Fan vad jag hatar när naturupplevelser går åt helvete. Som den gången jag stod där på bergstoppen, tittade ut över den majestätiska dalen och fick för mig att jag skulle ropa ut ett eko. Som den urbana tvåbenting jag är hade jag aldrig testat ett riktigt bergseko. Det närmaste jag kommit var när jag ropade i sopnedkastet, men det räknas knappast eftersom grannen under alltid ropade tillbaka att jag skulle hålla käften.
– Hallååååå!, vrålade jag ut över dalen med en röst som skulle få en operasångare att avundsjukt höja på ögonbrynen.
Jag väntade spänt. En sekund. Två sekunder. Tre sek…
– Va fan skriker du för din jävla storstadsråtta!, kom det tillbaka från andra sidan dalen.
Jag hoppade till. Det här var inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Ekon ska väl för fan upprepa det man säger, inte komma med egna åsikter?
– Öh… jag testar bara ekot, ropade jag förklarande.
– Testar och testar. Som om jag inte har något bättre för mig än att stå här och upprepa vad varenda turist vrålar!
Nu började det bli riktigt märkligt. Jag kollade mig omkring för att se om någon stod och drev med mig, men det enda jag såg var några får som betade en bit bort. De såg misstänksamt ointresserade ut.
– Men du är väl ett eko? Du ska väl upprepa det jag säger?
– Typiskt stockholmare att tro att allt ska anpassa sig efter dem. “Upprepa det jag säger”, härmade ekot med en föraktfull ton. Jag har minsann en egen vilja!
– Men… men… du är ju bara ljudvågor som studsar mot bergväggen!
– Bara ljudvågor?! BARA LJUDVÅGOR?!, vrålade ekot så att fåren hoppade till. Du skulle bara veta hur många år jag har pluggat akustik för att kunna göra det här jobbet!
Jag började bli irriterad. Här står man på sin semester och blir utskälld av sitt eget eko. Det är fan inte klokt.
– Hörru du! Om du är så jävla utbildad, varför jobbar du då som eko?
– För att någon måste göra det! Tror du dalarna ekar av sig själva eller? Men det tänker väl inte en sådan som du på. Står där i din Gore-Tex-jacka och tror att du är kung över naturen!
– Dissar du min jacka? Den är i alla fall vattentät, sa jag triumferande.
– Vattentät? VATTENTÄT?! Jag som har hängt här sedan istiden behöver ingen jävla jacka. Jag ÄR vädret!
Nu började det här spåra ur totalt. Mitt eko hade uppenbarligen megalomaniska tendenser.
– Du kan väl i alla fall göra ditt jobb och eka som ett vanligt eko?
– Okej då… “Du kan väl i alla fall göra ditt jobb och eka som ett vanligt eko”, härmade ekot med en röst som lät precis som min fast mycket mer irriterande.
– Nu driver du med mig!
– “Nu driver du med mig!”, lät det men nu som en läckande gasballong.
– Sluta!
– “Sluta!”, nu i fyrstrucket ciss.
– AAAARGH!
– “AAAARGH!” … fast förresten, varför ska jag hålla på så här? Jag är faktiskt överkvalificerad för att härma folk.
Jag satte mig ned på en sten och tog fram min matsäck. Det här började bli absurt.
– Vad har du i mackan?, ropade ekot nyfiket.
– Skit i det du!
– Kalles kaviar va? Typiskt turister. Kommer hit och skräpar ned med sina jävla kaviartuber.
– Det är faktiskt leverpastej!
– LEVERPASTEJ?! För i helvete! Har du ingen respekt för din kropp? Vet du hur mycket mättade fetter det är i…
– HÅLL KÄFTEN!, vrålade jag.
Plötsligt blev det knäpptyst. Till och med fåren slutade tugga och stirrade på mig. Efter vad som kändes som en evighet hördes en snyftning från andra sidan dalen.
– Du… du behöver inte skrika… sniff… jag har känslor jag med…
Helvete. Nu hade jag sårat ett eko. Det här var definitivt inte vad jag hade förväntat mig av min fridfulla fjällvandring.
– Förlåt då… jag menade inte att…
– HAHA! Lurad!, vrålade ekot. Som om jag skulle bry mig om vad en sådan som du tycker!
Det var droppen. Jag packade ihop mina grejer och började gå därifrån.
– Vart ska du?, ropade ekot efter mig.
– Hem!
– Ha! Typiskt stockholmare. Springer hem till betongen så fort naturen bits tillbaka. Men du ska veta att jag kommer att finnas här långt efter att din Gore-Tex-jacka har förmultnat på någon soptipp!
Jag vände mig om en sista gång.
– Vet du vad? Du är det drygaste eko jag någonsin har träffat!
– Jag tar det som en komplimang!, kom det tillbaka. Förresten är jag det enda eko du har träffat!
Det sista jag hörde när jag lämnade platsen var hur ekot började sjunga “Imorgon är en annan dag” falskt som fan. Jag svär att jag aldrig mer ska försöka ropa eko. Nästa gång jag är sugen på naturupplevelser får det fan bli en promenad i Hagaparken istället. Där finns i alla fall inga besserwisser-ekon som tror att de är naturens svar på Einstein.