Ingen på besök

Häromdagen satt jag och slötittade på ett program om svarta hål när det knackade på dörren. Jag öppnade och möttes av… ingenting. Bokstavligt talat.

– Tjena, sa Inge Ting och svävade in genom dörren.
– Öh, sa jag intelligent.
– Jag hoppas inte att vi stör, sa en genomskinlig figur bakom honom.
– Vi? frågade jag.
– Ja, jag och mina polare. Det här är Tomhet, sa Inge och pekade på den genomskinliga figuren som nu flöt omkring i min hall.
– Hola amigo, sa en röst med spansk brytning. Jag är Nada. Jag kommer från Barcelona där jag jobbar som professionell existentiell kris.
– Och där borta har vi Intet, sa Inge och nickade mot ett hörn där något som liknade ett svart hål i kostym stod och gäspade.

Jag blinkade några gånger. Kollade kaffekoppen. Nej, inget suspekt i den. Bara vanligt Gevalia.

– Vad kan jag hjälpa er med? frågade jag artigt, för man vill ju inte vara oartig mot Intet.

Det kunde bli pinsamt vid universums slut.

– Jo du förstår, började Inge Ting medan han tog plats i soffan (eller rättare sagt, medan soffan blev mindre synlig där han satt), vi har tröttnat på att bara vara tomrum och vakuum.
– Si si, instämde Nada. Vi vill ha lite mer… hur säger man… edge!
– Edge? sa jag.
– Du vet, sa Tomhet som nu svävade omkring bland mina bokhyllor och gjorde titlarna oläsliga. Lite mer attityd. Folk tar oss för givet. “Åh, det var ingenting”, “Det betyder inget”, “Tomt prat”. Det börjar bli tröttsamt.

Intet gäspade igen så högt att min kaktus vissnade.

– Kan du hjälpa oss? Vi har hört att du är expert på att göra något av ingenting, sa Inge.
– Vem har sagt det? frågade jag misstänksamt.
– Ingen, sa alla fyra i kör och brast ut i ett skratt som fick dimensionerna att skaka.
– Ha. Ha. Ha, sa jag torrt. Okej, låt mig se… Ni vill alltså ha mer edge? Bli tagna på allvar?
– Exactamente! utbrast Nada. Vi vill vara mer som… som…
– Som existensen! fyllde Tomhet i.
– Paradoxalt, sa jag.
– Vi vet, sa Inge Ting stolt. Det är liksom vår grej.

Jag funderade en stund medan Intet började äta upp min TV av ren uttråkning.

– Hey! Sluta med det där! ropade jag.
– Sorry, mumlade Intet. Gammal vana. Man är ju trots allt ett svart hål på mödernet.
– Okej, här är vad vi gör, sa jag. Först och främst måste ni sluta vara så… frånvarande. Ni måste ta plats!
– Men vi är ju bokstavligt talat ingenting, påpekade Inge.
– Precis! Det är er superpower! Vet ni hur många som skulle döda för att kunna bli osynliga? Eller försvinna när skattemyndigheten ringer?

De tittade på varandra (eller jag antar att de gjorde det, det var lite svårt att se).

– Fortsätt, sa Tomhet intresserat.
– Ni är ju grunden till all filosofi! Utan er skulle Nietzsche bara varit en snubbe med konstiga mustascher. Sartre skulle varit arbetslös!
– Ole! ropade Nada entusiastiskt.
– Och du, Intet, du är ju faktiskt det läskigaste som finns! Folk är livrädda för dig. Du är som döden fast värre – du är avsaknaden av alltihop!

Intet sken upp (eller mörknade, det var svårt att avgöra).

– Och ni tillsammans, fortsatte jag, ni är ju som ett superhjälteteam! The Void Squad! The Nothing League! Los Nadas!
– Men… hur ska vi få folk att fatta det? frågade Inge.
– Marketing, sa jag enkelt. Vi kör en PR-kampanj. “Ingenting är bättre”, “Tomhet är styrka”, “När allt annat sviker – välj Intet!”
– Låter dyrt, sa Tomhet.
– Äh, det kostar ingenting, sa jag och blinkade.

De stönade kollektivt åt ordvitsen.

– Men först, sa jag, måste ni sluta hänga med varandra hela tiden. Ni förstärker varandras… eh… icke-närvaro.
– Som när man adderar minus med minus? frågade Nada.
– Exakt! Ni måste mingla mer med Existensen, Substansen, Varat. Bli lite mer… något.
– Men då är vi ju inte ingenting längre, protesterade Inge.
– Nej, men ni blir ett coolare ingenting. Ett ingenting med attityd. Ett ingenting som folk faktiskt märker.

De började se (eller inte se) lite mer optimistiska ut.

– Och du, Intet, sluta käka upp folks grejer bara för att du är uttråkad. Skaffa en hobby istället. Svarta hål kan väl sticka eller något?
– Quantum sticking?, mumlade Intet fundersamt. Det låter… intressant.
– Perfekt! Och du Nada, sluta vara så negativ hela tiden med ditt “nada nada nada”. Tänk positivt! “Nada är bättre än det här!”
– Si! Jag ska börja med yoga också, sa Nada.
– Och jag ska börja på gym! sa Tomhet. Bygga lite substans!

Vi skrattade alla åt den, även om det fick fönsterrutorna att skallra.

– Tack kompis, sa Inge och reste sig (soffan blev normal igen). Du har verkligen gjort något av ingenting här.
– Det var så lite så, sa jag.

De började glida mot dörren, nu med betydligt mer… ja, närvaro i sin frånvaro.

– En sista sak, sa jag. Kan du få Intet att spotta ut min TV innan ni går?
– Sorry, mumlade Intet och gjorde en uppstötning som skulle få en svart håla att rodna. Teven dunsade ner på golvet, nu visandes endast program om existentiell filosofi.

När de försvunnit (vilket tog ett tag eftersom de redan var försvunna från början) sjönk jag ner i soffan och funderade på om detta verkligen hade hänt eller om jag hade fått i mig något konstigt i kaffet.

Frugan kom hem senare och frågade varför teven bara visade dokumentärer om Sartre.

– Det var ingenting, sa jag och blinkade mot den tomma hallen där ett svagt eko av ett ihåligt skratt fortfarande hängde kvar.