Jag hade för mig att tiden skulle gå sakta på mötet men det här var ju för fan snäppet över förhöjd långsamhet. Skala 1 till 10 på långsamhetsskalan låg nånstans på 267. Det börjar bli så jävla vanligt med långmöten så man borde typ ha ett möte om hur vi ska korta ned mötena. Vafan. Om man ska samla alla jävlar på plan 7 så kan man väl se till att det är nåt vettigt man drar ur röven och inte att alla ska sitta och lyssna på någon idiot som varken är intresserad av att bli förstådd eller att få något gjort.
Mitt emot mig sitter Fredrik “the konsult” med sina sjuttonhundra riksdaler i timmen och åker skateboard över siffror och bokstavskombinationer med en hastighet som skulle gjort Tony Hawk avundsjuk. Tony Hawks största trick var liksom att åka ur en pool med en twist. Fredriks trick var att få ur sig så många jävla TLA, FLA, VLA och QLA som möjligt utan att själv trilla av stolen. Och så var tydligen jag “the moron of the millennium” eftersom jag inte hajade att RTO var samma jävla sak som FRO och inte alls var detsamma som GRO, FRTO eller FBR.
– Så planen är alltså att implementera FRO för KPQ och NBO i det nya EDS-systemet innan övergången på DTP vilket är FOT-2 standard enligt FMK. Vi behöver uppgradera till SPI 3.9 för bästa integrering med WTF, säger Fredrik och jag hajar inte ett jävla jota.
– För att förtydliga, vad är det för skillnad på FRO och RTO i den här fasmodellen?, frågar stackars Petra som tydligen valt samma sida som undertecknad i kriget mot kriget om förkortningar.
– Bra fråga, kära Petra! RTO är inte aktuellt i det här läget eftersom GDR-mätningarna visade att det saknas WBX-certifiering. Vi behöver alltså ett FRO, gärna inom TKI-ramen och med koppling till RMP men utan GKV-delen, svarar Fredrik med en hastighet som skulle fått Usain Bolt att anklaga det för fusk.
Jag kliar mig på hakan medan jag försöker dölja att jag gäspar en gäspning som rymmer sju timmars sova-för-lite-senaste-veckan. Ett gäspande som får mina käkben att knaka ljudligt. För att få det hela mindre påtagligt kupar jag handen framför munnen, fast med fyra fingrar och tummen i ett vagt försök att hålla kvar käken. Jag blöder ur ögonen. Det är allt hans jävla förkortningar. De är så meningslösa för oss andra att min själ försöker ta sig ur situationen genom att smyga ut i gäspningen.
Fredrik är helt ovetandes om att halva rummet sen en bra stund befinner sig i kollektiv hjärndöd tack vare hans jävla rappakalja till språk. Han har bytt den vanliga konversationen, den där ni vet när normala människor snackar med varandra så att övriga människor fattar vad tusan man pratar om, mot något som liknar en scen ur A Clockwork Orange där de pratar Nadsat. Men ändå fattar jag skillnaden. Alex DeLarge hade i alla fall en språklig kontext till sitt hittepåspråk.
– PCQ-indexet är ju grunden för all LBD-planering, och PMF kan ju lätt stämmas av mot VOP eftersom CKW-ramverket…
Nu är det snart två och en halv timme in i ett möte som skulle tagit 45 minuter om han bara hade använt ord istället för jävla bokstavssekvenser. Jag kollar, och jag skäms inte över det, på klockan som för sjuttioelfte gången idag har uppfört sig som om den stod still. Jag drar ned manschetten på skjortan och undrar om det här är straffet för att jag snodde Amandas extra kopp Dirty Cappucino när hon tittade bort i morse. Känns som om karma haft ett finger med i spelet.
– Kan du säga det där igen, men på svenska, brister jag ut och plötsligt blir det lika tyst som när man råkar avfyra en, vad man trodde var en tystis, komma ut som en ljudlig mök under begravningsceremonin.
Fredrik ser på mig med en blandning av ogillande, förvåning och rent hat. Som om jag precis trampat på hans hund. Som om inte han trampat på hela mötet med ett språk som knappt kunde klassas som svenska, om ens riktiga förkortningar.
– Jag pratade ju svenska. Fast det är ett branschspråk. Alla här förstår.
