Jag stod framför spegeln och försökte pressa in min magnifika personlighet i den alldeles för trånga kroppen som ödet i sitt oändliga oförstånd hade tilldelat mig. Fan också! Hur ska en sådan makalös personlighet som min få plats i detta mediokra skal? Det är som att försöka trycka in en elefant i en punchpralin, eller en hel symfoniorkester i en tamburin. – Du ser ut att ha svårt att andas, muttrade frugan från dörröppningen.– Det är personligheten, väste jag mellan sammanbitna käkar. Den vägrar acceptera sina givna ramar.– Jaså, det är därför du står och gestikulerar framför spegeln som en […]

Fan vad jag ångrar att jag lät frugan övertala mig att följa med på detta helvete. “Det blir bra för dig”, sa hon. “Du behöver lugna ned dig”, sa hon. “Lite tystnad skulle göra dig gott”, sa hon. Jag borde ha fattat att något var fel när retreatledaren Sunshine (vilket säkert inte ens var hennes riktiga namn) mötte oss i entrén med ett “shhhhh” och pekade på en handskriven skylt där det stod “Välkommen till tystnaden”. Jag höll käft i hela fem minuter. Sen började det klia i halsen. Inte ett normalt kli som man kan kväva med lite diskret […]

– Men vad är egentligen vårt uppdrag? Jag bet mig i knytnäven så hårt att jag kände smaken av blod. Lena, för så heter min “kära” kollega som fastnat i någon form av tidshål, lutade sig fram över bordet med den där blicken. Den där jävla blicken som sa att nu skulle vi få höra exakt samma fråga som förra veckan. Och veckan innan dess. Och veckan innan innan dess. Ungefär som när man spelar en trasig vinylskiva och pickup-nålen hoppar tillbaka till samma spår om och om igen. På väggen mittemot henne satt uppdraget inramat i en ram stor […]

Fan vad jag hatar när naturupplevelser går åt helvete. Som den gången jag stod där på bergstoppen, tittade ut över den majestätiska dalen och fick för mig att jag skulle ropa ut ett eko. Som den urbana tvåbenting jag är hade jag aldrig testat ett riktigt bergseko. Det närmaste jag kommit var när jag ropade i sopnedkastet, men det räknas knappast eftersom grannen under alltid ropade tillbaka att jag skulle hålla käften. – Hallååååå!, vrålade jag ut över dalen med en röst som skulle få en operasångare att avundsjukt höja på ögonbrynen. Jag väntade spänt. En sekund. Två sekunder. Tre […]

Jag kravlade mig upp på vågen med darrande ben. Efter trettio dagars helvete skulle sanningen fram. Jag hade räknat kalorier som en besatt. Jag hade jagat runt kvarteret som en galning. Jag hade druckit så mycket vatten så att jag kunde känna hur njurarna simmade omkring därinne. Och framförallt – jag hade avstått från allt som gjorde livet värt att leva. – Okej, viskade jag, visa mig sanningen. Vågen knakade till och displayen blinkade. En etta kom upp… följt av några siffror som fick mig att må illa. – Va i helvete!, röt jag. Ett kilo mer?!– Jupp, sa vågen […]

Häromdagen fick jag för mig att jag skulle bli en bättre människa. Inte för att jag är en dålig människa, men man kan ju alltid förbättra sig. Som den vakne läsaren vet är undertecknad en man av handling och inte ord. Nåväl, kanske mer ord än handling om man ska vara ärlig, men vem fan bryr sig om ärlighet när man står på tröskeln till självförbättringens dal? Frugan höjde på ögonbrynen när jag presenterade min plan. – Du ska vadå? – Bli en bättre människa! – Hmm… och hur hade du tänkt göra det? – Enkelt! Jag ska sluta förneka […]

Jag satt och funderade över livets stora frågor, som till exempel varför man inte kan få köpa en påse med bara rosa Ahlgrens bilar, när det knackade på dörren. Inte ett vanligt tjena-grabben-har-du-tid-en-minut- knackning utan ett dovt, frustande, nästan explosivt dunkande. – ÖPPNA! För i helvete innan jag spränger skiten! Jag gled fram till dörren, kikade genom titthålet och såg… ingen. Fast det var klart nån var där för dörren skakade som om nån stod och boxade på den. – Vem är det?, frågade jag. – Det är jag, din ILSKA! – Min vadå? – Din ILSKA! Fan ta dig, […]

