Bitter…Jag? Ähhh!!! del 10

…forts KAPITEL 06 eller De första stapplande musikaliska stegen

Vi utlyste krismöte i bandet, givetvis utan Ken och bestämde oss för att fota Ken. Men det var inte så lätt eftersom han förutom gitarrist också var en polare i den relativa närkretsen. Hur skulle vi göra? Skulle han få vara kvar i bandet på grund av någon missriktad sentimentalitet eller var det egentligen fegheten som hindrade oss från att kvittgöra oss honom som maffian gör med icke önskvärda personer. Skulle vi införskaffa oss ett gäng kilo med cement och en massa alibin? Vi diskuterade olika strategier och någonstans kom idén upp på hur detta dilemma skulle lösas. Vi splittrar bandet, för cement funkar inte med en polare.

Men om vi upplöser bandet och börjar repa igen typ dagen efter fast utan Ken, så är vi homefree som jänkarna skulle säja. Då hade vi ju inte sparkat honom utan bara återstartat bandet fast nu med tre väl valda medlemmar istället, ungefär som när man rebootar en dator eller avinstallerar en krånglande applikation. Fegt kanske, men kom ihåg att ingen av oss hade ryggrad att nämna vid denna tid.

Hår tveklöst ja…hår på ryggen tveksamt mja…ryggrad nej. Problemet var emellertid att få det trovärdigt så att Ken inte misstänkte något skumt. Planen som John kom upp med innebar att vi skulle ställa till med en scen där vi grälade med varandra om någon liten småsak som skulle eskalera till bandets splittring. Ett litet aber var att vi hade glömt nämna det för Jon så att när vi hade bandmöte eller dagen D som man också kan kalla det hade Jon ingen aning vad som komma skulle. Det var bara jag och John som hade vidareutvecklat krismötet. Jon var tvungen att sticka på någon danskurs eller så var det gymklass. Något som innebar att han vred kroppen runt i olika riktningar till ackopanjemang av musk.

Vi möttes upp på McDonalds på Kungsgatan och satte oss i ett litet bås längst in. Just denna dag kom det in folk som kände igen mig från min skrytrunda på en del ställen där jag pushade för det nya feta bandet. De sade “ursäkta är inte du sångare i the Invaders?”. Något lätt överraskad men stolt sade jag att detta stämde och svepte teatraliskt med handen mot de övriga och sade att detta var resten av the Invaders varpå personen sade typ “Jaha?” ungefär som om det kvittade. Jag tog en hungrig tugga på min McFisk eftersom jag under denna period kickade igång på vegetarianism. Jon visste som sagt ingenting utan trodde att vi skulle ta en burgare i all sällskaplighet. Han mumsade friskt på en Big Mac och Co med en liten milkshake i banansmak som dryck. Han doppade sina pommes frites ömsom i ketchup eller i shaken. Lite småosmakligt, men va fan var och en blir ju lycklig på sin fason. Hur som helst så började jag och John att jiddra med varandra enligt pakten vi hade kommit överens om och vi spelade så övertygande så att jag själv nästan gick på det. Jag blev fan i mig sur på John. Vi skildes som ovänner, jag och Ken gick åt ett håll och John och Jon gick åt ett annat. Det sista jag och John gjorde var att ge varandra dolda blinkningar.

Bandet var splittrat. The Invaders fanns inte längre. Fast egentligen fanns vi men det visste inte Ken. Inte Jon heller visade det sig. Han köpte vårt lilla skådespel med så mycket hull och hår som bara var möjligt. Killen deppade ihop totalt. John fick jobba som en garvad marknadsförare på en obskyr pr-firma för att övertyga honom om att detta bara var ett litet spel för galleriet. Eller Ken egentligen. Som han senare uttryckte det ” det var bland den sämsta hamburgare jag har ätit i mitt liv. Den smakade aska i min mun. Fan du och John e skyldiga mig en Big och Co.”

Skittaskigt kan jag tycka idag ett par år senare och med mer mognad inom mig. Men då var detta den bästa lösningen. Alltså jag menar inte Jons hamburgartrauma, den skiter jag högaktningsfullt i, utan den lögnaktiga smutsiga historien vi begagnade oss utav för att bli av med Ken.

följ den rafflande historien imorgon