Author: stefan

Häromdagen fick jag besök av en ergonom. Inte för att jag hade bett om det. Inte för att jag ville ha det. Inte för att jag behövde det. Men tydligen så hade någon märkt att jag satt i en mindre optimal position vid skrivbordet. Mindre optimal position enligt vem? Ja enligt någon jävel som hade skvallrat till HR om att undertecknad satt och spottade fram projektplaner och processkartor med en hållning som skulle få en kringresande cirkusartist att höja på ögonbrynen. – Godmorgon!, kvittrade en alltför glad röst bakom mig. Jag vände mig om, eller ja roterade är väl ett […]

Jag satt där vid lunchbordet och petade i min halvljumna lasagne när de slog sig ned. En på var sida om mig. Som två rovfåglar som flankerar sitt byte. Fast istället för att äta upp mig började de prata över huvudet på mig med ett språk som fick min hjärna att göra helt slut. – Ja men asså vi måste få upp velocity i sprinten om vi ska hinna deploya innan retrot, sa den till vänster och stoppade in en bit sallad i käften. – Word! Men har du kollat med devopsteamet om CI/CD-pipelinen är configured för den nya AWS-instansen?, […]

Häromdagen när jag satt och funderade på livets stora frågor (mest för att slippa städa garaget som frugan tjatade om), slog det mig – kan påven ta semester egentligen? Jag menar, det är väl för fan ett heltidsjobb att vara påve? Man kan ju inte direkt sätta upp en lapp på Vatikanstatens port: “Stängt för semester. Vid brådskande ärenden, kontakta närmaste kardinal.” – Vad tänker du på, sa frugan som kom in med en kopp kaffe. – Påvens semester, sa jag. – Va? – Ja, du vet… har påven semester? Kan han bara dra till Mallorca och lägga sig på […]

Det är något särskilt med morgonbussen. Ett slags mikrokosmos av mänsklig existens, komprimerad till en metallåda på hjul. Här står jag, inklämd mellan en vägg av människokött, plåt och plexiglas, och observerar detta märkliga skådespel som utspelar sig varje vardagsmorgon. Klockan är 07:43. Bussen är försenad, som vanligt. Chauffören, en medelålders man med permanent rynkad panna, upprepar sitt mantra “Flytta bakåt!” för tredje gången. Hans röst blir gradvis mer irriterad, som om han genuint tror att det finns någon magisk ficka av tomt utrymme där bak. Framför mig står en kvinna i femtioårsåldern, med en mops i en designerväska. Hunden, […]

Porttelefonen ringde. * Ring * – Ja hallå? – Det är Ryktet. Jag står här nere. Kan jag komma upp? – Du låter konstig… – Jag mår inte bra. Jag behöver… prata. Fem minuter senare satt en mycket blek dimfigur i min soffa och stirrade tomt framför sig. – Jag orkar inte mer, sa Ryktet med gråten i halsen. Jag säger upp mig. – Va? Kan du göra det? – Nej… jo… kanske? Jag vet inte! Men jag pallar inte längre. – Men vem ska sprida rykten då? – PRECIS! *snyftar* “Det är ju det som är grejen! Folk sprider […]

Det var en helt vanlig tisdag i myndighetens dystra matsal, den där platsen där alla drömmar går för att dö en långsam och byråkratisk död. Jag stod lutad mot kaffeautomaten och försökte övertala den med milda knuffar att den minsann skulle ge mig en kopp kaffe och inte den där ljumma bruna sörjan som smakade som om någon hade diskat en tepåse i den. Som vanligt vägrade den lyssna. Jag fick en dyster brun sörja som skulle föreställa kaffe. Hur jag hamnat här? Tja, det började för tre år sedan när jag blev ghostad. Av mig själv. Låter det konstigt? […]

Häromdagen satt jag och funderade på antimateria. Som man gör. Inte för att jag är någon Einstein direkt, men man måste ju hålla hjärnan i trim genom att då och då fundera på saker som får en att känna sig som en lätt efterbliven bergsget en hal dag i Alperna, utan isdobbar. Och antimateria, det är ett sådant där ämne som får mig att vilja kräkas fram hjärnan och stoppa den i frysen tills den har lugnat ner sig. För hur fan är det möjligt?  Att något finns bara för att vara anti något annat som finns? Det är som […]

Jag vaknade upp och visste direkt att något var fel. Inte fel på det där vanliga sättet, som när man har glömt att köpa mjölk eller råkat säga till chefen att han ser ut som en uppblåst padda, när man tror att micken i Teams är mutad. Och sen måste försöka lura alla i mötet att man sa “min chefiga padda”. Nej, det här var vad som händer när samtliga Drömfackförbund bestämmer sig för att ta till stridsåtgärder samtidigt. “Vi kräver bättre arbetsvillkor!”, hade Drömtydarna skrikit på nyheterna kvällen innan. “Stoppa olaglig drömexport! Högre ersättning för tolkning av särskilt jobbiga […]

Det finns stunder i livet när man borde ha stannat hemma. När universum försöker varna en genom att kasta fram subtila tecken som “batteriet i bilen är dött”, “osten är slut” och “din favoritskjorta har mystiskt krympt två storlekar över natten – eller så har du bara blivit väldigt *host* kraftig över midjan.” Men undertecknad, i sin oändliga visdom, ignorerade dessa uppenbara varningssignaler och begav sig ut på stan för att köpa en ny fåtölj. Frugan hade klagat i veckor på att vår gamla trogna fåtölj Strandmon, köpt på IKEA, började ge ifrån sig ljud som påminde om en döende […]

