Mytomannen

Häromdagen blev jag räddad av en ny superhjälte som kommit till stan för att stanna. Mytomannen heter jag. Sa han i alla fall. Om han inte ljuger. Till skillnad från de andra präktiga träiga superfreaksen som glider omkring och gör gott och har något missriktad rättspatos i sig för att göra världen till en bättre plats att leva i är vår Mytomannen en elak jävel som inte gör något annat än ljuger. Inte för sin skull utan för alla andras. Så på något avigt sätt blir han en hjälte fast allt han gör är moraliskt förkastligt. Han patos är “ändamålet helgar medlen”.

Jag stod i Konsumkassan med ett paket tuggummi i handen och en fläskfilé nedstoppad i jackärmen och trivdes med att storhandla för 5.90. En del vänder på slantarna för att få skiten att gå ihop ekonomiskt. En del andra jobbar skiten ur sig för att få ändarna att mötas. Jag har inte de problemen eftersom jag varje dag fyller på hushållets behov för under tian efter att jag har siestat färdigt på betald arbetstid.

Senast igår smög jag ut med ett 20 kilo paket ris under tröjan. När det blev min tur i kassan så klappade jag mig högt och ljudligt på magen och sa:

– Fan pizza sju dagar i veckan sätter sig verkligen på magen, och betalade en kexchoklad.
– Haha, sa butiksbiträdet.
– Jag tror att pescatoren vill ha sällskap, sa jag, öppnade kexchokladen och gled ut ur butiken.

Det var igår det. Solen sken för övrigt.

Men denna dag glider det fram två butikskontrollanter på varsin sida om mig precis när jag ska langa fram tuggumipaketet, min tia och glida ut med fläskfilén. Med ett resolut grepp om mina axlar och ett kärnfullt “följ med här”, finner jag mig själv i den olustiga situtaionen på väg in till butikens inre regioner. Tankarna börjar fara, en del flyktiga som fan och flyr fältet för de vill inte vara kvar när skiten träffar fläkten, en del andra är mer morbida och går i tankebanor “3 år va?” och stannar kvar bara för att se hur det går.

Helvete, tänker jag. Det här blir tufft. Och så börjar jag bläddra bland lögnerna i kategorin “krisljug”.

Plötsligt känner jag hur ett iskallt lugn belägrar mitt inre. Med ett tillbakalutat “ta det soft grabben” knuffas mitt inre grubblandes och letandes efter en snygg lögn jag åt sidan av en konstigt klädd glödande snubbe. Hans mantel var lite för kort. Ungefär som om en sliten naggad handduk skulle utge sig för att vara ett badlakan.

– Vem fan e du, säger jag.
– Softa snubben. Jag är här för att hjälpa dig!
– Jaha…men vem fan e du?
– Mytomannen – alla paniklögnares superpolare!
– Hörru. Jag är lögnaren i den här kroppen, väste ljugarn och gled fram.
– Pft! sa mytomannen. Du kan ju bara dra bleka lögner.
– Ja det förstås men jag gillar inte att ljuga för mycket.
– Precis. Och det är därför jag blivit inkallad. Du står inte pall. Vad ska du säga på “förklara den här steken”.
– Öh…
– Eller huuuur! You proved min point. Nu är det inte läge för att tveka. Här krävs det nattsvarta lögner, hänvisning till korrupt barndom, personangrepp och en fast övertygelse om att du har rätt och alla andra fel. Seså…flyttta på dig.

Fan det här kan bli intressant tänkte jag och lät Mytomannen ta plats. På vägen in till lagret aka förhörsrummet, smusslade han omärkligt med ett paket Bamse-plåster.

Själv gled jag bakåt och placerade mig bredvid några olika sidor av den inre floran av personligheter som bildar Steffo. Jag noterade att festprisse-steffe öppnade upp en bira, micropoppade popcorn och lutade sig tillbaka i soffan. Och eftersom Mytomannen hade tagit min plats och nu kontrollerade mitt fysiska jag, parkerade jag mig bredvid festprissen som till min förvåning hade ordnat med chips och lättklädda brudar oxå. När jag på ett inre monologaktigt vis frågade var han fått tag på dem mumlade han något om att det var drömmar-steffe som hade ordnat med inbjudan och fantasi-steffe som ordnade deras klädsel. Några hade latexdresser på sig. Jag frågade dem varför och då uppdagades det att det var ett önskemål från mitt undermedvetna. Se på fan. Är det en del av mina sexuella fantasier? Coolt menar jag. När jag frågade vad det var som bräkte i ett inre rum sa festprisse-steffe att jag nog inte ville veta det. Nöjd med det tog jag en iskall bira.

