Luktarn

Oooohaaaa!!!

Okej! Jag försökte! Det erkännes! Men inte mer än ett enkelt “ja ja ja”. Att vara en tillbakalutad, blyg velig person är inte min påse. Ok…vännen Denny kanske fixar det och tror att det går hem hos det täckta könet i stugorna. Men Luther? No! Nope! Njet! Nein! Nej! Vad jag vill ha sagt är att man kan få tigern att prova vegetariskt som alternativ när savannen bara består av gräs. Man kan få den att gå på bakbenen, majua till och med och med lite skickligt lirkande även få på den en frack och slips. Men och det är det här som är det viktiga. Ränderna går aldrig ur och det är det som räknas. Eller låt mig säga så här: zebra är lunch, Eiffeltornat är skithögt, Elvis är kung, tv3 är kass, Stones är passé, cash is king, Atlanten är rätt så fuktigt och Luther är lejon!

Precis! Vissa saker går inte att ändra på. Det är som en naturlag. Jag är ett lejon (som ibland har lamm tendenser).

Ännu än gång finner jag mig själv ståendes vid självförtroendets lotto-utdelningsgala vilt lyckoönskandes mig själv för att jag återigen roffat åt mig jackpotten. Satan vad jag är bra! Självförtroendet fullkomligt osar ur mina porer. Tjejerna på jobbet lutar sig emot mig och undrar vad min parfym heter:

– Självförtoende!
– Mmm, säger de och ritar små näpna cirklar med skospetsarna. Bland oss lejon är det ett osvikligt tecken på att man har flytet på gång.
– Hur är det med Bosse, Lennart och Erik, säger jag taktiskt.

En av grundreglerna i lejonens ”Raggning från Anna-Karin till Özis” är att om man visar att man känner sig ohotad från pojkvännerna, så har man något som Bosse, Lennart eller Erik mfl inte har. Man blir gräs. Lite grönare och framförallt ståendes på den andra sidan. Har man då också tillgång till och är stolt innehavare av Luthers Late Love – total satisfaction guarantee- skills och diplom är man ju helt enkelt a dream come true. En på miljonen… kanske till och med en på miljarden. Man utklassar dem alla.

– Det är inte så bra mellan oss, svara de alla i kör.
– Man kan inte få allt här i livet svarar jag kallt och visar att jag dessutom är innehavare av en sällans sedd mängd med likgiltighet.
– Vad ska du göra ikväll, frågar de.

*POFF*

Problemet jag led av förut, har jag vid en introvert analys kommit fram till, bestod av samma fenomen som hundar erfar när de möter någon som är rädd för dem. De känner på sig när någon rädd jävel kommer och stinker skräck. Och på någon subatomär partikelnivå känner det täckta könet ungefär samma sak. Man kan försöka maskera det med olika attribut tex, AXE ”tar fram djungeln i dig”, BOSS ”visar att du chefar över tillvaron”, OLD SPICE ”nej det är inte den sjätte medlemmen i Spice girls” osv, men under denna dimma av eau-de-olika-dofter fanns Luther det darrande rådjuret (snar till krumaktiga språng vid oväntade ljud och händelseutvecklingar). Damerna kände till detta. Något jävla skitföretag hade tryckt upp t-shirts med det något förolämpande “rädda pojkar får inte kyssa vackra flickor”.

Jag kände mig alltid som vid ett möte med en lapp-lisa, vad man än säger, vilka argument man än langar fram, hur man än lirkar, oavsett vilken barndom man referear till, vilka trauman man än hänvisar till så ser hon igenom en och konstaterar krasst att:

– Men du har ju parkerat fel!
– Öh…åh…men… jag…. vill…kan…inte-… förstå … klockan …. Uh … bråttom … lastzon? …. vardå….ser du inte att….um…aahhh….mobbad….snälla…tolvhundra jävla spänn…snygg fisyr….pleas…..livet….uh…men….allla…inte min bil….ok….jag borde veta …. kom igen….jävla padda….du borde….nu missförstår du….öh…vad gör du ikväll…..oh nej …. inte sa jag så……äh…uh….kom igen nu…..vis lite hänsy…..min ekonomi …. förlov ….. röda korset…..ja ja jag vet…..min tjej….oh…livet…..respekt för lagen…..alla lika men olika ….varför inte…..kom igen snälla…..aldrig mer ….oh…pappersarbete…..polisen skulle vara snällare…öh…nä men…kom igen…..ser du inte….öh…äh….gaaaaaa….

-POFF-

Detta var exakt vad som skedde denna ödesdigra disiga dag någongåg i slutet på förra veckan. Jag hade lånat en Porsche Targa av en ytlig bekant i periferin, Pundar-Leif för att stila lite och spela allan ballan. Jag kröp in i bilen osande av olika dofter vilket var min nyfunna taktik för att få kyssa snygga tjejer. Lukt-Luther helt enkelt. Jag porschade upp till Östermalm (where the fine babes at). Jag kände mig fräsch. Stark. Snygg. Viril. Axig. Bossig. Old spiceyig. Förträfflig. A dream come true. Inte ett moln på min himmel. Solen sken i mitt inre. Det var säker någon jävla fågel som kvittrade ute i skogen någonstans. Någon gnolade en vacker visa på radion. Om sol och doft och samarin. Jag ville sjunga om Katarina men kom på att jag inte kände någon så jag släppte denna omanlig känsla av vekhet.

