Jag satt på bussen och kände mig alldeles glåmig. Att gå upp kl 5 på morgonen har sina för- och nackdelar. Jag satt där och försökte komma på någon fördel. Hittade inte en endaste. Jag gav upp och tänkte att “ska det bli en sådan dag?”

In vid Slussen kliver en tjej kring 30 på samma buss. Så grå så att till och med jag häpnade, jag som aldrig annars bryr mig om hur folk ser ut eller vad de har på sig. Live and let live är en melodi jag anammar.

Tillbaka till den gråa. Hon hade grå byxor på sig, en grå collegekapuchong, ovanpå det en grå stickad tröja. Till den mörkgrå jackan som toppade allt hade hon på sig en grå fluffig halsduk. Håret råttfärgat, ett par alldagliga tråkiga glasögon med stålgrå bågar. Hon halade fram en grå dagstidning och bläddrade håglöst i den.

Det var som om färgen grå hade fått för sig att göra ett besök i människoskepnad. Faktum är att min egen gråa collegetröja bleknade en smula. Av ren och skär komplex antar jag. Om nu en tröja kan få komplex.

När hon klev av vid Stureplan råkade våra blickar mötas och plötsligt lyste hon upp hela min värld, och jag visste med ens att jag skulle få en bra dag. Jag vet inte… men kanske var det det där lilla snea leendet som gjorde det, eller så var det de gröna ögonen…

Loading

12 Replies to “Grå”

  4. Att snacka om grått och “…och skär komplex…” i meningarna efter varandra är ta mig f-n lysande!!!
    Och sedan avslutningen! Nästan Nobelprisvarning i poetiskhet. Att denna gråa person kan sända ut sådan värme och glädje, bara genom ett leende. *stående ovationer*

  7. Jag är benägen att hålla med Jerk här… finns inget som får en morgon att glittra så tidigt… Men ge mig 3 timmar så glittrar jag fasen som en julgranskula om jag är på rätt humör 🙂

  8. Jerk jodu. det här leendet gick inte av för hackor.

    Mr Blues nämen…thihi

    *blossande röd*

    tackar som attan 😉

    Londongirl du vet väl att jag kommer att printa ut detta och sticka det under näsan på dig om du så mycket som mumlar ” ja…det är ju rätt tjockt i bokbranschen nu …förstå mig rätt din roman är banbrytande men kanske är det inte riiiiktigt läge för den…kanske om du skrev om kapitel…”

    danne in the eye of the beholder 😉

    Nini Se där. Det är just det som är grejjen. Hon den gråa behövde inga tre timmar, hon bara log. Du vet närvaro. Nu. Intensitet. Jag bara dog. Det är det det handlar om. Att vara vaken i tre timmar dricka en massa kaffe och sedan kasta ut ett blaserat leende gör jag till och med en dag när jag är på dåligt humör…

    🙂

Comments are closed.