Tunnelbanedåre

Det finns en anledning till varför jag inte åker tunnelbana.

Förutom de kända faktorerna tunnel, svettiga jävlar, och det onaturliga i att färdas under jord addar jag numer ytterligare en faktor. Den mänskliga. Den obundna variabeln som främst kännetecknas av att det är dårar som åker tuben.

Igår satt jag och chillade på ett säte längst in i vagnen och brydde mig inte alls liksom. Ipoddade som fan i min egen värld. Från ingenstans kliver det fram en man i 50 års åldern. Rödbrusig. Hy som sett sina bästa dagar samt en omisskänlig ton av en glad parkbänksfolkbira.

Och sätter sig nästan på mig. Stöter sitt ben i mitt och ska markera att här sätter jag mig. Vad han inte hade räknat med var att han satte sig bredvid sugbloggaren med jävligt lågt socker i blodet samt ett allmänt dåligt humör som bihang.

– Vad är ditt problem, sa jag och spände blicken i hans ögon.
– Idag, säger han käckt.
– Vadå idag?
– Jag vill bara hem, säger han totalt meningslöst.
– Ja flyttar du inte på dig kommer du hem imorgon med en avstickare förbi akuten. Förutom blåtiran kanske de kan fixa till ditt sociala beteende.
– Va?
– Ja vafan tror du. Du kommer här och sätter dig nästan på mig. Och räknar inte med en konskvens. Flytta på dig och ditt jävla ben.
– Men förlåt då, sa han och flyttade sitt ben.
– Man säger inte “men förlåt då” som om det är en uppoffring du gör. Man ber om ursäkt, din jävla idiot, sa jag.
– Jag ber om ursäkt…
– Ja det ska du göra, sedan håller du dig på din sida av sätet.

Han flyttade på benet och försökte ge mig en blick. Men gav upp i samma sekund som han insåg att den blick jag gav fram tills nu inte hade givits i mänsklighetens historia.

Idiot