Bitter…Jag? Ähhh!!! del 44

..forts KAPITEL 18 eller Ursula

Jag lät den spöklikt passera innan jag andades igen. För de kortminnade vill jag påminna att det är andedräkten jag pratar om.

– Det gläder mig att du i detta nu lyckas notera detsamma som jag har noterat. Det förklarar alla bilar som vi mött som har tutat åt oss, inte sant? sade jag med samma stora lugn.

Jag som bara trodde att det vänliga tutandet var en amerikansk företeelse. Jag kände mig som Dali Lama antar jag skulle gjort. Filbunkecool.

– Va fan skall vi göra, vrålade Linus.
– There´s no need to panic, sade jag internationellt.

Ni kanske undrar varför jag var så kolugn, rattandes en brinnande Ford. Ni var inte med så ni hade inte sett det jag hade sett. Nämligen en bensinstation bara ett par hundra meter framför oss som jag hade sikte på. Jag såg en tillbakalutad man som hade petat i sig en och en annan Pizza Hut för många, sittandes på en ranglig stol med armarna bakom huvudet och en tandpetare lojt hängandes från sin mun. Han såg ut som en man som vet med sig att det inte finns ett enda problem i världen som han kunde kalla sitt eget. Eventuellt kunde han tänka sig att hyra in sig på ett eller två mindre problem, men det var det ingen brådska med. Killen hade nog heller aldrig rört sig en meter i onödan och hade han det så kan jag slå vad med vem som helst att det inte hade gått i Carl Lewis´ tempo. Mera som en mänsklig sengångare, liksom.

Jag minns det som om det var i går. Från sin synvinkel såg han en bil med eldflammor åka rakt fram och tänkte nog stilla i sitt sinne “crazy motherfuckers, but that´s not ma problem”. Sen såg han hur bilen tvärt girade och korsade alla heldragna linjer som har målats och siktade i full karriär åt hans håll.

Det jag såg var en stillasittande överviktig man på cirka ett par hundra kilo lutandes mot en vägg. Bakom hans huvud på väggen såg jag nämligen en brandslang och det är den jag har i sikte. Som i en dröm såg jag hur denna massiva massa studsa upp i en virvel av armar, ben, fett, späck, mage och en massa onödiga pizzor med extra cheese och pepperoni, skrikandes och gestikulerandes åt vårat håll till. Jag hann tänka att fan han skulle kunna ge Carl Lewis ett och ett annat startblockstips som skulle fått Carl att bli snabbare vid start.

-What the hell are you doin, vrålade snubben och pekade mot oss.

Jag skek tillbaka till honom, totalt onödigt förstås eftersom hans enda fel här i världen var att han var lite överviktig… jag menar han var ju inte blind.

– The car is burning! upplyste jag honom helt meningslöst, eftersom vindrutan var stängd. Jag öppnade vindrutan och upprepade det jag nyss sagt.

– The car is on fire!
– I can see that! Get the hell outta here!
– But we need something to exint the fire with, vrålade jag.

Jag rullade liksom inte in dit för att få bränsle till elden som pågick bakom oss. Var det bara jag som förstod någonting i denna del av världen. Alla dessa pizzor och inget intellekt? Jösses!

– Are you blind, motherfucker, skrek snubben till oss.
– Would I be able to drive then, sade jag och kollade på Linus som om han kunde förklara vad det var för fel på puckot.
– Va fan är det för en idiot framför oss, sade jag och kände att mitt otroliga lugn var på väg bort på en semester utan att packa en resväska eller ta med sig tandborsten.
– Jo men killen har en poäng, sade Linus.
– Inte du också, sade jag.
– Dont you see that this is a gasstation, skrek berget.

Det var då det gick upp för mig att jag satt i en brinnande bil på väg rakt in på en bensinstation. Klart att killen vart en aning stressad. Klart killen skall ha en husvagn! Klart att jag skulle behöva kolla min syn. Till mitt försvar vill jag bara säga att jag såg brandsläckaren och att det var mitt primära mål, inte fan har man tid att kolla upp huruvida brandsläckaren är placerad på en vägg på en bensinstation eller en 7–Eleven butik. Jag hade heller inte fått i mig den dagliga morgonkoppen med kaffe och tillhörande cigg.

– What shall I do? undrade jag något febrigt.
– Just stay where you are, sade snubben och virvlade iväg och innan jag hann blinka var han tillbaka med en brandsläckare och vattenslang och en hink.