– Hur förklarar du den här, sade butikskontrollant Bull och drog med ett svepande trolleriaktig rörelse fram fläskfilén från min jackärm.
– Ja precis hur förklarar du det, upprepade butikskontrollant Bill, och sköt fram hakan.

– Ja hur fan ska han förklara detta sade festprisse-steffe och tog en zip.
– Eller hur, sade snusar-steffe och langade in en dubbel dos. Han verkade stressad.
– Ta det lugnt boys, han lovade fixa det, sa jag och snodde omärkligt en prilla från snusarn.

– Va! Sa jag slash Mytomannen. Vad är det där?
– En fläskfilé.
– Phu…jag trodde att det var min arm du slet av. Värsta chocken!
– Ja ja…
– Vadå jaja?
– Kom med något bättre.
– Vänta lite. Väääänta lite granna. Är jag…herregud…misstänkt för något eller?

Aj aj. Det där håller inte sa festprisse-steffe, och jag nödgdes hålla med. Vilken sopa till superhjälte. Komma in ta över och sedan taffligt skådespela lite Persbrandigt. Finns inte en käft som köper detta. Fan det blir minst 3 år, tänkte jag och tog en dyster klunk av biran.

– Nejdå! Absolut inte. Vi anser att alla som har fläskfilé nedstoppade i ärmen är utsatta för komplotter, sa Bull och man kunde se ett litet snett leende.
– Ja men va fan! Jag kan förklara. Nu förstår jag att det inte var en ficktjuv. Han var en fickplacerare. Vid Zeus! Lyssna! Vid köttdisken var det en suspekt individ som gick in i mig. Och yr som jag var av att jag precis lämnat blod höll jag sånär på att ramla ihop i en hög. I vanliga fall brukar jag väsa, men nu var jag så matt. Inte alls mitt vanliga jag. Faktum är att jag inte ens nu är mitt vanliga jag. Dessutom trodde jag att han försökte robba mig på min plånbok och fokuserade på att hålla i den hårt. Det var nog därför han kunde slinka ned fläskfilen i ärmen utan att jag märkte något.
– Visst och du kände inte att det var kallt eller…
– Jo men jag trodde att det var av chocken. Ni vet hur det är. Adrenalin och allt det där. Desutom stod jag precis vid en kall disk och när min kavaj gick upp så måste kall luft slunkit in. Jag minns att jag tycke att det var konstigt att få kalla kårar längs armen men det var ju på den arm som jag lämna blod ifrån. Kanske trodde jag att det var obalans i systemet. Jag trodde verkligen att det var en ficktjuv. Vem vet det kanske blev ett korsdrag när jag öppnade jackan så visst fan kan en smula kylig luft ha slunkit med.
– Hur förklarar du att det droppar köttsaft från ärmen.
– Ja det noterade jag men jag trodde att det var från blodlämningen.
– Blodlämning?
– Jepp! Jag lämnade blod på parkeringen utanför i blodbussen. Man drar väl sitt strå till stacken. Gör inte alla det?
– Öh…
– Ja precis innan jag gick in för att köpa ett paket tuggumi var jag och lämnade blod och jag trodde givetvis att det var mitt blod som droppade och hade jag inte lämnat ifrån mig flera liter blod hade jag självklart varit mer på alerten och känt att någon hade stoppat ned en fläskfilé i min ärm. För övrigt är jag vegetarian så det mer rimliga vore väl att om jag ville sno något skulle jag väl stulit en purjolök?
– Ja ha du, sade Bill och kliade sig på huvudet.
– Men…, sa Bull
– Jag tror att det är så här, sa Mytomannen fint avbrytandes. Att någon, tyvärr kan jag inte peka ut den personen eftersom jag vid tidpunkten för attacken var rätt så groggy, har planterat fläskfilén i min jackärm. Glidit ut ur butiken och väntar på mig vid parkeringen. Väl ute kommer den personen att hoppa på mig, klubba ned mig och råna mig på fläskfilén. Otroligt sofistikerat när man tänker på det. Faktum är att jag läst om detta- kurir kallas det visst. Det är ett allmänt känt fenomen att man låter oskyldiga agera springare. Kolla här. Jag har till och med ett medmerakort. Skulle jag ha ett sådant, betala dyra medlemspengar för att sedan gå in och sno i butikerna? Verkar det slugt? För fan jag snor ju praktikst taget från mig själv. Hade det inte varit smartare då att sno på Ica? Va? Nä… jag anser att ni faktiskt räddat mig från något riktigt otäckt. Jag skulle vilja tacka er för er rådiga insats. Jag hoppas att ni tjänar bra. Det är sådana som ni som ser till att samhället är tryggt och fint och att vi alla kan lita på varandra och leva under några som helst civiliserade former.
– Tjaaa… när du lägger upp det på det här viset så.
– Jag ser ingen annan rimlig förklaring. Och jag har redan redogjort för blodet. