Gasattack

*klingar i glaset*

– Välkommna allihop. Ja…hö hö jag är ju inte någon talare men…jag skulle ändå vilja passa på att säga några ord. Öh…det är en glädje att se er alla samlade denna kväll. Jag och frugan har slitit med att laga mat nu i flera dagar…hö hö…jag har då bistått med smakråd…hö hö och sett till att skinkan har griljerats på vederbörligt vis. Öh…låt nu maten smälta i mun och tänk på att det finns mer i köket…

Fan. Jag känner hur det trycker på en tystis i brallan. Bra läge. Kunde den inte väntat till senare ikväll eller tills jag kunde smyga ut på toan och släppa ut den i det fria? Och vad får den att överhuvudtaget bildas? Jag har inte ätit något gasbildande det senaste dygnet för i helvete. Och alltid ska den poppa upp när det är som minst läge för det.

…öh…och dricka står på det lilla bordet. Läsk finns i backen på balkongen och det är bara att ta för sig…

Vadå släppa ut dig? Att du är tyst borgar ju för fan inte för att du obemärkt glider förbi. Vadå lovar att du inte stinker? Skulle inte tro det va. Förmodligen har du samlat in varenda stinkpartikel inombords som bara väntar på att presentera sig. Hej det är jag som är ägget, och jag är surströmmingen, jag kom som en drink och jag har mitt ursprung i kebaben från förra veckan.

…ja och med de orden önskar jag öh..har alla något i glaset…ok öh jag önskar er alla välkomna. Skål ta mig fan hö hö!
– SKÅL

Och efter en enon av mattuggande, skinksmaskande, vinpimplande, ostmackstuggande, nubbande så får man en chans att smyga iväg lite obemärkt för att släppa ut den lilla fisen som vuxit till sig och innehåller lika mycket gas som Hindenburgballongen. Med en smygande känsla av oro att det ska smälla till i muggen vid släpp av rektal muskel och att alla ska tro att en nyårsraket brunnit av öppnar man sålunda muskeln lite grand i akt och mening för att låta ett lågt mullrande pysande läte ge sig hän. Och vad händer?

Absolut ingenting!

Men va fan! Nu är det ju lugna gatan. Seså stick iväg, vi vill inte ha dig här, du har ju suttit och försökt ta dig ut under en halvtimme nu, nu är det öppna gatan, följ ljuset i tunneln up up and away with you.

Fortfarande ingenting!

Man öppnar upp muskeln en smula till och…

Nada! Inte en fis så långt ögat når.

Ja ha…falskt alarm. Nåväl. Man tvagar sina händer, kollar sig i spegeln och tar bort lite av majonäsen som fastnat i mungipan och smyger ut igen. Tråcklar sig in längts in vid bordet och precis när man satt sig ned så…

…knackar fisen på. Med ett “Tjena kan jag dra ut nu? Är kusten klar?”