Det började med en oskyldig kommentar på jobbet. En av de där som man slänger ur sig utan att tänka efter, ungefär som när man säger “trevlig helg” till kassörskan på en onsdag. Fast värre. Mycket värre. – Grattis till graviditeten!, sa jag glatt till Petra på ekonomiavdelningen. Hon stirrade på mig med en blick som kunde ha fått en isbjörn att sätta på sig en extra tröja. Ull. Marino-ull. – Jag är inte gravid! Här borde jag ha gjort det enda rätta – sprungit ut ur byggnaden, bytt namn och flyttat till en liten fiskeby i Norge. Men nej. […]

Fan vad jag hatar att gå till jobbet en onsdagi Januari. Inte för att jobbet i sig är så jävla hemskt, utan för att naturen verkar ha någon sorts personlig vendetta mot mig. Det är som om regn, rusk, vind och snö sitter i något sorts hemligt sällskap där de planerar hur de ska göra mitt liv till ett helvete. Häromdagen precis när jag skulle kliva ut genom dörren ropade frugan: – Ta den bra jackan, den vind- och vattentäta!– Bah, det har ju varit superfint väder hela julen. Dessutom är det bara en kort promenad till tunnelbanan.– Som du […]

Jag satt där. På restaurangen. Längst ut på stolen, då delar av min rygg hade expanderat och skickat mig framåt. Skrangligt värre. Och kämpade. Kämpade för mitt liv med att få in den sista tuggan. Den där jävla sista tuggan som alltid finns kvar på tallriken och stirrar anklagande på en. Som om den skulle vara mindre värd än sina kompisar som redan åkt rutschkanan ned för matstrupen. – Du behöver inte, viskade den inre rösten. Den som brukar vara förnuftig.– Behöver jag visst!, muttrade köttätaren i mig dovt.– Men du är ju redan…– Käften! Den här biten ska ned! […]

Det var en helt vanlig tisdag när Ångerrätten knackade på min dörr. Jag hade precis satt mig med en kopp kaffe och funderade på livets små och stora mysterier, som till exempel varför man alltid köper för mycket bananer som ändå hinner bli bruna innan man äter upp dem. – Tjena, sa Ångerrätten och klev in utan att vänta på svar.– Vem fan är du?, frågade jag surt. Jag gillar inte när folk kommer oanmälda, speciellt inte abstrakta koncept som tror att de äger stället.– Jag är din lagstadgade rätt att ångra dig, sa den och slog sig ned i […]

Det började med att kaffet rann uppåt i morse. Jag stod och skulle hälla upp min sedvanliga kopp när vätskan plötsligt bestämde sig för att skita i naturlagarna och sväva upp mot taket istället. “Fan också”, tänkte jag, “nu har gravitationen tagit ledigt igen.” Det är inte första gången detta händer i vårt hushåll. Förra året tog magnetismen semester mitt i julstöket, vilket resulterade i att alla bestick flög omkring som besatta och julgranskulorna vägrade sitta kvar på granen. Men gravitationen, den jäveln, den brukar i alla fall vara pålitlig. “Du får väl dricka kaffet från taket då!”, ropade frugan […]

Har en föreställning om att jag borde börja blogga igen. Lite för att jag har samlat ihop ett par års poster till två olika böcker, och när jag läst igenom mina alster har det lsagit mig hur bra en del saker är. Och att jag borde ta upp stafettpinnen igen. Men denna gång för mitt eget höga nöjes skull. Dvs skriva vad som faller mig in. Utan att ha någon press på mig att det ska vara kul, smart eller allmänt knasigt som en del av mina bästa poster är. Men jag behöver göra det i sakta mak. Dvs pula […]

Wow! Typ 4 år sedan jag skrev här. Vad har hänt sen sist? Haft två studios, släppt musik på engelska, svenska men även instrumental musik. Jag har bytt jobb och så har AI kommit in. Och med denna teknik så har en miljard potentiella blivande poeter, författare har fått sitt verktyg. Och då bestämmer jag mig för att skriva äkta. Så det känns! Vi får väl se hur dä blir med dä

Finns inget som kan smaka så bra eller så dåligt. Taffliga koppar med java som smakar metall där bryggningen stått på hela dagen kan få hela mitt inre att vrida sig i plågor. En dag på jobbet med en miljard kaffe i olika möten likaså. Jag minns att min pappa alltid drack en kaffe med en stoppad pipa till och det är ett varmt minne av honom och en känsla av trygghet jag förknippar med min barndom. Också att första gången jag smakade på kaffe var med honom i vårt kök i Gröndal. Jag kan ha varit 11 kanske och […]

Går fram och alltid med samma hastighet. När jag var liten hade jag ingen uppfattning om dess väsen annat än att det kändes som om den var oändlig. Och att var det någon gång irritation med i bilden så var det när jag fick vänta på något. Oftast min mamma som hade en mer tillbakalutad inställning till klockslag. Nu på ålderns höst känna det som att tiden inte alls är oändlig. Utan en strömmande källa som flödar allt mer tydligt och jag set också slutet på den. Det har gått mer tid av mitt liv än vad jag nog har […]