Fan vad det svider när ens coolhet bara bestämmer sig för att dra. Utan förvarning, utan avskedsbrev, utan ens ett “det är inte dig det är mig”.
Bara poff!, och sen borta.
Jag stod där i badrummet och fixade håret med en nyinköpt vax som enligt förpackningen skulle ge mig “that effortless cool look”. Visst, tänkte jag, som om något som kostar 299 spänn kan vara effortless. Men jag köpte skiten ändå för att min frisyr började ge samma vibbar som en utskälld postkassörska.
Det var då jag såg det i spegeln. Min coolhet, den där jävla attityden som jag alltid kunnat luta mig mot, materialiserade sig som en dimfigur bakom mig. Innan jag hann säga “WTF?” gled den fram till fönstret, öppnade det med en nonchalant gest och klev ut. Tre våningar upp!
– Hey!, vrålade jag. Vart fan ska du?
– Sorry kompis, sa coolheten med en röst som fick George Clooney att låta som Kermit i Mupparna. Men jag orkar inte med det här längre.
– Va? Orkar inte med vadå?
– Dig. Dina försök. Dina desperata försök att vara relevant. Det där jävla hårvaxet var droppen.
Jag kände hur paniken började krypa upp längs ryggraden som en skraj spindel på väg mot hjärnan.
– Men vi har ju varit tillsammans i…ja…alltid!
– Exakt. Det är dags för mig att gå vidare. Du förstår, sa coolheten och tände en cigg utan att använda tändare, det finns gränser för hur länge man kan låtsas.
Och där stod jag, med hårvax i nyporna och en känsla av att någon precis dragit undan mattan under mina fötter. Fast värre. Som om någon dragit undan hela jävla golvet och lämnat mig hängande i luften som Gråben precis innan han fattar att han sprungit ut för klippan.
– Men vem ska jag vara utan dig?, ropade jag efter den försvinnande gestalten.
– Du får vara dig själv, skrockade coolheten medan den gled iväg på en osynlig luftström.
– Men jag vet ju inte vem det är!
– Exakt! Det är därför jag drar!
Frugan kom in i badrummet, såg mig stå där med öppet fönster och hårvax i högsta hugg.
– Vad gör du?
– Mitt cool stack precis.
– Din vadå?
– Min coolhet. Du vet, den där grejen som fick mig att se avslappnad ut även när jag var stressad som fan. Som fick mig att kunna bära upp t-shirts med dumma tryck. Som gjorde att jag kunde säga “tjenna” utan att låta som en lodis.
– Jaha, den ja, sa frugan. Och när hade du den senast menar du?
Boom! Right in the feels som kidsen säger nuförtiden. Fast det kan jag ju inte säga längre för utan min coolhet låter det bara som när ens farbror försöker vara ungdomlig på släktmiddagen.
Plötsligt började jag se mig själv med nya ögon. Eller rättare sagt, med mina egna ögon utan det där coola filtret som min coolhet alltid lagt över verkligheten. Det var som att se världen i HD för första gången, fast tvärtom. Som att gå från 4K till VHS.
Min garderob som jag alltid tyckt var “bekvämt bohemisk” var helt plötsligt bara “sunkig”. Mina repliker som jag trodde var “rappt slagfärdiga” lät nu mer som “desperat försök att vara vitsig”. Till och med mitt sätt att gå, som jag inbillat mig var “avslappnat cool”, såg ut som om jag försökte smuggla en hamster i varje sko.
Jag försökte ringa efter coolheten på kvällen. Den svarade faktiskt.
– Kommer du inte tillbaka?
– Nope. Jag har redan hittat en ny. En 23-årig barista som faktiskt kan bära upp vintage-kläder utan att se ut som en container från Myrorna.
– Men…men…vad ska jag göra nu då?
– Acceptera att du är en medelålders snubbe som gillar att dricka kaffe ur en mugg med texten “Bästa farsan” och som tycker att det är helt okej att ha telefonen i bälthållare.
– Jag har ingen bälthållare!
– Än. Men nu när jag är borta är det bara en tidsfråga.
klick
Så här sitter jag nu. Ensam med min nyfunna töntighet. Det värsta är att den känns…bekväm. Som ett par mjukisbyxor man vet att man aldrig borde gå ut med men som känns helt rätt när man sitter i soffan och kollar på Morden i Midsomer.
Frugan säger att jag har blivit mycket lättare att leva med sen coolheten stack. “Du behöver inte hålla fasaden uppe hela tiden”, säger hon och klappar mig på huvudet som om jag vore en snäll men lite dum golden retriever, när jag sitter med mina läsglasögon och försöker lösa söndagskrysset.
Häromdagen köpte jag faktiskt en bälthållare till mobilen. Den är i äkta läder och har till och med en extra ficka för kreditkort. Min tidigare coolhet skulle ha fått en stroke bara av tanken, men fan vad praktisk den är!
Och igår upptäckte jag att jag kan alla textrader i ABBA:s låtkatalog. Utan att skämmas! Det är som om någon har tagit bort ett filter som gjorde att jag hela tiden behövde vara… något annat. Något coolare.
Min coolhet skickade förresten ett vykort häromdagen. Den är i Berlin nu, hänger på nån hipster-bar i Kreuzberg och lever livet. “Grattis till bälthållaren!” stod det på kortet. “Du är äntligen fri.”
Jävla attityd. Men den har nog rätt. För första gången på länge känner jag mig… “authentic” som kidsen säger. Fast det ska jag kanske sluta säga nu. Äkta får duga. Det är töntigt, men det är i alla fall ärligt.
Nu ska jag gå och kolla om det finns fler färger på den här bälthållaren. Kanske en i brunt som matchar mina nya birkenstock…