Jag tyckte att jag såg en bit pizza som hade fastnat i mungipan också men jag tror inte att han hade tagit sig tid att pinna förbi kylen och smaska i sig en slice. Fast man vet ju aldrig. Han kanske trodde att han inte skulle make it som jänkarna säger och därför tog vägen förbi den slicen som kanske skulle bli den sista måltiden. But I dont know. Jag dömer icke en pizzaätande broder. Innan vi visste ordet av så hade denna något korpulenta men märk väl, ädle och duglige individ släckt branden i vår bil och gett oss en kort lektion om vart man skall ta vägen med en brinnande bil. Jag och Linus kände oss som två små skolpojkar tagna på bar gärning med någonting vi önskar vi hade ogjort. Snubben tipsade oss också om hur vi skulle bete oss vid bilfirman som vi hade hyrt bilen ifrån, då det visade sig att vi inte hade någon försäkring på bilen eftersom vi ansåg att det var bortkastade pengar.

Vi åkte till Rent-A-Wreck eller vafan firman hette och rusade in med ilsken uppsyn och krävde att vi skulle få tala med chefen eftersom de hade hyrt ut en funktionsoduglig bil som brann titt som tätt. Denna taktik fungerade mycket fint och vi fick en ny bil och en hel del massa ursäkter på köpet. Som tur var för oss frågade de aldrig varför det började brinna i bagageluckan eller så, så vi stack som om vi hade eld i baken från firman med en rykandes färsk snygg bil, med en het försäkring som vi hade fått som plåster på såren.

Vi hann väl åka tre kvarter innan vi vart påkörda bakifrån av en Saab vars ägare stressat frågade oss om vi var försäkrade varpå vi sade nope och han då sade att eftersom det var han som hade kört på oss så skulle han få en massa bugg från sitt försäkringsbolag och kunde vi kanske se igenom med fingrarna här, så skulle han inte bry sig så mycket plus det faktum att det var hans bil som vart lätt skadad och vi hade ju bara fått en litet märke på kofångaren och bla bla bla…

– Shure, sade Linus.
– Thank´s, sade mannen.
– Don´t mention it, fyllde jag in.
– Thank´s again, sade killen och hoppade in i sin bil och drog iväg.
– Hungrig va?, sade jag till Linus.
– Att jag är. Kan vi komma iväg till en McDonalds nu utan att du sätter eld på bilen eller krockar med spårvagnar eller så, sade Linus.
– Tror du i din vildaste fantasi att jag satte eld på bilen med flit eller….
– Näe men vem var det som hade foten på bromspedalen hela natten och därför orsakade en kortslutning som i sin tur satte eld på bilen.
– Med andra ord så anser du att det är mitt fel?
– Jag bryr mig inte om vems fel det är. Jag kan ta på mig skulden om du vill. Det enda jag vill är att få i mig en kopp kaffe och en Big Mac. Allt annat känns som om det kvittar, sade Linus.
– Hmm… Jag vill också ha en Big Mac.
– Då så. Låt oss glömma denna morgon och se framtiden an, med en Big Mac och en java till.
– Gamle vän!
– Inte sant! Se så, gasa på nu, vi blir liksom inte yngre.
– En korrekt iakttagelse.
– Med tanke på att den är gjord på fastande mage anser jag den tillhöra en av världshistoriens största iakttagelser någonsin. Fuck Newton, sitta under ett träd och kolla på ett äpple och få hybris.
– Ha ha, skrattade jag och lade i driven och vi rullade bort mot McDonalds i morgonrusningens Los Angeles.

Vi fixade och donade oss på McD och satte oss ned och tog en burgare.
– Luther, tycker du som jag att staden LA är något överreklamerad, sade Linus efter det att han hade petat i sig sin kaffe och donut med jelly.
– Vad menar du?
– Jo, jag ser det som så här. Vi har sett Boulevarden och Beverly Hills. Sen då? Skall vi inte lämna denna sega trötta småstad och dra vidare.
– Jag ville inte ens hit, in the first place, sade jag.
– Bra då drar till Las Vegas efter McDonalds då.
– Detta behöver du inte fråga mig om två gånger, sade jag nöjd.

Jag hade inte ens den minsta fascination till LA och ville lämna staden medan jag fortfarande levde. Jag tyckte att det var för mycket liv och bugg för att jag skulle känna mig trygg.

– Fast, sade Linus, vi måste svänga förbi Venice Beach på vägen så att vi kan säga till vännerna att vi var där.
– Visst fan! Den där badstranden vi sjön ja! Måste vi så måste vi väl! Det skall väl gå ganska fort antar jag, sade jag och höll med.
– Då drar vi då?
– Att vi gör, sade jag.

Vi hoppade in i den nya bilen och kollade kartan och tog sikte på Venice Beach. Det visade sig att det passade bra eftersom vi hade tänkt åka kustvägen norrut till San Fransisco. Jag körde och Linus satt tillbakalutad i passageraresätet och kommenterade folk och byggnader som vi passerade.

– Kolla den där bruden!
– Vart!?
– Där… sexig som fan eller…
– Ah… men hallå! Det är ju Yasse ju!, utbrast jag förvånat!

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…