Häromdagen kom Verkligheten ikapp mig och knackade mig på axeln med ett: – Mors din lallare. Läget? – Åh…är det du, sa jag när jag kände hur tristheten svepte in. – Trist va? – Skojjar du? – Skrattar du? – Nej. Verkligen inte. Och så stirrade vi på varandra. Jag surt. Verkligheten uttråkad. Liksom definitionen på sig själv. Påminde mig om en gammal klasskamrat som var så tråkig så att klockorna drog sig en smula i hans närhet. De liksom snabbade sig lite, ungefär som om de ville skynda på tiden. Hasta förbi. Varje gång han kom i närheten av […]
