Kampen om stolen…

Jag såg på hans blick att detta skulle bli en kamp. Han skulle inte ge sig. Men vad han inte visste var vem han hade att mäta sina krafter emot. Få äro de som går in i en match emot mig och kliver segrande ur. De går att räkna på ena handens långfinger.

Dörrarna öppnades och innan han hann reagera gled jag smidgt förbi horden av morgonmongon på väg ut ur vagnen och parkerade min eminenta bak på den enda lediga stolen. Inte vilken stol som helst utan på de nya blå vagnarna längst in i hörnet. Den ensamma stolen som gör att man slipper frottera med morgonpacket. Mjuk. Stoppad och fri från klotter.

– Ahh…sade jag högt.
– Grr…hörde jag honom muttra.

Bara för att jävlas åkte jag 3 extra hållplatser. Inget gör min dag så behaglig som vetskapen att jag sabbat någon annans. Ibland ringer jag till en helpdesk där jag inte är kund och bara jiddrar.

Dagen efter ser jag inte till honom vid Slussen. Sjuk kanske tänkte jag och klev in i 6.50 vagnen mot Vällingby. Döm om min förvåning när jag blir varse honom sitta lite nonchanlant bläddrandes i Metro. Han gav mig ett omisstolkbart snett leende. Suuuucker… tycktes det säga. Jag knöt nävarna och min käke började mekaniskt röra på sig. Va fan.

E de på det viset… okeeej… då börjar kampen på allvar, tänkte jag. Dagen efter klev jag upp 20 minuter tidigare än vanligt och tog tunnelbanan till Globen. Helt fel håll. Klev in och såg nöjt att han inte var med. Han klev på vid Medborgarplatsen med samma breda leende som dagen innan. Man brukar ju säga att ett leende kan stelna vid oväntad syn och maken till rigor mortis i någons ansikte har jag aldrig sett när han blev varse att jag hade hoppat på innan. Mitt leende var ett miljondollargrin.

– Ahh.. sade jag
– Grr…muttrade han.

Hela dagen gick jag omkring i ett skadeglatt rus. Det kunde han ha. Att jag var mosigare än vanligt eftersom min sömn kortades med 20 minter var en petitess i sammanhanget. Bah liksom. Sömn är för fegisar.

När jag dagen efter klev på vid Globen 20 minuter tidigare än vanlig höll jag på att hoppa högt när jag såg honom sitta där på min plats. Va fan! Han hade gått upp tidigare han också och dragit till stationen innan Globen. Han log. Inte jag. Dags att ta upp det en notch.

Sagt och gjort. Dag 5 klev jag upp en timme innan, hoppade in i bilen och drog till startstationen. Farsta på morgonen är tufft kan jag säga. Parkerade bilen och gled nöjd in i en tom vagn. Klockan var 05.50. När han gled på vid Blåsut var det som om luften gick ur honom när han såg mig chilla på stolen.

– Ahh…godmorgon, sade jag.
– Grr…muttrade han. Var klev du på, frågade han.
– Farsta.
– Den första stationen?
– Jepp!
– Men det går inga tunnelbanor dit så tidigt på morgonen, bor du där?
– Glöm det. Bor på söder men jag tog bilen dit.
– Va?
– Jepp!
– Men…
– Jag vet. Dedikerad va?
– Jag ger upp.
– Pussy!

Frugan frågade när jag kom hem var bilen var. Hon var orolig att någon hade stulit den. När jag försökte förklara att den stod på parkeringen i Farsta och anledningen till det gav hon mig en blick som jag inte trodde ingick i ett äkta pars repertoar. Hade jag fått den innan “tager du denna bla bla…” så vette fan om jag hade vågat skicka iväg ett jakande “you bett!” på det.

– Menar du att du tog bilen til Farsta för att vinna vadå…en sittplats?
– Inte vilken sittplats som helst. Kampen om stolen.
– Jösses har du ett namn på idiotin också?
– Men va fan…
– Inga men va fan, finns det inte andra stolar på vagnen?
– Det hör inte hit.
– Det gör det visst.
– Det tycker inte j..
– Och vem ska hämta bilen hade du tänkt?
– Öh…
– Precis…ibland önskar jag att du tog upp sådana här saker med mig innan du beslutar dig för att huvudlöst kasta dig in i meningslösa kamper…
– Men va fan…
– Inga men va fan…åk nu och hämta bilen!
– Nu?
– Vadå hade du tänkt låta den stå där över natten?
– Mja…kan inte du..
– Försök inte. Din fajt – din konsekvens. Se så! Iväg bara.

Att åka till Farsta sent på kvällen för att hämta bilen är tufft kan jag meddela.