Bitter…Jag? Ähhh!!! del 9

KAPITEL 06 eller De första stapplande musikaliska stegen

Bandets första stapplande steg skedde i Sätraskolans musiksal. Där fanns det instrument som vi kunde begagna oss utav. En sur gammal Rickenbacker blev min första kontakt med feta bassträngar. Vi började repa och jag försökte redan då bossa och visa John hur man skulle spela trummor för att det skulle svänga. Men John var smart nog att hinta mig hur basgångar skulle byggas upp, istället för att sura. Efter den läxan sade jag inte så mycket till John hur trummandet skulle skötas. Vi hade så att säga mutat in de respektive expertområdena. Vi kunde i stort sett ingenting. Och jag menar absolut ingenting. Det var bara ett orytmiskt oorganiserat slammer de första repen. Den allmäna policyn var att den medlem som snabbast hann avsluta låten hade vunnit.

Några år senare när jag sjöng i dinosaurieorkestern, som Iztvan kallade mitt funkband, så var mottot att den medlem som snabbast kom till sticket fick solot och tro mig när jag säger att en del gånger spelades låten så snabbt att när jag hade hunnit till andra versen så satt en del medlemmar av bandet i fikarummet och korkade upp bira och tog en rökpaus. Där stod jag med en hel vers och refräng kvar. Med en gnagande känsla av att jag inte riktigt hade hängt med under solot, brukade jag sätta mig ned och ta en konfunderad fikabulle. Någon etta någonstans hade jag tydligen missat.

När jag och John startade vårt första band lånade jag en bas som tillhörde vaktmästaren i Sätraskolan. Inte den där äckliga Rickenbackern jag nämnde. Jag vet att alla musikkritiker får stånd när de får se en bild på en sådan bas, men det bevisar bara min tes att de verkligen är misslyckade musiker som inte hann kravla sig förbi Rickenbackerstadiet innan de insåg att de faktiskt är totalt talanglösa och gav upp sina drömmar. En Rickenbacker är inte en bas. En amöba är inte ett flercelligt djur. Däremot har de nått lika långt på evolutionens stig. Jag insåg att för att bli popstjärna måste man nog äga ett eget instrument. Det räckte inte med att hjälpligt traktera det. Jag frågade lite folk runt omkring mig om det fanns någon som hade en gammal elbas att sälja till mig, typ billigt, bara det inte var en Rickenbacker. Fan jag borde nästan få pröjs för att jag droppar det där namnet så mycket.

Hey vänta! Vilken bra affärsidé!

Heja Coca Cola.
Coca Cola är din vän.

Nu förväntar jag mig en fet check från Coca Cola.

Nåväl. Det var svårare än jag hade kunnat föreställa mig, jag snackar om basen och inte checken alltså. Jag fick nada napp och misströstade. Det var då någon sade till mig att pröva Gula Tidningen för där finns det alltid instrument för en billig penning. Sagt och gjort. Jag hittade en annons på en bas med förstärkare för elvahundra King Kongar. Jag ringde på den och det visade sig vara en snubbe i Vårberg som skulle sälja sin bas. En Kingston med en liten batteridriven förstärkare! Med tanke på att jag inte hade någon som helst koll skulle han ha kunna sälja på mig en mungiga utan att jag hade känt mig blåst. Men det var inte en Rickenbacker. Prisa Gud. Jag nämnde detta för min kära mor vid frukosten dagen efter mitt samtal med försäljaren och hon lovade att ställa upp med det äskade beloppet på ett villkor, nämligen; att vi åkte dit tillsammans så att ingenting hände. Betänk att elvahundra kronor var väldigt mycket pengar att ge till en fjortonåring. Jag vill minnas att busskorten kostade trettiofem spänn, och att man var tvungen att ha ett passfoto på det. Sagt och gjort vi tog tunnelbanan samma eftermiddag och for till Vårberg.

När vi kom in i försäljarens lägenhet stod basen framme och den sken och skrek till mig “Ta mig till din ägo så skall jag göra dig till en firad rockstjärna!!” Drömmaren i mig skrek, den vill jag ha, honom skall vi ha… ha ha ha…! Min mor var lite coolare och började förhandla med snubben om man kunde få ned priset en aning. Det gick inte. Vi fick dock med ett tygcase till basen på köpet och då tyckte vi att det var ju i alla fall en bonus. Nu när det har gått ett par år och man har fått lite mer koll på saker och ting så ser jag ju att det inte fanns någon skäl till varför killen skulle behålla tygcaset. För att göra vadå, ett förkläde i fejkad läderimitation? Väl hemma putsade jag upp basen med alla former av putsmedel jag hade till mitt förfogande. Jag kokade strängarna och rengjorde halsen samt drog åt alla skruvar som jag såg. Det är aldrig fel att dra åt skruvar. Det sista jag tänkte på innan jag släckte lampan vid läggdags, var hur snygg den skulle vara på mig när jag stod där på scenen under nästa gigg. Brudarna skulle svimma av eruptioner av emotioner.

