Jag satt och funderade över livets stora frågor, som till exempel varför man inte kan få köpa en påse med bara rosa Ahlgrens bilar, när det knackade på dörren. Inte ett vanligt tjena-grabben-har-du-tid-en-minut- knackning utan ett dovt, frustande, nästan explosivt dunkande.
– ÖPPNA! För i helvete innan jag spränger skiten!
Jag gled fram till dörren, kikade genom titthålet och såg… ingen. Fast det var klart nån var där för dörren skakade som om nån stod och boxade på den.
– Vem är det?, frågade jag.
– Det är jag, din ILSKA!
– Min vadå?
– Din ILSKA! Fan ta dig, öppna nu!
Jag öppnade försiktigt. In stormade en röd, svettig figur som såg ut som en korsning mellan Red Hulk och en övermogen tomat. Han kastade sig ned i min fåtölj så att fjädrarna knakade olycksbådande.
– Jag orkar inte mer, flämtade han. Du måste hjälpa mig!
– Hjälpa dig? Du ser ju ut att må prima. Stark som en oxe!
– Det är just det som är problemet! Jag är för stark, för arg, för… kantig. Jag vill bli mjukare!
– Du menar som yoga?
– Nej för fan! skrek han och slog näven i soffbordet så att mina bordsunderlägg hoppade. Förlåt… ser du? Det är sånt här jag menar. Jag vill kunna ta det lugnt ibland. Inte alltid explodera.
Precis då knackade det på dörren igen. Den här gången lät det som någon sparkade.
– Det är Frustrationen! Släpp in mig för helvete!
– Och Motvals! Vi vill också vara med!
– Glöm inte mig, Bitter här!
Ilskan sjönk ihop i fåtöljen med en suck.
– Där ser du. De följer efter mig överallt. Vi är liksom ett gäng. Men jag vill… lova att inte säga något till någon men….förändras.
Jag öppnade dörren igen och in vällde resten av gänget. Frustrationen var grå i ansiktet och gick fram och tillbaka över golvet medan han vred sina händer. Motvals ställde sig i ett hörn med armarna i kors och vägrade sätta sig. Bitter sjönk ned i soffan med en sur min.
– Så, sa jag. Ni vill alltså…?
– Bli snällare! skrek Ilskan. Fast… förlåt att jag skrek.
– Mjukare, muttrade Bitter. Fast det går säkert åt helvete.
– Jag vill inte alls! sa Motvals. Men de andra tvingade mig.
Frustrationen fortsatte bara vandra fram och tillbaka.
– Ok, sa jag. Låt oss börja med några andningsövningar…
– ANDAS!? Vad fan menar du!? röt Ilskan.
– Där ser du, sa Bitter. Det funkar ju inte.
– Jag tänker INTE andas, fnös Motvals.
Frustrationen började hyperventilera.
– Lugn, sa jag. Vi tar det från början. Ilska, varför vill du förändras?
– Jo, suckade han. Folk blir rädda. Springer iväg. Till och med Glädjen duckar när jag kommer. Och häromdagen… (han torkade en tår) …häromdagen sa Kärleken att hon inte vill träffa mig mer om jag inte lugnar ned mig.
– Åh fan, sa jag. Det var ju trist.
– TRIST!? TRIST säger du!? Det är en KATASTROF! vrålade han och hoppade upp ur fåtöljen.
– Sitt, sa jag bestämt.
Till min förvåning lydde han.
– Nu ska vi göra ett experiment. När något gör dig arg, försök tänka på något trevligt istället.
– Som vadå?
– Som… valpar?
– Hatar valpar! De är så jävla GLADA hela tiden!
– Ok… blommor då?
– Allergisk!
– Solnedgångar?
– För långsamma!
Detta skulle bli svårare än jag trott. Frustrationen hade nu nött upp ett spår i parketten. Bitter mumlade något om att allt var meningslöst ändå. Motvals vägrade fortfarande sätta sig.
– Vet ni vad? sa jag. Ni behöver inte förändras helt. Bara… rundas av lite i kanterna.
– Hur då? frågade Ilskan misstänksamt.
– Tja, när du blir arg – var arg! Men kanske… 20% mindre arg? Och du Frustration – du får vandra, men kanske lite långsammare? Bitter – var bitter, men unna dig en positiv tanke ibland? Och Motvals…
– NEJ!
– Ok, du får vara precis som du är.
– Då vill jag förändras!
Jag suckade. Det här skulle bli en lång kväll.
Tre timmar och sju sönderskrikna kuddar senare hade vi faktiskt gjort framsteg. Ilskan hade lärt sig räkna till tre innan han exploderade. Frustrationen hade hittat en bekväm ovalformad vandringsrutt. Bitter log faktiskt en gång (även om han påstod att det bara var gas). Och Motvals… tja, han var sig själv.
– Tack, sa Ilskan när de skulle gå. Nu känner jag mig nästan… lugn.
– BULLSHIT! skrek han plötsligt och kastade soffbordet genom fönstret.
– Sorry, sa han generat. Gammal vana. Men jag räknade faktiskt till två den här gången!
När de försvunnit ut i natten stod jag kvar och betraktade hålet i väggen där fönstret suttit. Funderade på om jag skulle bli arg, frustrerad, bitter eller motsträvig. Men bestämde mig för att vara lite rundare i kanterna själv.
Fast först skulle jag ringa försäkringsbolaget. Med en väldigt bestämd röst.