tränger sig förbi med mumlade ursäkter, nästan snubblar över någons väska i sin iver att komma av. När han försvinner uppstår ett tomrum som omedelbart fylls av en ung mamma med barnvagn. Kvinnan med mopsen himlar med ögonen så dramatiskt att jag är rädd att de ska fastna. Den unga mamman ignorerar de irriterade blickarna med en värdighet som får mig att känna en plötslig sympati för henne. Barnet i barnvagnen stirrar storögt runt omkring sig.
Vi är nästan framme vid min hållplats nu. Konstigt nog känner jag en viss motvilja mot att lämna denna mikroversion av mänskligheten. Det finns något fascinerande i att observera alla dessa liv som tillfälligt korsar varandra, alla dessa små dramer som utspelar sig inom bussens begränsade ramar.
När jag kliver av inser jag att även jag har spelat en roll i detta – rollen som den distanserade observatören. Kanske är min påstådda avsaknad av stress bara ytterligare en fasad, ett sätt att höja mig över det vardagliga kaos som omger mig. Kanske är min cyniska blick på mina medpassagerare bara ett försvar mot insikten att jag är precis lika fångad i dagens rutiner som de är.
Men medan jag går mot kontoret, känner morgonluften mot ansiktet och hör stadens puls vakna till liv, kan jag inte låta bli att le. För imorgon kommer vi alla vara där igen – mopsdamen, radbandmannen, den stressade mellanchefen (om han nu överlever dagen) – alla spelar vi våra roller i denna dagliga föreställning som kallas morgonpendling. Och någonstans, under ytan av stress och irritation, finns det något nästan rörande i hur vi alla, tillsammans men ändå ensamma, kämpar oss genom dessa morgontimmar på väg mot våra separata öden.
Kanske är det just detta som gör morgonbussen till något mer än bara ett transportmedel – den är en påminnelse om att vi alla är statister i varandras liv, att även den mest vardagliga resa kan bli en övning i meditation över den mänskliga existensen. Om man bara tar sig tid att observera, reflektera, och kanske, bara kanske, le åt absurditeten i alltihop.
Och medan jag står vid övergångsstället och väntar på att ljuset ska slå om till grönt gubbe, och tänker på vår lilla buss, slår det mig att detta skådespel upprepas över hela världen. I Tokyo trängs kontorsarbetare i överfulla tunnelbanevagnar medan vitklädda pushers hjälper till att pressa in ännu fler. I Mumbai hänger människor ut genom dörrarna på fullpackade pendeltåg. I New York svär folk över försenade avgångar, i São Paulo sitter folk fast i ändlösa bilköer, och i London står tusentals britter i köer till de välkända röda dubbeldäckarna. Miljontals människor, alla på väg någonstans, alla med sina egna historier, drömmar och frustrationer. Det är som ett gigantiskt urverk av mänsklig rörelse, synkroniserat över tidszoner och kontinenter. Kanske är det just denna delade erfarenhet som gör oss alla till medborgare i samma absurda civilisation – vi är alla fångar i morgonrusningen, oavsett var på jorden vi befinner oss.
Och tiden själv blir plötsligt relativ i detta eviga flöde av människor. För sextio år sedan satt våra mor- och farföräldrar på liknande bussar, med sina portföljer och tidningar, på väg till sina kontor och fabriker. För fyrtio år sedan stod våra föräldrar där vi står nu, kanske med samma känslor av alienation och stress. För tjugo år sedan var det vi som var de unga med hörlurar, och om tjugo år kommer nya generationer stå här, kanske med holografiska displays istället för mobiltelefoner, men med samma grundläggande längtan efter att vara någon annanstans. Pendlingen är som en tidlös dans där rollerna går i arv – mopsdamen, den stressade mellanchefen, den kontemplerande äldre mannen – de har alltid funnits och kommer alltid att finnas, bara i olika skepnader. Det är som om tiden viker sig som ett dragspel, och alla dessa morgonpendlare genom historien existerar samtidigt, sammanlänkade i en oändlig kedja av vardaglig förflyttning…
Makes you think…eller?