Jag smög ned till replokalen med min nya bas på söndagen och grabbarna flockades runt den som om jag hade kommit dit med fröken Sverige. Eller likt flugorna runt en sockerbit eller är det bajs de flockas runt? Hur som helst så var jag grymt stolt över min nya ägodel, samt nöjd med den uppenbara avundsjuka den väckte. Jag kopplade in den i förstärkaren och drog lite prövande i strängarna. Den mullrade förtroendeingivande. Något ostämt antar jag. Vi skulle fixa många brudar tillsammans, tycktes den säga mig. Vi slamrade på under att par högljudda timmar och alla bandmedlemmar fick testa min bas. Det tjöt i huvudet på mig när jag åkte hem och jag började fundera på vad det var som vi gjorde fel. Så här illa lät inte KISS när de spelade. Om de kunde skulle väl vi kunna …eller?

Både jag och John insåg att vi behövde en injektion. John sa att han hade en klasskompis som var grym på gitarr och att han ville vara med. ”Shoot” sa jag och in kom Jon och han kunde lira skiten av oss. Visserligen behövdes det inte mer än ett par rena durtreklanger så var vi överkörda men kom ihåg att vi var typ tretton, fjorton år gamla samt totalt atonala på denna tid. Till skillnad från nu när man bara är anal. Detta var alltså pre-absolut-gehörs-Luther-eran. Vi repade på och hade snart en handfull låtar som vi var stolta över. Titlarna vittnar om vilket djup vi hade i våra budskap. ”Drick ditt te” hette en låt, en annan ”Homework” och någon hette ”Tarzan”. Att jämföra med Bonos texter menar jag. Däribland den nya låten jag hade skrivit till Mirres ära. Eftersom Jon spelade mycket bättre än någon av oss kom jag till insikt att en eller en annan grundläggande kurs skulle vara på sin plats. Jag menar man blir inte en basist för att man köper en bas. Lite mer än så krävs det nog. Det slutade med att jag och Ken sökte in på Medborgarskolans grundkurs för gitarr och bas. Skolan var inhyst på Sveavägen mitt emot ABF:s lokaler borta vid Rådmansgatan.

Läraren som skulle utbilda oss var någon gammal avlagd föredetting som hade spelat bas med Dan Hylander och Py Beckman tror jag. Eller var det Svenne och Lotta, same same but different. Han satt längs fram vid svarta tavlan med fötterna på katedern, en tänd pipa slött hängandes från munnen och berättade anekdoter från sin karriär. Inte riktigt det vi hade förväntat oss att kursen skulle innehålla. Jag gick på lektionerna tre eller fyra gånger, men lyckades aldrig fatta hur man skulle bära sig åt för att stämma instrumentet, för varenda gång jag sade till läraren att jag inte förstod vad han menade sade han bara att ”du måste höra svängningarna på strängarna. När du inte hör någon skillnad mellan svängningarna utan hör att två strängar svänger med samma hastighet då har du stämt ditt instrument”. Glasklart för denna före detta avlagde halvpundaren men krilliska för oss. Vadå svängning? Jag vred på stämskruvarna på min bas och det enda jag blev varse var att det medsols blev svårare att vrida än motsols. Skulle jag slösa bort min lovande ungdom vridandes på ett par skruvar för ett halvpucko? Det måste finnas ett enklare sätt att stämma basen. Jag beslöt mig för att köpa en stämdosa och så var det problemet löst. Vi hoppade av kursen. Lämlarna lämnade skeppet.

Vi ett tillfälle innan vi hoppade av kursen hade jag och Ken stämt möte vid pressbyrån vid Rådmansgatan. Jag hade kommit dit lite tidigare och stod och väntade på honom. Jag ser honom komma gåendes från Odenplanhållet till med händerna djupt nedkörda i fickan. Han såg ut som en som inte hade ett enda bekymmer han inte kunde hantera. Jag reagerade på att han inte hade med sig sin gitarr och frågade var gitarren var? Han kollade runt ungefär som om han skulle finna den på trottoaren bredvid sig. Sen slog han sig för pannan på det sätt man gör när man plötsligt kommer ihåg att det är någonting man inte har kommit ihåg. Killen hade glömt sin gitarr hemma i Akalla och åkt till kursen! Fattar ni hur out han var ibland? Det var bland annat orsaken till varför jag tog över gitarrspelandet i bandet. Ett flertal gånger blev jag tvungen att visa Ken hur låtarna gick på gitarr då vi repade. Killen hann glömma bort hur t.ex. “Big Mistake” gick mellan repen. Jag menar G, D, C och Em, hur svårt var det att lära sig detta? Speciellt när det var i princip den enda låten som vi körde. Samt att den låten hade ett emotionellt värde för mig då den var tillägnad Mirre. Nope inte Ken inte. Han kunde helt oväntat lägga in ett Hm när vi andra spelade C och hörde inte att han spelade fel. Varenda rep var jag alltså tvungen att visa honom ackordgreppen på nytt för detta lyckades han glömma på två dagar! Jag lärde mig att spela gitarr för att visa gitarristen hur låtarna gick på gitarr! En Prince light utan talang.

Vi insåg att vi var tvungna att göra något åt Kensituationen!

följ den rafflande historien imorgon