Jag mimade, gjorde fula gubbar, ledsna gubbar, glada gubbar, roliga miner, konstiga miner, lät tungan hänga ut långt och länge, viftade med ögonbrynen på ett lustigt sätt, rullade med ögonen åt båda hållen samtidigt, rosslade lite, gurglade gulligt, spelade på läpparna, lekte tittut bakom händerna, rynkade på näsan kort sagt använde mig av hela batteriet som gör mig till den roligaste killen på tunnelbanan. Men inte en ruelse. Inte en glimt inte ett leende. Man bara står där som ett dumt stort svettigt fån. Om det inte vore för det opassande att vigga ett spädbarn som inte kan lyfta händerna […]