Häromdagen satt jag och funderade på vart alla bortglömda hål tar vägen. Ni vet, de där hålen som ingen vill ha, som ingen bryr sig om. Som donuthålen till exempel. Fan vad bitter man skulle vara om man var ett donuthål. Tänk er själva – där sitter man i sin lilla håldimension och ser hur alla människor glufsar i sig donuten runt omkring en, men ingen, bryr sig om själva hålet. – Men för helvete, hörde jag ett donuthål muttra häromdagen på Wayne’s, när jag precis skulle ta en tugga Jag är ju faktiskt ursprunget till hela skiten. Utan mig […]

Fan vad det svider när ens coolhet bara bestämmer sig för att dra. Utan förvarning, utan avskedsbrev, utan ens ett “det är inte dig det är mig”. Bara poff!, och sen borta. Jag stod där i badrummet och fixade håret med en nyinköpt vax som enligt förpackningen skulle ge mig “that effortless cool look”. Visst, tänkte jag, som om något som kostar 299 spänn kan vara effortless. Men jag köpte skiten ändå för att min frisyr började ge samma vibbar som en utskälld postkassörska. Det var då jag såg det i spegeln. Min coolhet, den där jävla attityden som jag […]

Häromdagen satt jag och slötittade på ett program om svarta hål när det knackade på dörren. Jag öppnade och möttes av… ingenting. Bokstavligt talat. – Tjena, sa Inge Ting och svävade in genom dörren. – Öh, sa jag intelligent. – Jag hoppas inte att vi stör, sa en genomskinlig figur bakom honom. – Vi? frågade jag. – Ja, jag och mina polare. Det här är Tomhet, sa Inge och pekade på den genomskinliga figuren som nu flöt omkring i min hall. – Hola amigo, sa en röst med spansk brytning. Jag är Nada. Jag kommer från Barcelona där jag jobbar […]

Det knackade på dörren häromdagen. Jag satt och slökollande på en repris av någon dötrist sitcom när det hördes ett bestämt knack knack. Först tänkte jag låtsas som det regnade, men så hörde jag en röst: “Hallå! Är det någon hemma? Jag är från…öh…elbolaget!” Något lät bekant med rösten men jag kunde inte sätta fingret på vad. Med ett stönande “kommer!” försökte jag ta mig upp ur soffan. Det tog några försök – det goda livet och aptiten vid julbordet hade lagt sig som en överviktig, kontaktsökande boa constrictor runt midjan och vägrade släppa taget. Efter lite vaggande fram och […]

* ding dång * Jag öppnade dörren och möttes av två figurer i kritvita kostymer. Den ena hade en portfölj i metall, den andra ett skrivplatta och en penna bakom örat. Båda hade en närmast löjligt proper uppsyn. – Goddag! Vi kommer från Evigheten AB, sa den längre av dem. – Vi har ett erbjudande som du inte kan tacka nej till, fyllde den kortare i. – Jo det kan jag visst det, sa jag och skulle precis smälla igen dörren när den längre stack in sin fot. – Ursäkta men vi har order uppifrån, sa han och pekade uppåt. […]

Häromdagen fick jag för mig att ta bussen hem. Det var ett misstag av bibliska proportioner. Inte för att bussen i sig var problemet, utan för att ödet, denna lömska rackare, hade bestämt sig för att placera Rafael “longtalker” Keala på sätet bredvid mig. För den oinvigde är Rafael en snubbe som har förmågan att förvandla den enklaste fras till en roman av episka proportioner. Han är som en verbal lavin – när den väl börjar rulla finns det ingen hejd. Varje mening är en portal till ytterligare sjutton bisatser som alla leder till nya universum av totalt irrelevanta detaljer. […]

