Bitter…Jag? Ähhh!!! del 99

KAPITEL 41 eller Ja på den vägen är det ungefär…

Prolog: Eller en kort sammanfattning för de som inte orkar läsa skiten eller de som fuskar, typ kollar i slutet på om detta kan vara något att läsa…

…Jag heter Luther. Jag gillar inte mitt liv. Jag gillar inte mitt arbete. Jag gillar inte avgasrör och jag gillar inte att min karriär har havererat. För ett par veckor sedan stod jag på globen och kunde se mig själv i jumbotronen, och jag noterade bland annat att finnarna i ansiktet ser mycket rödare ut förstorade än annars. Idag jobbar jag på posten och sorterar avgasrör. Denna historia är en berättelse om alla de olika förvecklingar som lett dit. Medan jag trodde att jag skulle bli en världsberömd firad superstjärna. Nedan följer det sista avsnittet i denna episka berättelse om en man som är missförstådd av sin generation och sig själv. Vadå?…skulle jag bli en avgasrörssorterare – hade jag missförsått något i mitt liv…

Det är helt otroligt hur trött jag är. Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig så trött som jag gör just nu. Det är svårt att tänka klart. Min hjärna känns som ett mosigt fludd. Jag gillar det amerikanska uttrycket “Not a straight thought in his head”. Om man skulle försöka översätta det till det svenska språket skulle det bli ungefär som ” inte en rak tanke i hans huvud”. För att det skall bli begripligt får man föreställa sig en packad man vinglandes på gatorna.

Det känns som om min hjärna är beklädd med en tunn hinna av teflon. Ingenting fastnar. Glömmer fikor med polarna. Tvättider. Missar måltider. Mobiltelefonen hemma på nattdukshyllan. Vad är det som händer?

Hela den här veckan som har varit har jag jobbat från klockan åtta på morgonen till klockan tjugo på kvällen. Det kostar verkligen på. Och den förra helgen hade min syster och hennes kille dopfest åt deras lille son. Ni vet han med barnbidraget. Det var en formidabel tillställning som tog musten ur mig mer än jag hade trott. Jag körde mat och dryck under helgen och var på helspänn i typ fyrtiåtta timmar. Fast festen var en otrolig succé. Det gick åt minst tjugo plattor läsk och ungefär åtta backar bira plus ett par flaskor whiskey. Allt detta på en söndag! Vi räknade ut att det kom drygt tvåhundra personer under de åtta timmars öppet hus vi höll. Med andra ord en schysst fest.

Mitt drama med den tillbakadragna tjejen som inte ens säger bu till en höna, har accelererat till ett makabert tillstånd. Fast i och för sig varför skulle någon vid sina sinnens fulla bruk komma på idén att säga bu till en höna?

Jag brukar i och för sig säga “öh…du…va!” till alla duvor jag möter men det är på skoj. Ingenting allvarligt menat. Lite crazy. Galet. Internt mellan duvorna och mig. Duvorna verkar inte bry sig allt för mycket. Stadsduvorna alltså. Skogsduvorna vet jag inte alls hur de skulle reagera men jag inbillar mig att de är lite mer skygga och inte alls lika hårdkokta som gettoduvorna.

Tillbaka till den skygga damen. Vi gillar varandra och har bekräftat det inför varandra. Vi tog en fika och kom på ett typiskt svensk maner överens om att det inte verkade föreligga några hinder för oss att ingå ett förhållande. Som att sitta vid ett förhandlingsbord liksom. Jag hade inga sjukdomar och inte hon heller. Jag hade inga lik i några garderober och det visade sig att hon inte ens hade garderober. Hur läskigt är inte det då? Inga ben ingenting gömt någonstans.

Scary.

Alla våra polare vet vad som är på gång. Fast ingen av oss vågar ta det först steget. Hur skall det gå egentligen? Jag är ju kär i henne och hon i mig så varför vill hon inte ha mig? Luktar jag illa eller? Är min näsa en aning för bred? Sitter mina ögon något för tätt? Finner hon min panna vara något för hög? Tror hon eventuellt att jag är bög? Hon förvirrar mig så att jag inte vet vad jag heter och hur jag bör bete mig i hennes sällskap.

Till slut kom det till en ohållbar situation en kväll då vi hade pratat med varandra i telefon om vad vi skulle göra under helgen. Det visade sig att hon skulle gå på en fest någonstans och jag skulle för min del sitta hemma och kolla upp teven. Lönehelg ser ni. Då kastade hon fram ett förslag om vi inte kunde ses senare på kvällen eftersom hon inte trodde att hon ville vara kvar på festen hela kvällen. Visst, sade jag, det kan vi väl. Fast jag kommer att vara packad när vi ses, sade hon och då lugnade jag henne med att om det var så, så kunde jag gå ned på min lokala krog och ta mig en bira eller så för att vi skulle komma på samma neanderthalarnivå. Det måste du lova mig att du gör, sade hon. Fint, sade jag och ringde upp vännen Tammi och Stu och bad dem komma ned och dela ett par softa bira med mig till helgen.

Vi möttes upp på lördagskvällen på krogen bredvid mig och snackade skit och drack bira. Vid elvatiden på kvällen kom My med sin polare till krogen och jag hade tänkt, stärkt av alkoholen att jag skulle grabba tag i henne och kyssa henne men vid det kritiska skedet försvann mitt självförtroende som om någon hade stulit det och jag kunde endast skaka fram en mesig kram som hälsning. Jag satt och förbannade mig själv för denna brist på manlighet som jag uppvisade.

