KAPITEL 29 eller Dag 15 på Lastkajen Iztvan har en teori
Om jag inte hade vetat bättre hade jag trott att det befann sig en häst i Iztvan omedelbara närvaro.
– Hmm…, sade jag och fick en inre vision när jag insåg att om Iztvan bestämmer sig för att hämnas skall man befinna sig på hans positiva sida så att man inte blir drabbad.
Det är på samma sätt som att man bör se till att en tyfon inte smyger upp bakom ens rygg. Inte alls roligt. Oroligt.
– En annan sak jag undrar över är hur du bär dig åt, för att attrahera de vandrande lik du konstant blir uppraggad av?
– Öh… vadå… va, sade jag.
Jag hängde inte med i dessa tvära tankekast som ett samtal med vännen Iztvan kan utgöra. Det är som att gå en match mot Tyson, vad gäller mentala knockouter. Om man sänker gardet det minsta kan man räkna med att det kommer en rak uppercut, eller en lömsk vänster.
– Vad är det som får TTM att likt flugor till sockerbitar dras till dig?
– TTM?
– Två Tons Monstren, på nattklubbarna. TNEG. The never ending girls. Brudar man inte kan runda, hur mycket man än försöker. Trots att man inget hellre vill. Det är som om planeten Jupiter skulle ställa sig framför en. Med en osviklig precision lyckas de lukta sig till dig. Och det stänker över på mig. Jag är rädd för dem. Hur gör du och hur skall vi se till att du inte gör om det igen?
– Jag gör väl för fan ingenting för att uppmuntra dem, sade jag hetsigt.
Jag kände mig orättvist behandlad. Bara för att jag hade blivit uppdraggad av en dam med enligt hennes utsago kraftigt skelett, vart jag anklagad för att orsaken skulle ligga hos mig.
– Och säg inte att de har kraftigt skelett, för om så vore skulle de vara fasta i köttet och jag är skapt som en efterbliven mentalpatient om de du draggar i öknens hav skulle kunna kallas för fasta annat än i betydelsen hinder.
– Men va fan skall jag göra, sade jag.
Med en osviklig stringens hade han ryckt undan mitt argument om skelett. Ibland trodde man att killen var Saida i en transmuterad form. Han visste vad jag skulle säga innan jag själv hade en susning.
– Du hinner knappt sticka ut din håriga haka utanför dörren en lördagskväll förrän de står där vilt insupandes dig med ögon stora som parabolantenner och drägel nedhasandes för hakorna?
– Hakorna?
– Ja hakorna, det gläder mig att du observerade pluralformen. Hakorna! Man kan bläddra bland dem i en mindre evighet. Hu! Som du vet så snackas det rätt så mycket i media nuförtiden om att dinosaurierna är de största landdjur som existerat i historien. Bah! Historikerna och medialallarna har inte varit ute med dig Luther, en lördagskväll på Riche. För om de skulle ha varit det så skulle de snabbt revidera sina så kallade expertutlåtanden. Rubriker i dagspressen skulle vara: ”Luther sedd ute med det största levande däggdjuret!”.
– Jo men så illa är det väl inte, försökte jag.
– Det är alltså brudar som inte ens min okräsne bekant Fridde skulle ta i med en lång taggig kvist. Och då är det illa. För jävla illa! Superilla! Skitilla! Ruskigt illa! Så illa så att man kan må illa! För den killen tar allt som har hår och fitta.
– Det är din åsikt, sade jag.
– Om det vore så väl, men till och med Denny av alla individer reagerar. Vad säger det? Som han så riktigt påpekade häromkvällen om en av dessa TTM som cirklade runt omkring dig, på Riche. Och jag lovar det här är ett tvättäkta citat och inget elakt förtal eller liknande, ”När hon sätter sig över hans ansikte med alla valkar är den enda chans till luft för honom när hon släpper av en dammig rökare, och då kommer han att insupa den med en salig suck och tycka att det är det bästa som hänt honom på länge”, varpå jag replikerade ”Hu! Man kan också säga att när han daskar till henne på skinkorna vid ett upphetsat ögonblick under kärleksakten, så kommer evighetsprincipen att träda in och få hennes skinkor att dallra in i nästa sekel”.
– Snackar ni bakom min rygg, sade jag förnärmat.
– Om det hade gått att snacka framför din rygg hade vi gjort det, men som sagt sikten och framkomligheten var grovt försvårad. Du måste göra något åt detta, annars får du gå ut själv hädanefter. Jag får väl gå ut med Denny.
– Är det ett hot?
– Hot och hot. Frågan är väl snarare vem som hotas. Skall jag behöva gå ut med Denny, den självgode morotsförädlaren, som sitter ned i en lotusställning på Fasching och anser att jag är för mjäkig, som bryr mig om vad folk säger, när jag påpekar att folket där inne kan tycka det verka vara en aning märkligt att sätta sig på golvet och röka pipa. Att jag aldrig skulle våga göra så. Att jag inte har ryggrad nog. Säger alltså killen som går omkring i mjuka handtvättade jeans och som förmodligen inte har pippat sedan kvinnorna fick rösträtt och därmed även rätt att säga nej. Trädkramaren. Det riktigt roliga är väl att om träd hade kunnat springa hade Denny haft svårt att finna träd att krama.
– Fast han satt ju bara på golvet. Han rökte inte någon pipa, fan jag var ju med, sade jag.
– En mental pipa, menar jag.
– Ja… men…
– Nej nu har jag inte tid att snacka mer. Och om jag inte tar fel skall du väl ned till Looserhangaren för att förtjäna ditt dagliga levebröd. Vi hörs och allt det där. Säg hej till dina avgasrör.
*klick*
Jag tittade på luren. Ryckte på axlarna och lade på. Hå hå ja ja. Klockan visade sig vara nästan tre och jag var tvungen att dra på mig jackan och dra utåt till Sätra. Avgasrören väntade. Nu kanske en del av er förstår när jag säger att jag inte är mig själv längre. Mitt självförtroende har nått bottennivåer jag inte anade att jag hade. Det är nästan som på film. Jag darrar. Jag skakar. Jag rycker till vid oväntade ljud. Jag skyggar likt en skrämd dovhjort, när mitt namn nämns av en kvinnlig varelse. Kort sagt, jag är en skugga av mitt forna jag och är väldigt medveten om att någonstans runt ett hörn eller en husknut så står ödet, den lömske fan, där med ett basebollträ i handen. Av metall. Själv står jag här och undrar om livet kan bli mer puckelryggigt.
– Kan livet bli mer puckelryggigt än nu, undrar den forna skuggan av mig.
Visst kunde det bli värre. Åkte fast i Tunnelbanan eftersom mitt månadskort hade gått ut igår. Och den lille light hitlern kunde inte förstå att jag hade missat på en dag när.
Följ den rafflande fortsättningen imorgon…
