Bitter…Jag? Ähhh!!! del 39

..forts KAPITEL 18 eller Ursula

Jag var inte modig i det läget. Ungefär som Dogge i Los Angeles. Men det gick bra och vi fick åka därifrån med en fet bot och en “Have A Nice Day, sir” ringandes i våra öron. Coming to America liksom, på riktigt. Skillnaden mellan Sverige och Amerika är att när myndigheterna rövknullar dig så önskar det dig ändock en trevlig dag. I Sverige får du en sur blick av kärringen på skattekontoret, som om det är ditt fel att hennes liv suger sämre än hon sög av sin före detta man, som lämnade henne just för att hennes sugande sög. Enbart därför skall hon skönstaxera dig med ett par tusen extra.

Den första månaden som Linus och jag var i Florida gjorde vi ingenting förutom sola, söp och softade på. Allt detta ackompanjerades av önskningar om att vi skulle ha ”have a nice day sir”. Vi lyckades samla på oss en del sköna bakfyllor som vi faktiskt namngav. En av de värsta som jag minns kallade jag för “Bakfyllan Boris”, och det var efter en mycket blöt natt på TGI Fridays. Linus och jag lyckades bränna sextio dollar på öl och Margerithas och det minns jag inte ens. Betänk att en bira på stället kostade under en dollar. Vi var fyra personer som drack och åt, varav en kvinna som inte hade lika stor öltarm som vi andra. Inte för att hon var en kvinna, utan för att hon ur fysiskt aspekt var mycket mindre än oss övriga.

Tydligen hade jag pratat med min mor mitt i natten eftersom hon hade ringt men det fanns inget minne av det hos mig dagen efter när Toms blivande mother in law frågade mig hur min mor mådde. Jag tittade oförstående på henne över en mycket frugal knäckemacka som var allt jag kunde förmå mig att äta och då sade Tom till mig att jag hade pratat med min mor i över tio minuter på natten och även varit den som hade kört hem. Förstår ni fyllan och ångesten jag kände dagen efter? Vi samlade krafter och språkerfarenhet för att vara förberedda inför den stora tvåmånaders trippen som vi hade framför oss. Den första trippen vi gjorde var ned till:

Fort Lauderdale där vi gjorde bort oss totalt inför servitrisen som serverade oss frukost varje morgon. Jag och Linus brukade kommentera hennes utseende lite soft sådär på svenska så att hon inte skulle fatta vad vi sade. Hon var väldigt vacker och vi hade våra teorier om henne och vad man skulle kunna göra med henne. Som tur var så var det endast positiva words vi sade och väldigt oskyldigt. Den sista dagen vi satt och väntade på frukosten så gled hon fram till oss och sade på klingande svenska att vi skulle vara lite mer försiktiga med vad vi sade och på vilket språk vi sade det för man vet aldrig vem som förstår. Vi vart grymt generade och ville båda två dö en stilla död. Som tur var så var hon väldigt cool och sa att hon tog allt det vi sagt som komplimanger, vilket det i och för sig var, men vi kunde lika gärna ha varit groteska och allmänt dumma som testostronfyllda unga killar med allt för mycket sädesvätska skvalpandes innanför västen kan vara.

När vi kom till Key West checkade vi in på ett hotell som hette Red Rooster´s Inn. Utanför ingången satt den fetaste man jag någonsin sett och var cool. Med tanke på de kilon han hade att bära kunde han inte annat. Hade han varit en grad mindre cool hade han förmodligen imploderat. Det visade sig att han var ägaren till hotellet och vi hyrde rummet som endast hade en säng, trots att vi inte egentligen ville hyra det. Men eftersom vi hade tvingat upp honom för tre trappor oroade vi oss för att han skulle falla död ned när som helst och kände oss förpliktade att tacka ja till rummet. Vi gled givetvis in på Sloppy Joe´s bar som låg längre ned på en tvärgata till höger om hotellet, och kände oss Hemingwayiska. Förutom det så tycker jag nog att Key West var överreklamerat. Ungefär som Mallis fast utan alla dessa röda tyskar som skriker ut order överallt.

Undrar hur det är att ha sex med en tyska? Bara en massa kommandon och order hela tiden. Nein nicht där, slichen sie die hard, aber uber ober! Jag och Linus satt och hittade på olika fraser som vi trodde att de tyska brudarna kastade fram till sina stackars män under sexakten och garvade så vi kiknade. Det var kul fram tills vi upptäckte att tjejerna som satt bredvid oss kom från Hamburg och förstod att vi hade kul åt deras språk på vårat språk. Ach!

Jehaw Junction, tog en pizza och sen så hade man sett hålan. Ungefär som om Hollywood skulle göra en pastisch på, det värmländska skämtet Arvika.

En kväll så surade Linus ut på mig och vi gick skilda vägar. Detta skedde i den mycket coola staden New Orleans. Han drog hem och jag drog ut på klubb. Jag stack till ett ställe som vi hade sett dagen innan som det var ett otroligt drag på. Men när jag kom in till den första våningen så var det endast en handfull lirare som drack bira. Jag betalade fem dollar och gick upp till våning två där jag trodde att det var mer party och kom upp till en i princip tom lokal. Vad är detta tänkte jag för mig själv och hittade en trappa som ledde mig upp till tredje våningen där jag ytterligare fick punga ut med fem dollars.

Va fan, tänkte jag. Här hostade man upp tie dollars och inte en fest så långt ögat nådde. Jag kände mig lurad. Blåst på konfekten om man så vill. Blådunstad så att mina bruna ögon värkte. Väl däruppe så var det endast en lirare som drack bira i baren som morsade på mig medelst:

– Hi! How are you doin?
– Fine, säger jag och vände mig om till bartendern som frågade mig samma sak och undrade vad jag ville att dricka.
– Fine! One Budweiser please, sade jag och tänkte för mig själv att jag kanske var för tidig och att festen kommer att komma igång.

Jag fick min iskalla bira och drack den soft och kontemplativt. Jag tände en cigg och tittade på rökringarna som likt flyende påtända fjärilar rörde sig uppåt. Jag var fortfarande lite lack på Linus men försökte ignorera ilskan och beställde ytterligare en bira. Den var ta mig fan minst lika kall som den första. Snart borde brudarna komma, tänkte jag och kände mig genast en aning muntrare.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…