..forts KAPITEL 18 eller Ursula
Vi drog till Phoenix och under tre nätter sov vi i hyrbilen eftersom Linus hade kommit fram till att vi inte skulle ha råd med hela trippen om vi konstant skulle hyra bil och bo på hotell. Jag överdriver inte när jag säger att det var en hel del kalla morgnar vi vaknade upp till. Det ironiska var det att Phoenix var en grymt varm stad på dagarna men efter barernas stängning vart det minusgrader under hela natten. Det var också här som vi fick för oss att klättra i stadens högsta berg, efter tips från Bill, som vi bodde hos. Det var devisen: befann man sig i Phoenix hade man inte sett hela staden om man inte hade klättrat upp för den lokala Mount Everesten. Givetvis tog det oss över två timmar att klättra upp för berget och det var ett par gånger inte långt ifrån att Linus eller jag hade fallit nedför berget.
Vi rev oss på kaktusar och såg ormar väsa surt åt vårat håll till, då de blev störda i sitt eftermiddagsslöande, men sent omsider kom vi upp till toppen av berget. Döm om min förvåning när jag med mina sista krafter häver mig upp på platån och där ser en familj sitta med en picknickskorg drickandes läsk ätandes Kentucky Fried Chicken som om det inte fanns annat man kunde göra här i tillvaron. De stirrade på mig som om jag kom ifrån en annan planet. De höjde fint på sina ögonbryn. Jag å andra hand stirrade på dem som om de utsatte mig för ett practical joke. Jag passade också på att sänka mina ögonbryn till det mer för denna situation passande neanderthalarlooken till. Hade jag haft en knölpåk till hands hade jag golvat familjens yngste son eftersom han satt närmast till och ryckt kycklingbenet ur hans medvetslösa hand. Jag var hungrig och sur. Vafan är det så konstigt?
Här hade jag tillbringat en halv eon med att klättra i oändlig terräng och inte fan blev jag glad när jag kommer upp på toppen och får se en lönnfet tonåring med ett kycklingben i handen givandes mig blickar som insinuerade att jag inte var riktigt på i denna tillvaro. Han kunde dra åt helvete!
– Hi there, sade familjens överhuvud och viftade vänligt åt mitt håll med en gladlynt kycklingvinge.
En man med en trind ölmage och en begynnande flint. Det har inte funnits eller kommer att finnas en enda knölpåk som hade gjort någon som helst impact på honom.
– Öh… Hi on your self, sade jag andfått.
Linus hade inte riktigt kommit upp till platån där jag befann mig, men hörde mig svara till mannen. Jag tror inte att Linus hade hört mannen eftersom han surt vrålade nedifrån:
– Har du fått solsting!!?
– Va?, skrek jag.
– Jo… jag sa, har du fått solsting?
– Varför undrar du det?
– Eftersom du pratar med dig själv på engelska. För övrigt vill jag bara tillägga att man inte kan säga, hi on your self, det är grammatisk inkorrekt. Det är svengelska eftersom du fritt översätter hej på dig själv till hi on your self… What the Fuck!!!?, sade Linus som i detta nu hade fått sitt huvud över kanten och fick se samma syn som hade mött mig sekunderna innan.
Hade inte mina händer varit upptagna med att hålla upp mig krampaktigt i klippkanten hade jag svept med dem likt en cirkusartist över denna scen som Linus fick bevittna, samt förmodligen bugat. Jag vet vilka emotioner som böljade genom min gode väns kropp. Vi hade sedan tidens begynnelse svettats, skrapat oss illa, flytt för ovänligt sinnade ormar och klättrat omvägar för äckliga kryp, törstat och förbannat Bill som hade sagt att detta med att klättra i berget var en stor turistattraktion som alla besökare i Phoenix bör göra. Vi förbannade även Bob eftersom han hade den icke goda smaken att vara bror med Bill.
Det visade sig nämligen senare att det fanns en vandringsled rakt upp till toppen kantad av Kentucky Fried Chicken restauranger och McDonald’s så långt ögat nådde. Det var den vägen vi skulle ha gått menade Bill. Jag och Linus hade tagit fel väg upp till toppen. Den amerikanska familjen som satt på toppen skrattade högt och länge åt vårt misstag. Jag och Linus tog en välbehövlig paus innan vi påbörjade vår färd ned för leden. Linus tyckte inte att det var en bra idé att golva dem innan vi stack ned för vandringsleden nedför berget. Som han utryckte det; det finns McD på vägen ned och jag lovar att jag bjuder på Kentucky Fried Chicken med en uppfriskande läsk. Mm… sade jag, och när Linus och familjen sade farväl till varandra och ingen såg åt mitt håll passade jag på att sno åt mig en kycklingvinge. He he.
Vi blev också bjudna på en efterfest efter en natt på disco, med ett par tjejer. En av flickorna skulle ned till sin bil för att hämta någonting och frågade mig om jag hade lust att göra henne sällskap.
– Shure, sade jag gentlemannamässigt och hakade på. Väl nere vid hennes bil ber hon mig sätta mig i passagerarsätet och jag undrar lite i förbifarten för mig själv, what´s goin on here… skall hon suga av mig eller?
Jag blev lite stressad eftersom jag inte visste hur jag skulle rida ut denna situation. Man hade ju sett en och en annan amerikansk film menar jag. Jag hade ju min Urusla back home som jag älskade. Å andra sidan kanske det skulle komma lite free sex, och hur skulle man tackla detta? Situationen löste sig själv genom att flickan frågade mig om jag ville ha lite down´s. Piller i skumma färger som garanterat ger en skum effekt vid invärtes bruk.
– No thank´s, sade jag.
– Why not? It´s gonna make you feel nice, sade hon lätt perplex att någon vid sina sinnens fulla bruk kunde tacka nej.
– I don´t do drugs, sade jag och kände hur socialstyrelsen masserade mina axlar.
– This ain´t no drugs, it´s just some pills.
– Whatever. I dont eat thing´s I haven´t been propaly introduced to, sade jag och skakade nekande på huvudet då hon försökte truga mig.
– Well it´s your loss, sade hon och lade huvudet bakåt och svalde att par av dem. Sen så rullade hon ihop en joint och tände den och erbjöd mig ett bloss.
För andra gången denna kväll fick damen med drogerna sitt livs chock, då jag på nytt tackade nej.
– What is it with you? What’s wrong with some pot?
– Well I don´t smoke weed, försökte jag.
– But you smoke cigarettes!
– Eh… it’s not quite the same, sade jag lamt.
– Smoke is smoke!
– But weed is much more worse to smoke and besides, nobody I know does it.
– In the states everybody has done it sometimes in their lives.
– Where I come from…, försökte jag då hon avbröt mig.
– Whateva, sade hon och gav upp hoppet om mig.
Vi släntrade tillbaka till festen och hon berättade för sin väninna om mig och mitt nekande och mina argument mot droger. De skakade på huvudet åt mig tills Linus bekräftade att i Sverige så ser man mycket hårdare på droger och dess fara än man gör i USA. De hade väldigt svårt att tro på oss men det kändes som om det kvittade. Det mest tragiska i detta är väl att man inser hur mycket intryck socialstyrelsen hade gjort på oss båda två. Vafan, jag tycker inte att jag har fått i mig en riktig frukost förrän jag har petat i mig sex eller sju brödskivor.
Följ den rafflande fortsättningen imorgon…
