..forts KAPITEL 18 eller Ursula
Bakom bartendern var det en lång tvärgående spegel så att man såg hela lokalen och även ingången vid trappan. Jag såg att det kom in en kille som trippade över mot bartendern med ett förtjust litet skrik.
– Todd !!! Skrek han och sträckte sig över och gav bartendern en fet kyss på munnen.
Hallå! Vad är det som sker tänkte jag och kollade intresserat på. Jag gjorde det mycket oskyldigt. Ungefär som om min blick av en slump halkade över dit. På samma sätt som om min blick hade trampat på en oväntad bit tvål i badkaret. Man ville ju inte visa sig vara allt för nyfiken, liksom. Jag lyckades på något sätt nyktra till och spanade över lokalen med djupa outgrundliga ögon ungefär som om jag aldrig hade varit där förut, vilket jag i och för sig aldrig varit. Lägg till detta att par bira som jag och Linus hade klämt i oss innan vi gick skilda vägar och ni förstår att jag hade en något dimmig syn på tillvaron. Samt att cigarettröken fick mina ögon att tåras. Jag var alltså seminykter, såg dimmigt och grinade. En skum kombination, men hallå, jag var ju i New Orleans.
Vid min snubbling med ögonen råkade jag se killen som stod på andra sidan kortändan av baren i ögonen och snubben gav mig ett leende som jag endast ger tjejer som jag hoppas att jag kan få en het natt med. Vi snackar intim blick.
Sängkammarlooken…
Dubbelssängsögonkastet…
Hos mig eller dig blicken…
Love me tender love me true blicken, som jag antar att Elvis delade ut när han gled omkring på scenen i Las Vegas. No matter om de vägde trehundra gram eller trehundra kilon. Bara de hade ett, två eller tre hål.
Det var då, under sammetslooken från snubben mittemot det slog mig att jag befann mig på en gayklubb! Den där snubben som log så schysst emot mig hade en baktanke. Och den bak han tänkte på tillhörde mig. Jag hade ingen lust att förklara att det endast var enkelriktad trafik som var tillåten där och inte som han kanske trodde och önskade, vad vet jag, dubbelriktad. Grymt stressad svepte jag min bira och med en svepande rörelse plockade jag fram cash och degade notan.
Och då kände jag hur en hand parkerade på min rumpa. Jag frös till is, men det verkade inte bekomma handen. Modell stor. Jag harklade mig och sa:
– Sorry but you have your hand on my ass!
– Yes I know, hörde jag en Barry White liknande stämma.
– Eh…but its my ass, and only mine, sade jag och hörde hur fel det lät.
– But maybe we could share it?
– No thanks, sade jag. Vadå thanks? Varför tackade jag?
– Are you sure?
– Very!
– I have a place just around the corner. We could have a drink there.
– And I have a no lust with a drink, sade jag och mixade engelska med svenska.
Stress hade tydligen den inverkan på mig. I kombination med alkoholen. Och handen på röven icke att förglömma. Stor stressfaktor.
– Let me ignite your lust, sade denna uppraggare som inte verkade kunna förstå ett nej.
– No…really. I gotta go. There´s someone waiting for me, ljög jag och vred mig runt killen.
Han hann få till en kärvänlig knådning som mina skinkor registrerade. Lille Luther vred på sig och mumlade ”är det dag igen?” Jag körde ett inre vrål att det var falskt alarm.
– See ya´ lata…, harklade han ur sig.
– Not uf I sii you first , sade jag och kastade mig ut därifrån. Jag hade ingen lust att bita i kudden med vitnande knogar.
Jag smög vidare in på en annan klubb där jag lyckade se det gamla discobandet T-Connection live! Det var fett. När jag sent på natten kom hem så frågade Linus mig var jag hade varit, och om jag hade gått till den där coola klubben. Jag ljög och sade att det såg så trist ut så jag hade bara chillat på en jazzklubb och tagit några bira.
Dagen efter drog vi till Tayler. Jag hade fått nog av New Orleans. Det var här Tom hade träffat Monique när han studerade i staterna. Här hade Tom och Moniquee ett gäng polare som tog hand om oss och vi levde som kungar. Jag fick tennislektioner under tre dagar och Linus smög ned på rektorsexpeditionen där han började kolla på möjligheterna att studera i staterna. Jag kände mig som en skådis i alla dessa John Hughes filmer jag och vännen Denny hade sett genom hela åttiotalet. Jag väntade bara på att Molly Ringwald skulle knacka mig på ryggen och fråga mig vad vi hade för läxa. Några grabbar frågade om vi hade lust att haka p till Austin. ”Shure, we are game” , sade vi.
Vi petade in oss i en liten Honda och drog iväg. Förutom jag och Linus var det Simon, Craig Bob i bilen. Austin är känd för sina bluesklubbar och man hade inte varit i Amerika om man inte hade sett en bluesartist på en klubb i Austin. Det första vi såg när vi rullade in i staden var en snubbe som stod utanför ett ställe och spelade gitarr. Det visade sig vara Albert Collins och vi klev in och fick se en blueslegend spela skiten ur allting. Det visade sig senare på kvällen att det inte fanns ett enda hotellrum ledigt i staden eftersom det var en kongress på gång så vi fick helt enkelt sova i bilen. Fem storväxta män i en liten Honda. Det låter som en skön filmtitel men det var en pärs.
Som tur var så hade vi petat i oss så många bira så det var bara att böja fram nacken och duna in. Bilen luktade inte fräscht på morgonen när vi mosiga stirrade in i varandras röda ögon. Det var ju en och en annan fis som hade letat sig ut under nattens gång och beblandat sig med de andra fisarna som hade sluppit ur sina fängelser och konserverat sig hårt. Som en stor hemlig fisarnas sammankomst. Vi snackar en stinkarkongress. Fem storväxta män med fem taskiga andedräkter och tvåhundra fisar i en Honda. Den mixen av dofter, odörer och lukter skulle förmodligen om man hade blandat i lite blixt och dunder lyckats evolvera fram någonting, som kunde ha krävt sina rättigheter att bli betraktad som en individ. Vi avslutade vistelsen i staden med att smita in på Texas Stadium när ingen såg på och kastade frisbee under en timme tills vaktmästaren kom och slängde ut oss.
De körde oss till flygplatsen och vi drog vidare till Memphis. Vi ville inte vara i denna stad eftersom varken jag eller min gode vän Linus ansåg Elvis vara annat än en fotnot i historien och det kändes som om jag och Linus inte brydde oss så mycket om den gamle hamburgarätarens barndomskvarter. Visst hade han gjort en och en annan schysst låt, men ja… typ… världen slutar inte snurra för det. Men vi lyckades fastna eftersom flygbolaget skickade våra väskor till Dallas och oss till Memphis. Som kompensation fick vi gratis hotell och vi spenderade natten i Memphis med att kröka oss dumma i hotellbaren, där Linus småsände på en kvinna över de fyrtio.
Hon var en affärskvinna och om inte Linus hade haft en flickvän hemma i Sverige, med en masterplan, så skulle han ha styrt på där. Rock and Roll liksom. Kool and the Gang rules tyckte jag och Linus ansåg mig missledd som inte fattat storheten hos Ramones. Jag sa att ”Misled” var en låt som Kool & The Gang hade gjort. Som han uttryckte det, det finns inte en skala som Robert Bell och Joe Ramone kan mötas på.
Följ den rafflande fortsättningen i nästa vecka…
