Det onda ögat…

Vaknar upp och inser att jag inget ser.

– Wtf…är jag Steve Wonder nu? Om så varför har jag ingen melodi i huvudet? Det där suset låter inte alls lika hittigt som “I just called”.

Med en kvissla i ögat som i form och massa inte är större än en fis i rymden, inser jag att denna dag kommer att gå i sughetens tecken. Och eftersom den k ä n n s som isbiten som sänkte Titanic for jag sålunda till ögonakuten vid Fridhemsplan. Superspännande att köra bil med ett öga, folk tyckte att jag kom in lite väl hastigt till övergångsställena. Jag önskar att jag kunde säga att jag hade koll.

Kliver in med bandage för ena ögat (ska det vara akut skall det fan i mig göras med stil). Hade jag haft en sjörövarlapp hade jag hookat upp den innan någon hade hunnit säga “död mans kista”.

Först ska man ta en nummerlapp. Efter en eon av letande hittar jag den lilla röda enheten längst in i rummet. Korkat att inte ha den direkt när man kommer in menar jag. Sedan ska man fylla i en papperslapp som i storlek påminner om post-it lapparna. Inte den vanliga sizen utan ekonomistorleken. Mini. Vitt papper, vitt skrivbord…Visst här tänker man på kontrasterna.

– Va fan! Hur ska jag se vad jag ska fylla i, tänker jag högt och försöker kolla med det friska ögat. Jag känner hur det metamorferas till det onda ju mer jag inser att jag inget ser.

I ögonvrån ser jag en rutinerad old lady som halar upp förstoringsglaset ur handväskan. En av 5 saker jag önskar att jag hade haft i ryggan. Tålamod är ett annat. Med ett brett förtroendeingivande leende frågar jag om jag kan låna det av henne. Jag hör ett mummel från hennes håll som jag tolkar som ett ja och rycker det ur händerna på henne. Vet fortfarande inte om det var hon eller stolen som knarrade men va fan det lät som ett “varsegod”.

* nummer 419 *

Ah…min tur. Fan va snabbt det gick, tänker jag och påbörjar processen “ta sig fram till kassan”. När en dimension är kokt är det inte så enkelt som man kan tro. Jag visste att jag hade gått en aaaaning för långt när jag hör det platta klanget från panna möter glasfönster.

* goodaiifkaatjooff *

Med ett generat leende halar jag fram patientbrickan. Och jag vet idag varför det heter så. Patient = tålmodig, vänta eller vem fan har bråttom. Det är helt enkelt en rak översättning från engelskan och betyder sitt du och torka in i väntrummet. Vi ropar upp dig kanske om vi är kvar under dagen.

– ok, då ropar vi upp dig när det är din tur.
– men va fan! varför tog jag då en nummerlapp?
– den är till denna kassa.
– menar du att jag tar nummerlapp för att lämna in en ännu mindre jävla lapp?
– så ere. regler grabben regler. sitt ner o vänta!
– men va ska jag göra under tiden?
– vi har massor med tidningar på hyllan där bakom dig… det finns säkert något som passar dig.
-…?

Jag kastar ett öga på hyllan. Den bågnar något ohemult. Alltså…vänta lite…greppa det här… på ögonkliniken har man alla sorters tidningar. Ta mig fan ett större utbud än Coops. Varför då? Är man ironisk? Vill man jävlas med alla halvblinda jävlar? Tror ni mig när jag säger att inte en käft kollade i någon blaska?

Och hur skulle det se ut om man satt djupt insjunken i en artikel om Inkafolket när läkaren ropar upp en.

– Jo jag lovar jag ser inget, jag bara låtsas läsa…
– Visst kyss mig snett!
– Men…
– NÄSTA!

Belysningen skulle man ju tro vore på sin höjd ledljusaktigt. Men nähä då. Bam! På med allt ljus så att det friska ögat får stressymptom och går in i väggen. Med resultat att man själv kvaddar in i väggen. Pink floyds ljuskille skulle lätt få komplex.

En och en halv timme senare ropas jag upp. Jag satt och psykkollade en snubbe rakt in i hans enda öga i 53 minuter, eftersom han inte vek undan blicken. Men la av med det i samma sekund som jag lyckades snappa upp konversationen med hans granne som innehöll meningen “jo visst… det är ett glasöga, faktiskt inte många som ser det”. Pinsamt som fasen.

Nåväl. Jag leds in i ett litet rum där det motsatta förhållandet råder som är i ett svart hål. Varenda jävla ljuspartikel i universum är ta mig fan samlat i detta rum. Värsta ljuspartyt. Läkaren låser fast mitt huvud i någon skruvstädsliknande apparat och droppar något jävla hopkok som närpå får det friska ögat att hoppa ur. Och använder lika mycket tryck som får allt klotter jag någonsin sett att försvinna. Tack och hej till den “tag-karriären” liksom. Om det inte vore för att jag tycker att huvudet matchar kroppen hade jag vridit loss kroppen och med ett “varsegod, gör va fan du vill med skallen” klivit ur rummet.

– så, då var vi klara!
– vi och vi. varför säger folk i vita rockar alltid vi?
– jag e klar med mitt och du e klar med ditt. det är lika med att vi är klara.
– ja…lägger du upp det på det viset så, men jag ser ingenting.
– det går över om ett par timmar.
– du säger det.
– ja jag gör ju det.

260 kr och lite sterilt vatten och fortfarande lika mycket ledsyn som en jävla fladdermus med långt gången starr. Well fuck you aswell. Fast med tanke på trycket i sköljen får jag nog vara glad att läkaren inte sköljde bort ögonvitorna.

Som en stilla protest snodde jag med mig slitz, kamratposten och pc-guiden. Senare under kvällen frågade frugan “varför har du ett förstoringsglas som det står Kerstin E. på?”