Ölen smakade mes.

– Tsk, tsk, sade lejonet inom mig och begrov sitt huvud i sina händer.

Jag för min del hängav mig åt biradrickande och dolda ögonkast åt My till. Hon i sin tur gav mig exakt likadana kast tillbaka med sina stora beslöjade ögon. Jag visste varken in eller ut. Efter någon timme eller så skulle Stu och Tammi dra vidare in till staden för att krypa ned på en klubb. Jag kände att jag inte hade någon lust med det eftersom jag trodde att om vi ramlade ned på stadens klubbar så skulle det bli grymt svårt att ragga på My. Jag visste att jag måste ta kommandot på något sätt. Hon gav mig blickar som jag endast kunde tolka som ett “Kom igen då!!!”

När vi skulle resa på oss och gå vidare så såg jag till att vi, My och jag, hamnade på efterkälken och precis när alla ( alla…två pers liksom) stod utanför och väntade på oss två grabbade jag tag i henne och med ett “Jag pallar inte längre”, drog jag henne in till mig och gav hennes uppåtvända ansikte en passionerad kyss.

– Äntligen, suckade hon.
– Eller hur?, sade jag och adderade att par hundra snabba kyssar.

Varför knussla?

– Det var på tiden, sade hon och kysste mig hett.
– Vi går hem till mig, sade jag full av kommandolusta i allmänhet och bossighet i synnerhet.

Orsaken var att dessa hundra kyssar jag gett henne nyss hade emottagits så tacksamt och gett mig det självförtroende jag behövde för att dra fram grottmannen inom mig som jag hade trott gått och hängt sig för länge sedan eller evolverat sig själv från sidor av min fega personlighet som han tillsammans med Lejonet så innerligt avskydde.

– Ok, sade hon och gav mig en varm kram.

Stu vrålade åt oss från dörröppningen.

– Skall ni med till Spy Bar, eller…?
– Det kan du hoppa upp och fetklappa dig på att vi inte skall, sade jag full av nyss ovan nämnda självförtroende och hjärtat bultande av kärlekslusta.

Samt att blodet hade börjat forsa ned till ställen på min kropp som det var länge sedan de hade varit i närheten av. Lite sömndrucket darrade lill-Luther till och undrade slött om det skulle vankas sex i kväll, fast det hade han varit med om många gånger förut då det hade visat sig vara falskt alarm så han stannade kvar i ett halvstyvt läge och gäspade endast lite lojt. Hade han haft armar hade han sträckt på dem och kliat sig på pungen.

– Ok, sade Stu, lycka till då Luther och grattis My. Gör ingenting som jag inte skulle göra, avslutade han och klev in i en taxi.

Med ett vroom var de borta och där stod jag med My och en stjärnhimmel som verkade blinka åt oss. Någonstans långt bak hörde jag hur tinnitusen gjorde sitt bästa för att låta som en stråke som spelar en menande melodi. Månen log åt oss båda och stjärnorna strålade som om de enbart var gjorda åt oss sedan tidernas begynnelse. Hade fåglarna inte varit djupt upptagna med att sova och samla krafter in för nästa dags maskande eller vad det nu är fåglar gör på dagarna så skulle de ha stämt upp i en fyrstämmig lovsång.

Jag tog ett djupt andetag av den friska luften på Hornsgatan och såg henne djupt och länge i ögonen. En anledning till varför det tog så lång tid var att jag hade en del problem med fokus. Ett tag såg det ut som om hon hade fyra par ögon. Superfett läskigt! När jag väl hade lyckats eliminera två av de överflödiga ögonen kändes det som om jag ville drunkna i hennes två resterande ögon. Jag utgick ifrån att det var en bra känsla.

Vi började gå de arton metrarna till min port enligt överenskommelsen vi hade gjort. Efter att ha bråkat en smula med portkoden och den trilskande dörren gick vi upp en trappa och in i min lägenhet, och där lärde vi känna varandra på ett djupare och finare plan. Fast innan dess öppnade jag upp ett brev från Posten där de krävde tillbaka femtusen kronor för semesterersättning som jag hade tagit. Att betalas tillbaka inom åtta dagar annars skulle det gå till inkasso.

Fuck it, tänkte jag och rev sönder det i småbitar som jag kastade ut från mitt fönster. My undrade vad det stod och jag sade; ingenting som jag kunde göra någonting åt nu och ingenting som jag kommer att göra någonting åt.

Fuck Posten!

Fuck lastkajen!

Fuck truckarna!

Fuck Sätra!

Fuck hela jävla världen!

Luther hade skaffat sig en flickvän och solen sken igen i Luthers liv. Luther var lycklig. Lill Luther var i extas. Lejonet och grottmannen tog en segerbira, inne på en bar som låg på självförtroendets gata. Bar Ego. Bara egon därinne. Livet var fint. Allting var inte så jävla överjävligt egentligen. Luther hade 648 kronor på bankkontot. Luther var kär och hade sagt upp sig från sortering av avgasrör på terminalen i Sätra. Luther behövde aldrig mer träffa de övervintrade halvgamla liken mer. Luther hade 289 låtar som han hade full kontroll över. Och en jävligt bra demo. Allt var bara en fråga om tid.

För att citera min gode vän Stu:

– Ja på den vägen är det ungefär…

– SLUT –