Lokal kriminalitet lönar…del 3

*riiiiing*

– You may speak!
– Ah…fan vad jag behövde det där!
– Ja ja. Hörru jag har tänkt lite under den konstgjorda pausen. Allvarligt Harry? Låter inte Harri hårdare. Harry låter så…wuss.
– Ring Dirty Harry och kalla honom för en wuss.
– Men för fan. Harry?
– Säg bara att Harry hotar dig. Till livet. Att vi kommer att sprätta upp skvallraren.
– Kommer det att funka?
– Vad har du att förlora?
– Ja det förståss
– Trust me on this one.
– Men om han vill konfrontera Harri då?
– Inga problem. Jag hookar upp med ett lösskägg och glider förbi. Jag tar med mig Brassen.
– Brassen? Han ser ju så jävla snäll ut.
– I och för sig. Men vad säger du om Tompa och Frotte?
– Ja ta mig fan! De ser ut som om de skulle kunna själa helvetet från djävulen.
– Haha…och komma undan med det.
– Eller hur och få djävulen att polisanmäla skiten
– Hö hö

Och efter en stunds analyserande kom vi fram till en historia som i korta ordalag gick ut på att jag inte kunde ange folk utan att råka illa ut. Sagt och överenskommet. Jag lade på luren. Tog en stärkande kaffe och gled ned till grannen. Värsta Miami Vice manuset. Tyvärr hade jag lånat ut min vita kavaj till en polare men jag drog upp byxorna så att fotknölarna skulle synas. Pungkulorna hamnade på varsin sida av grenen och det var inte första och sista gången de befann sig så långt ifrån varanda.

Till min ungdomliga förvåning svalde inte grannen en promille av vår fantastiska historia. Att det var ett rövargäng som hade snott cyklar i kvarteret avfärdade han med ett “så vadå, de tar sig in i cykelförådet och snor…min cykel?“. Och att jag var så korkad som tog emot en stulen cykel istället för pengar som Harry var skyldig mig. Att de hotade mig fnös han bort med “och du kallar dem polare“. När jag sa “polare och polare” tyckte han “att då var de väl bara att polisanmäla dem“. Sen hade jag svårt med att förklara sprayfärgen på vinden som hade formen av en cykel och järnfilsspånen på golvet i cykelrummet.

Det slutade med att jag mycket omanligt snyftande höll på min story och att Harry med posse skulle hugga en bit av mig och mata mig med det. Han gav mig ostentativa blickar som vittnade om att han inte kunde avgöra om jag bara var rubbad eller en allmän idiot som vidhöll rövarhistoriernas historia.

– Nä du. Jag tror att det är så här. Du gled ned i källaren, sågade sönder låset, bar upp cykeln på vinden, sprayade den och blev påkommen av mig. Allt annat är en fabrikation och att du själv tror på den är bara det i sig en bedrift. Vadå lär ni ungdomar er inget i skolan idag? Jösses! Vänta! Det här en så bra historia så jag vill att du kommer ner igen ikväll när min fru är hemma. Hon behöver få sig ett gott skratt.
– Men
– Så får det bli. Jag ska fundera ut ett straff till kvällen.
– Men
– Seså gå hem nu!

Och jag gick upp och våndades i flera timmar. Svettades. Middagen smakade aska och när morsan frågade “hur ere min son“, grymtade jag bara. Syrran misstolkade allt som värsta ångesten för någon brud som hade dissat mig och farsan gav mig en medlidande blick parad med viss stolthet att sonen bar bakfylleflaggan högt. Så småningom tog jag trappan ned till grannarna och fick köra en favorit i repris.

Frugan och grannen skrattade högt flera gånger. Bad mig pausa mitt i storyn, öppnade en flaska vin och såg ut som om de var på teater. Faktum är att jag förväntade mig applåder eftersom allt jag sade tydligen roade dem. Jag var helt färdig när jag slutade. De viskade en stund. Fnittrade lite och jag hörde nog att det var vid “Harry vad är det för ett namn. Finns väl ingen som heter så idag“.

Till slut sa grannen:
– Jag har funderat och kommit fram till att straffet är förödmjukelsen över att du har blivit påkommen. Sedan lägger jag till ovetskapen som du får leva med huruvida jag ska polisanmäla dig eller inte. Du lär märka det. Du kan gå hem nu.
– Men
– Aåh..och så ska du få ett tips. Kameltå på snubbar är inte chickt. Släpp ned byxorna för fan.
– Ja men Don Jons..
– Du är knappast Don Jonsson. Men för all del. Det är dina kulor. Seså, hem nu på sig!

Precis när jag skulle stänga dörren hör jag.:

– Åh…förresten jag glömde tacka dig för att du öppnade låset. Jag hade tappat nyckeln, men nu har jag ju fått nytt lås…hahahahaha…
– Men älskling
– Hahahah…det kan han ha…såg du pungkulorna…det var ta mig fan…