Hårresande historier

… och vad är det för fel på hår?

En dag slutar det att växa. Bara sådär. Givetvis på det enda stället man verkligen behöver i dessa fucked upp breddgrader. Jag skulle förresten vilja ta ett hårt snack med puckot som kollade upp över sundet och sade till de andra: “hey jag tror att det är ett bra ställe att bygga upp ett land i.”
– Hallå liksom…vinter, kallt, regnar fett och blåser snålt!

Men vänta det är inte hela historien. Det verkar som om det är ett hårstrå som en dag säger
– Fuck it. I had enough. Det blir inte bättre än så här, och bara viker ned sig. Tar med sig rot, stubbe och allt.
Strået bredvid med dålig självkänlsa tänker:
– Why not, och lägger ned verksamheten. Plötsligt kickar grupptrycksmekansimen in och innan men vet ordet av är det hela havet stormar och det verkar som om alla i närområdet kör “all in”. I vågor lämnar håret moderskeppet.

Utan att tacka för all den omvårdnad man gett det. All jävla balsam, shampo – poff! Lika bortkastade som alla de deg man spenderat genom åren på raggen som ryggat för att hamna i ryggläge.

Det vore så jävla smutt om huden under flinten kunde få lite skinn på näsan och kalla upp lite härdat fett nedifrån som backup men nä hä då….

…och det supersura är att hårmotorn i systemet får ett allvarlig konfigurationsfel och börjar producera hår i samma hastighet som porrsiter skjuter upp poprutor…tyvärr där vi inte behöver det.

Man vaknar upp en dag och får inte på sig kallingarna.
– What the fuck…har jag ribba eller?
Men vid en närmare granskning visar det sig att comebacken för den lille kräsne prinsen (kräsen och kräsen…jag vet många tillfällen han låtit smak och tycke fara all världens kos bara det finns en avlägsen vank om direktkontakt. Ge honom ett könshår och han tar hela hugget mohahaha liksom) är lika sannolik som att Eric Gadd skulle känna igen en ren ton även om den biter honom i låret. Och vad är det för fel på alla dessa falsettsångare? Det finns ingen trovärdighet i att sjunga “i dont give a fuck” med en röst som påminner om läckande ballonger. Ge mig en nål någon!

Men varför strainar kläderna?
Stånd – nope
Pungsize dubblerad – nope
Kallingar krympt i tvätten – nope…

Man vänder sig om och ser att man har så kallad bubbelbut av michelingubbedimension.
VA FAN ÄR DET HÄR?
Och vad är det som hänger ned längs med benen?

Kan det… nä det kan det inte vara… men visst fan är det…hår… i långa sjok växer det. Illamåendet kickar in som på beställning. Med knogjärnet på. I ren reflex knyter sig magen. Dubbelhalsad jävla råbandsknop.

Hår! På benen, under armarna, runt röven som om det försöker dölja något. Det enda det gör är att komplicera tillvaron. Hur kul är det att skita och veta om att kånkelbären likt daggdroppar finner nya uthäng. Och varför slutar det inte där…utan det växer på magen…vad är det kroppen behöver skydda där? Det finns en anledning till varför jag petar i mig bärs o bira.

Man känner sig som bönsjälken i jack och öh…bönsjälken (?)… det växer precis överallt, i öronen – VARFÖR DÅ? För att skydda vaxet eller?… det växer i näsan…för att VADÅ? försvåra för mig vid näspetning eller…och varför ska ögonbrynen likt we are the world enas i en omfamning. Jag vill ha mina ögonbryn som två separata enheter….aarrrrgghhhhhh!

…nu kanske någon smartskaft tycker va fan kamma upp det över ryggen och använd resterna för att skyla flinten. Typ ta från de rika och ge till de fattiga. The robin hood trick. I would…men vem fan vill stinka huggormsjävel om huvudet? Men vill du ha det på ditt huvud feel free…klipp dig lycklig. Jag står för saxen och saxar friskt med benen.

Som om inte det är nog man knatar in på en restaurang och beställer en pizza och de toppar det med…. hår…*suck*