Jag parkerade bilen, klev ut och såg en flicka i gabardin. Jag rös till men kvävde denna välbekanta känsla av tveksamhet när jag såg henne vädra runt i sina försök att lokalisera denna plötsliga explosion av dofternas ursprung. Hon vände sig om och när hon såg mig i dimman av odörer sken hon upp. Ungefär som om hon hade vunnit en miljon. Och i ordets doftliga bemärkelse hade hon ju precis mött en miljonär. Lukt-Luther helt enkelt.

Jag var en mänsklig doftgran. Alla bilburna raggares våta dröm. Peta in mig i en upphottad volvo 240 DL med sänkt tak, kassettbandspelare och rattmuff och du har den ultimata raggarbilen. Jag såg till att balansera parfymtillverkarnas budgetunderskott. På mina axlar vilade paryfymhandlarnas öden och många familjer var beroende av mig. Jag osade budgetöverskott. Borgs balle blev diamanthård när han läste stadskassans kontoutdrag efter det att jag excessat i doftavdelningen på Åhlens.

– Milda makter! Ere nån där inne i dimman?
– Host host. Jag. Host, lyckades jag få fram.

En snabb tanke ilade förbi min dimridåhöljda hjärna: fan Luther, nu har du tagit för mycket av Boss igen. Lite sans skulle inte vara fel!

– Nu ser jag…mmm I like what I see sade hon och började le.
– Eller hur, svarade jag och kände att flytet var på igen. Hon måste ha känt AXEn nu.
– Fan jag måste gå på halogena, sade hon högt för sig självt varpå hon fortsatte ”jag hör ta mig fan röster i dimman”.

Till min enorma förvåning gled hon förbi mig som om jag vore osynlig och ställde sig framför porschen. Hon svepte fram ett block och började anteckna. Jag hörde ett elakt ”ha…lallaren står på lastzon” och sedan såg jag hur pennan började arbeta. Jag fattade ingenting.

– Hallå där, skrek jag.

Hon hoppade högt upp i luften likt en skrämd katt och vände sig om. Darrandes likt en överförfriskad Bambi, stressad likt en Gnu med att hungrigt lejon smygandes i närheten. Mitt i naturen liksom. Då såg jag att det jag hade trott var en megababe var en lapp-lisa. Absolut inte en lisa för mina ögon. Vad göra? Panik i kubik!

Plötsligt insåg jag vad jag var tvungen att göra. A man has got to do ibland sådant han egentligen inte har lust med men got to i alla fall. Jag gick fram till henne och hon ryggade bakåt. Jag gick närmare och hon backade ytterligare. Min taktik var att tränga in henne i ett hörn. Det hon såg var ett lokalt litet moln närma sig mot henne. Själv var jag tydligen osynlig för det vanliga ögat. Hade hon haft på sig sina doftglasögon hade hon med lätthet sett mig. Jag pressade mig närmare henne och med ett ”Pjoff” gled hon in i min personliga doftdimma.

– Åh…det finns en människa här inne, sa hon när hon vågade slå upp ögonen.
– You bet babe, sade jag stinkandes.
– Men jag höll på att lappa en bil.
– Jag vet, min bil men glöm det, sa jag osandes.
– Jaha och vad ska du göra för att hindra mig, sa hon trotsigt. Jag såg på hennes blick att hon lätt hade kunnat stå ut med denna dimma till den skingrades och därefter lägga lappen på bilen. Inte så konstigt eftersom det mesta luktade gott.

Jag visste att jag måste ersätta henne för förlusten av lappandet av min öh…eller Pundar-Lefis bil. Men Lukt-Luther var inte situationen mogen. Han kunde bara vara här så länge det luktade gott. Men i samma sekund som dofterna hade flytt så stod jag där helt mol allena. Djupt inom mig kände jag att någon behövde få utrymme. Han knuffade undan den stinkande fegisen och Sell-Out-Luther gjode entré.

– Fan jag tycker att ni gör ett bra jobb! Snygga är ni också! Till och med killarna. Inte för att jag är en sån men i alla fall. Alldeles för underbetalda. Snyggt klädda jämt. En av mina hemliga drömmar är att få till det med en lapplisa. Säg kan inte du och jag ha en mysig kväll där jag parkerar fel så kan du lappa mig. Till och med kanske ge en skarp reprimand. Har du möjligtvis handklovar? Och batong? Vad säger du?
– Thihi…

Jag hade henne i min hand. Allt jag behövde göra nu var bara att lirka in henne i porschen, smyga hemåtvart och sedan låta henne lappa mig tillfredsställd.

Läs även andra bloggares åsikter om dofter, odör, dimma, parfym, stinkare, lapplisa, bil, ragga, naturlag, lejon, självförtroende, elvis, atlanten, cash,