Och nu vrider jag upp ljudet till hundra i käften. Det där var sista skitdroppen. Han ligger där och skvalpar i sin överbetalda skjorta med sina jävla initialer broderade på skjortbröstet – FKH – som att han på något sätt är viktigare än alla andra. För att inte tala om hans klocka som är så stor att den ska kunna ses från rymden. Som om rymden skulle vara det minsta intresserad av att hålla koll på det här puckot och hans tidsapparat.
– Alla här förstår? Vafan babblar du om! Se dig om i rummet. Hälften är semi-medvetslösa. Mona där borta ser ut som om hon planerar sin egen hämndaktion och funderar på om man kan döda en människa med en whiteboard-penna. Bosse till höger har gått in i nån form av katatoniskt tillstånd där han varken kan röra sig eller reagera på omgivningen. Det enda livstecknet är att han blinkar slumpmässigt. Lenita har kollat på sin telefon under bordet i fyrtio minuter och det är inte ens för att hon chattar med nån polare utan för att leta efter en ursäkt att lämna mötet. Jag är den ende som aktivt lyssnar och ärligt talat har jag glömt vad du sa för två och en halv timme sedan.
Det blir tyst igen. Fredrik tittar på sin PowerPoint och sen på rummet. Kanske förväntar han sig en revolt.
– Jag menar, fortsätter jag när det är uppenbart att ingen här har ryggrad nog att steppa upp. Kommer du ihåg när man var barn och morsan bad om förklaring vad man lekte och man sa nåt som “vi spelar ett spel där vi jagar varandra och om man nuddar nån så är nån annan jägare”. Det kallades “kull”. Men om du nu vore barn så hade du sagt “vi har implementerat XTP 4.6 vilket aktiverar FRJ-faktorn hos NSP när det nuddar GTP-objektet”.
Nu börjar några försiktigt att fnissa. De känner kraften av att äntligen kunna skratta åt idioten. Fredrik får en rodnad som kryper upp från halsen mot kinderna. En röd hinna av yrkesskam som snabbt börjar få hans skjorta att likna en blöt disktrasa.
– Det kanske vore lämpligt att vi tog en paus, säger Fredrik med ett försök att samla resterna av sin falna auktoritet.
Medan resten av gänget raskt reser sig för att fly scenen stannar jag kvar. Fredrik packar ihop sina anteckningar. Hans rörelser är ryckiga och stela som om hela kroppen är ett ursinnigt utropstecken.
– Vet du vad PDQ, PRK, VTB och RKF står för, egentligen?
– Ja, absolut. Herregud, det är ju baskunskap i den här branschen, säger Fredrik och rättar till sina glasögon med darrande fingrar.
– Berätta då. Jag tror inte på dig.
– PDQ är ju Performance Delivery Quotient… eller Process Display Quality. Jag använder det mest i kontexten process, säger han.
Nu låter Fredrik som en gymnasieelev som försöker förklara varför han inte har läst läxan.
– Vet du vad jag tror? Jag tror att du bara hittar på förkortningar för att låta som om du har koll. Det är väl det ni konsulter lever på? Att låta som ni har koll samtidigt som ni skapar så mycket förvirring som möjligt så att ni kan fakturera fler timmar medan vi väntar på att förstå.
Nu är det Fredriks tur att explodera.
– Men vad är det för jävla fel på dig? Du förstår väl att förkortningar effektiviserar vårt arbete? De är språkliga verktyg.
– Språkliga verktyg? Jag skulle säga att det här mer liknar språklig tortyr. Man ska inte behöva ha en ordlista för att sitta med på ett jävla möte om en vanlig process.
Jag går mot dörren och stannar vid tröskeln. Vänder mig om och säger:
– För mig är det här bara ett BSM.
– BSM? Vad betyder det, frågar Fredrik misstänksamt.
– Big Shitty Meeting. WOT.
– Och det?
– Waste Of Time.
När jag kommer tillbaka från kaffepausen har Fredrik gjort något oväntat. Han har skrivit upp alla förkortningar på tavlan med förklaringar, samt skrivit om sin presentation. Det är fortfarande tråkigt som fan men åtminstone förstår alla vad han pratar om.
Jag lutar mig över till Lenita och viskar:
– DIG.
– Vadå DIG?
– Dra I Gomseglet. Det är det enda sättet att få de här IDK-människorna att sluta med skiten.
– IDK?
– “I Don’t Know” vad fan jag säger för något.
Hon skrattar så högt att Fredrik stirrar åt vårt håll. Jag ger honom tummen upp.
Jävla konsult.