Jag vaknade upp mitt i natten med en känsla av att något var fel. Inte fel som i “fan, jag glömde stänga av strykjärnet”-fel, utan mer som i “universum har bestämt sig för att jag är nästa offer”-fel. Jag kollade på klockan – 03:17. Samma tid som varje natt numera. Som om kroppen hade bestämt sig för att tre timmars sömn räcker gott och väl för en halvgammal man. Jag suckade djupt och ångrade det omedelbart när odören av min egen andedräkt slog emot mig – en stank som skulle få lik att häpet hålla för näsan och muttra “ta det lugnt kompis, vi har våra standards även här nere”.
“Knack, knack!”, hörde jag från hörnet av sovrummet.
“Vem där?”, frågade jag och försökte låta bestämd, men rösten sprack som en pubertal fjortis på första dejten.
“Äh, slappna av”, sa Tiden och klev fram ur skuggorna. Han var klädd i något som skulle föreställa ungdomligt – en Adidashoodie från 2018, ett par chinos som varit moderna under Y2K-eran, och vita sneakers som såg ut att ha överlevt minst tre millennieskiften. Hans skägg var grått men han hade färgat topparna blå, förmodligen i ett desperat försök att hänga med. Så… öh otidsenligt som man bara kan bli när man försöker alldeles för mycket. “Jag är bara här för att påminna dig om att det snart är dags igen.”
“Dags för vadå?”, sa jag.
“Du vet mycket väl vad. Födelsedagen. Den årliga påminnelsen om att du är ett år närmare… ja, du vet.”
Jag suckade. Visst fan. Födelsedagen. Den där dagen som förr i tiden betydde presenter, tårta och glädje, men som nu mest kändes som en markering i almanackan som sa “Grattis, du är nu officiellt närmare döden än din egen födsel”.
“Apropå det”, sa en mörk röst från garderoben, “så ser jag verkligen fram emot vårt kommande möte.”
Döden klev ut, iförd en svart kostym som såg ut att vara köpt på rea på Dressman. Den var liiiite för liten, och han försökte att dra ned ärmarna på kavajen för att dölja det. Han hade till och med en namnbricka där det stod “Hej! Jag är Döden (praktikant)”.
“Praktikant?”, frågade jag.
“Ja, budgetnedskärningar du vet. Men oroa dig inte, jag har fått utmärkta referenser från min handledare.”
Plötsligt knakade det till i höften, som om den ville vara med i konversationen.
“Och där har vi början”, sa Tiden med ett flin. “Först höften, sen knäna, och innan du vet ordet av sitter du och diskuterar olika märken av inkontinensskydd med främlingar på apoteket.”
“Håll käften”, muttrade jag, men visste att han hade rätt. Det var som om kroppen hade en inbyggd tidsbomb som började ticka vid födelsen och som nu, bit för bit, började explodera.
“Minns du när du kunde sova hela natten?”, fortsatte Tiden, nu bekvämt tillbakalutad i min fåtölj. “Eller när du kunde dricka en öl utan att planera toalettbesöken som en militär operation?”
“Eller när du kunde resa dig upp utan att låta som en rostig gångjärn?”, la Döden till, uppenbarligen road av situationen.
Min blåsa, som tydligen också ville vara med i mobbningen, började signalera att det var dags för nattens tredje toalettbesök.
“Fan ta er allesammans”, muttrade jag och hasade mig upp ur sängen. Kroppen protesterade med diverse knak och knarr, som en gammal trappa i ett spökhus.
“Hallå där, glöm inte mig!”, ropade en raspig röst från fotändan av sängen. Det var Gikten som kom krypandes som en blek spindel längs med lakanet.
“Inte du också”, stönade jag.
“Jo, jo! Jag tänkte sätta mig i stortån ett tag, kanske migrera upp till knät senare om jag känner för det. Du vet, hålla dig sällskap.”
Jag försökte undvika Giktens krypande approach och halvsprang mot badrummet i mörkret. DUNK! Lilltån träffade sängkanten med en kraft som skulle få tsunamivarnare att slå larm.
“Men herregud!”, utbrast en ny röst. Det var Ålderssynnedsättningen som tittade fram bakom garderobsdörren. “Ska du verkligen vara så fåfäng att du vägrar använda dina +4 glasögon? De hänger ju för fan precis där på nattduksbordet!”
“Jag ser utmärkt i mörkret”, protesterade jag medan jag hoppade på ett ben.
“Javisst”, fnös Ålderssynnedsättningen. “Det var därför du just gav lilltån ett trauma som kommer att ge din Podolog mardrömmar i veckor.”
