Häromdagen upptäckte jag att jag levt exakt samma dag i ungefär fem år. Samma jävla rutiner. Samma jävla klädkombination. Samma jävla frukost. Samma jävla fikapaus. Samma jävla lunkande steg till tunnelbanan. Som en stel själlös robot som någon glömt att slå av.

– Jag tror jag fastnat i en loop, sa jag till fru Sug över frukostbordet.

– Vadå loop? Du har inte rört dig på fem år. Du har inte ens bytt kalsonger, sa hon och tog en klunk te.

– Det var ju inte bokstavligt, sa jag irriterat.

– Men nästan.

Fan, hon hade rätt. Var det verkligen fem år sedan jag bytte jobb? Fem år sedan jag köpte den här skjortan? Fem år sedan jag sist var på konsert? Det var som om livet hade lagt i friläge och rullar sakta, långsamt ned för en svag backe.

– Men vad fan ska jag göra? sa jag och tittade bedjande på frugan.

– Du kunde börja med att byta frisyr.

– Visst, sa jag och drog handen över den begynnande flinten. Ska jag be Gud att återställa fabriksinställningarna på mitt huvud eller?

– Du vet vad jag menar.

Och med ett ironiskt “hrrrmf” återgick hon till DN på paddan.

Hela dagen kunde jag inte släppa tanken. Stagnation. Ordet lät som en svampsjukdom på tårna, eller kanske en rysk provins där inget någonsin händer. Stag-nation. En nation av stagnation. Där bor jag. Härskare och ensam medborgare. President Steffo i Stagnatien.

Jag gick runt på kontoret och kollade in arbetskamraterna. Samma slipsar, samma uttryck i ansiktet, samma sätt att hälla upp kaffe med den halvt söndriga maskinen. Samma “hur är läget?” och samma “jodå, det rullar på”. Som om all kreativitet och livsgnista dränerades ur oss för varje minut vi tillbringade i det förbannade kontorslandskapet.

På lunchrasten gick jag till samma thairestaurang, beställde samma pad thai, och satte mig vid samma bord. Servitrisen log igenkännande. Hon visste vad jag skulle beställa innan jag ens öppnat käften.

– Vill du ha något annat idag? frågade hon och bröt mot det outtalade manuset vi båda följt i hundratals repriserade luncher.

– Nej, pad thai är bra, hörde jag mig själv säga innan jag ens hunnit tänka.

Vänta. Vad fan håller jag på med? Jag ändrade mig snabbt:

– Eller vänta… vad skulle du rekommendera?

Hon tittade på mig som om jag just berättat att jag var en utomjording.

– Khao soi är min favorit. Lite starkare men jättegod.

– Kör på det då.

När maten kom var den såklart så stark att jag fick tårar i ögonen och snor ur näsan. Men det var för fan något annat. För första gången på länge smakade jag något som inte var pad-fucking-thai.

När jag gick därifrån passerade jag en frisörsalong och stannade upp. Herregud, hur länge sedan var det jag klippte mig? Tre månader? Sex? Halvt år?

– Har ni drop-in? frågade jag killen i kassan.

– Beror på, sa han lite nonchalant.

– På vad?

– På vad du ska ha gjort.

– Klippa håret kanske? Vad annars gör man hos en jävla frisör?

– Vi gör även styling, färgning, hårbottenmassage, ögonbrynsplock…

– Ögonbryns…?! Man hör ju på namnet att ni klipper hår! Hår-klipparen, sa jag och pekade irriterat på skylten.

– Vi heter faktiskt Hårkällan.

– Vad i helvete är en hårkälla?

– Vill du klippa dig eller inte?

Jag satte mig i stolen och såg mig själv i spegeln. Samma trötta blick. Samma slappa kinder. Samma tunna hår som tycktes klamra sig fast vid huvudet som en drunknande som inte vill släppa ett flytande träd. Jag harklade mig.

– Ta bort allt, sa jag.

– Va?

– Raka skallen.

– Är du säker? Du har inte jättemycket hår att…

– Precis. Så det är lika bra att kapitulera. Ta bort allt. Och gör något med ögonbrynen också.

När jag kom hem stirrade frugan på mig som om jag var en främling som brutit sig in.

– Vad i helvete har hänt?

– Jag bröt stagnationen, sa jag triumferande.

– Du ser ut som en fängelsekund som rymt från Hall, sa hon och bet sig i läppen för att inte skratta.

– Men det är något nytt i alla fall.

– Och ögonbrynen?

– De sa att de skulle “definiera” dem.

– Definiera?! Du ser ut som en bekymrad anime-karaktär.

– Kanske, men jag är en ANNAN bekymrad anime-karaktär än igår.

Jag gick fram till spegeln i hallen. Fan, hon hade rätt. Jag såg ut som en psykpatisk fånge som precis släppts ut efter 20 år. Men kände mig samtidigt lite piggare. Lite mer alert. Som om de hade rakat bort mer än bara mitt hår – de hade rakat bort en del av stagnationen.

Frugan ställde sig bakom mig och la armarna runt min midja.

– Och nu? Vad blir nästa steg i din anti-stagnationsplan?

Jag drog fingrarna över min kala skalle. Det kändes som att stryka över en schweizisk golfboll.

– Jag har faktiskt ingen aning, sa jag ärligt.

– Du skulle kunna börja med att byta kalsonger, sa hon med ett flin.

– De är mina lyckokallingar!

– De var vita när du köpte dem.

– Som sagt, lyckokallingar. De har varit med om mycket.

– Alldeles för mycket, sa hon och rynkade på näsan.

När jag gick och la mig den kvällen, med min nya skalle glansigt reflekterande i spegeln, tänkte jag på stagnationen igen. Kanske var det inte så farligt att stampa på samma ställe ibland. Kanske var det till och med nödvändigt. Som träd som inte rör sig men ändå växer. Kanske hade jag vuxit inåt, blivit djupare, visare, mer komplex, samtidigt som jag på ytan verkade göra samma sak dag efter dag.

Eller så var det bara svepskäl för att rättfärdiga min jävla lättja.

Jag drog av mig kalsongerna och slängde dem i tvättkorgen. Nog med ursäkter. Från och med nu skulle det bli nya kalsonger. Nya thai-rätter. Ny frisyr (eller ja, avsaknad av frisyr). Nya vägar till jobbet. Nya samtalsämnen.

Jag skulle bli en helt ny jävla människa. Bara lite i taget.

För man vill ju inte chocka systemet helt.