Jag vaknade upp mitt i natten med en känsla av att något var fel. Inte fel som i “fan, jag glömde stänga av strykjärnet”-fel, utan mer som i “universum har bestämt sig för att jag är nästa offer”-fel. Jag kollade på klockan – 03:17. Samma tid som varje natt numera. Som om kroppen hade bestämt sig för att tre timmars sömn räcker gott och väl för en halvgammal man. Jag suckade djupt och ångrade det omedelbart när odören av min egen andedräkt slog emot mig – en stank som skulle få lik att häpet hålla för näsan och muttra “ta […]

Jag klev på rulltrappan på T-centralen och kände hur måndagströttheten slog in. Framför mig stod en äldre dam med en gigantisk väska som blockerade halva trappan. Något hände med min hjärna… swoosh Plötsligt stod jag där i en skinande vit uniform med guldepåletter och en blänkande visselpipa runt halsen. T-centralen hade förvandlats till ett gigantiskt kontrollrum där hundratals övervakningsskärmar visade varenda rulltrappa i Stockholms tunnelbana. På min bricka stod det “Överinspektör för Vertikala Transportmedel, Rulle Larsson”. Tänkte i mitt stilla sinne heter inte jag Steffo? – Stopp och belägg!, hörde jag mig själv vråla genom en megafon som materialiserade i […]

Häromdagen pajade min GPS. Precis när jag skulle åka på ett viktigt kundmöte i Västerås började den blinka till och med ett “poff” dog den som en övertänd nyårsraket. Jag rotade runt i bilens handskfack efter min gamla Garmin från 2001 som jag av nostalgiska skäl (och för att frugan vägrade låta mig slänga den) sparat som backup. – Jaha, sa en raspig röst när jag kopplade in den. Så den där dyra japanska slynan har äntligen lagt av? Rösten lät som en blandning av Cornelis Vreeswijk och ljudet man gör när man halkar efter en svettig diskodans och landar […]

– Hallå! Dags att ta det lite piano nu va?, sa jag till Tröttheten som hängde över mig som ett tungt, grått moln av uttråkning och allmän oföretagsamhet. – Piano? Pfft! Jag kör hellre heavy metal på högsta volym rakt in i din hjärnbark, sa Tröttheten och drog fram ett par högtalare stora som småländska ladugårdar. – Men för i helvete, jag har ju möte om en timme! – Tough shit! sa Tröttheten och satte sig demonstrativt på mitt bröst. Det kändes som om någon parkerat en överviktig elefant som precis ätit sig mätt på betong där. Jag försökte resa […]

Slängde in några degar i kylen och tänkte att nu får de sköta sig själva till imorgon då jag ska till och storbaka. Drog mig tillbaka men hörde efter någon timme en massa oljud i köket. Det lär som om kylen hade bestämt sig för att hålla konsert. Den brummade som en full basist. Va i helvete, tänkte jag och smög ut i köket för att se vad fan som pågick. När jag öppnade kylskåpsdörren möttes jag av ett inferno av klagomål och skrik. – Flytta på dig din slemmiga jävel!, skrek Surdegen åt Pizzadegen som låg och mådde pyton […]

Ett knirrande golv, dammiga hyllor och fakta som sitter på rad i ett dunkelt bibliotek sent en kväll. De hade samlats för att diskutera det växande problemet med faktaresistens. – Det här går inte längre, muttrade Tyngdkraften butter. Folk tror att de kan bestämma själva om de vill falla nedåt eller inte. – Eller hur?, suckade Evolution. Häromdagen var det en som påstod att hens farmor var en banan. – En banan?, frågade Termodynamikens Andra Lag. – Ja, tydligen hade farmor gillat bananer så mycket att hon “identifierade sig som en”. – Det där är inget, fnös Klimatförändringen. Folk tror […]

Jag satt på britsen och kände mig som en kompetent patient. En som hade koll på läget. Google hade gett mig en PhD i självdiagnostik och FASS hade försett mig med en arsenal av möjliga åkommor. – Goddag, sa läkaren och gled in i rummet. – Tjenare, sa jag. Jag har ont i knäet. – Jaha? På vilket sätt har du ont? – Jo, ser du, jag har en teori… – Mm, sa han och nickade. – Det är förmodligen en kombination av artros och överansträngning. – Ja, det stämmer. – Men samtidigt tror jag att det kan vara reumatiskt… […]