Jag stirrade på den silverfärgade Rolexklockan i skyltfönstret. Den blinkade lockande mot mig, som om den kände av min inre finansiella dignitet. Mitt sanna jag. Det rika jaget som satt inspärrat i en kropp som levde på existensminimum.
– Ursäkta, vad kostar den där?, frågade jag expediten som kom ut för att torka av näs och fingeravtrycken jag lämnat på rutan.
– 285 000 kronor, sa han och tittade menande på mina slitna jeans från Dressman.
– Jaha… det var ju… en rimlig summa.
– Rimlig?, fnös han.
– Ja alltså… för den som är rik på riktigt. Som jag. Fast… inombords.
Han gav mig en blick. En sån där blick som folk ger gatuartister som påstår sig vara reinkarnationen av Elvis.
– Jag är transfinansiell, förklarade jag. Född rik i en fattig kropp.
– Va?
– Det är precis som det låter. Min själ tillhör överklassen men min plånbok… tja, den identifierar sig mest med socialbidragsnormen.
Expediten backade långsamt in i butiken och låste diskret dörren. Jag hörde hur han mumlade något i en telefon. Förmodligen till säkerhetsvakten. De förstår aldrig. Ingen förstår.
På väg hem klev jag in på Seven Eleven för att köpa kvällens middag – en microburrito. Kassörskan höll upp min nedslitna Mastercard mot ljuset.
– Den ser lite… använd ut.
– Det är för att den är en social konstruktion, förklarade jag. I själva verket är det ett Gold American Express-kort. Det har bara inte kommit ut än.
– Kommer ut?
– Ja, du vet. Som när någon är född i fel ekonomisk kropp. Jag menar, titta på mig. Ser du inte hur aristokratiskt jag håller kaffekoppen? Det där kommer inifrån. Det kan man inte fejka.
Hon tittade på min pappmugg från 7-Eleven.
– Det är väl ingen kaffekopp?
– Det är en mental porslinskopp i kunglig stil. Den fysiska formen är bara en tillfällig begränsning.
När jag kom hem satte jag mig i min IKEA-soffa (mentalt en Chesterfield i äkta läder) och funderade över livets orimligheter. Varför skulle just jag, med min medfödda förmåga att uppskatta årgångschampagne och kaviar, tvingas leva på skivad falukorv och folköl? Det fanns något djupt orättvist i det.
Frugan gled förbi.
– Har du betalat hyran?
– Älskling, sa jag. Du pratar med en person vars innersta väsen äger tre herrgårdar och en yacht. Det är bara en teknikalitet att pengarna råkar befinna sig… på ett annat existensplan.
– Jaså?, sa hon. Kan du be ditt innersta väsen swisha hyran då? För den faktiska världen vill ha betalt på fredag.
– Du förstår inte. Jag är fast i en ekonomisk anomali. Min faktiska privatekonomi stämmer inte överens med min finansiella identitet.
– Din enda identitet kommer vara “vräkt” om du inte fixar hyran, sa hon och försvann ut i köket.
Jag suckade och drog fram mobilen. Öppnade Blocket. “Säljes: Vision av självbedrägeri. Kommer med inbyggd förmåga att känna igen äkta Gucci på lukten. Bytes mot: Faktiska pengar.”
Ingen hade nappat än. Folk är så materialistiska nuförtiden. De förstår inte att sann rikedom sitter i hjärtat, inte i plånboken. Fast det hade förstås inte skadat om båda varit lite mer välfyllda.