“Du ska vara glad”, ropade Tiden efter mig. “Vissa får inte ens uppleva denna långsamma nedbrytning av värdighet och kroppsfunktioner!”
På väg till toaletten mötte jag Ålderdomen i hallen. Hon satt och stickade något som såg ut som en extremt lång halsduk.
“Det är din livstråd”, förklarade hon och höll upp den meterlånga halsduken mot det svaga nattlampsskenet. “Se här, vid den här maskan, när du var 22 – där började du tappa håret. Kommer du ihåg paniken när du hittade de första stråna på kudden?”
“Ja, tack, det minns jag mycket väl”, muttrade jag, men hon verkade inte höra.
“Och här, vid 30”, fortsatte hon entusiastiskt och pekade på en särskilt ful maska i beige, “där började din ölmage ta form. Den tog faktiskt form snabbare än din karriär, om jag får säga det själv. Och titta här vid 43 – ser du den här gråaktiga nyansen? Det var när Hoppet började tappa sin livsgnista. Och vid 51, åh, det här är en av mina favoriter, det var när din rygg bestämde sig för att…”
“Tack, det räcker!”, avbröt jag. “Om det är något jag minns kristallklart så är det dessa kroppsliga järtecken. Jag behöver ingen guided tour genom förfallets historia.”
“Men jag har ju inte ens kommit till klimakteriet än!”, protesterade hon.
“Till vad?!”
“Åh, förlåt, fel livstråd. Men ändå…”
Efter att ha tömt blåsan (vilket tog betydligt längre tid än förr – ännu en “förmån” med åldrandet) kravlade jag tillbaka till sängen. Där satt nu hela gänget – Tiden, Döden, Ålderdomen och till och med Existentiell Ångest hade dykt upp.
“Vi tänkte ha lite förfest inför din födelsedag”, sa Existentiell Ångest. “Du vet, gå igenom alla dina misslyckanden, obesvarade drömmar och förlorade möjligheter.”
“Kan ni inte bara låta mig vara?”, stönade jag.
“Låta dig vara?”, skrattade Tiden. “Vi är ju din födelsedagspresent! Vi är här för att påminna dig om att varje år är en nedräkning, inte en uppräkning.”
“Som en sorts omvänd adventskalender”, nickade Döden. “Fast istället för choklad får du värk, och istället för julafton får du… tja, mig.”
Jag drog täcket över huvudet, men kunde fortfarande höra dem prata. De diskuterade mina grå hår, mina knarrande knän, min krympande energi och min växande lista över krämpor som om de satt på ett utvecklingssamtal.
“Och har ni sett hans senaste påhitt?”, fnissade Ålderdomen. “Han har slutat med godis, bullar och chips!”
“Ja, och vin och öl!”, inflikade Döden. “Dessutom går han på gym tre gånger i veckan. Som om det skulle spela någon roll alls vid det här laget!”
Hela gänget brast ut i skratt. Det lät som en blandning av kråkor på gravfältet och rostig taggtråd som skrapade mot en griffeltavla.
“Nästa gång kommer han väl att börja med Hot Yoga!”, hostade Tiden fram mellan skrattattackerna.
“Eller meditation!”, kacklade Existentiell Ångest.
“Som om han kunde sitta still så länge med den där prostatan!”, vrålade Gikten, och de vred sig av skratt igen.
“Vet ni vad?”, sa jag till slut. “Ni kan dra åt helvete allesammans. Ja, jag är äldre. Ja, kroppen fungerar inte som förr. Och ja, varje födelsedag är ett steg närmare graven. Men det är väl för fan bättre än alternativet?”
Det blev tyst i rummet.
“Han har faktiskt en poäng”, sa Döden efter en stund. “Dessutom börjar mitt skift snart, och jag har en hel del själar att samla in innan lunch.”
“Ja, och jag måste sticka klart den här halsduken”, mumlade Ålderdomen.
En efter en försvann de, tills bara Tiden var kvar.
“Du vet”, sa han med ett snett leende, “du är faktiskt lite roligare än de flesta andra jag besöker. De flesta bara gråter eller försöker förhandla.”
“Tack, antar jag”, sa jag torrt.
“Vi ses på födelsedagen”, sa Tiden och försvann.
Jag tittade på klockan igen – 03:45. Bara två timmar och femton minuter kvar tills väckarklockan skulle ringa. Men det gjorde inget. Jag hade överlevt ännu ett nattligt möte med mina krämpor och deras hantlangare, och det är väl det som räknas?
Fast … ska jag inte passa på att kissa igen…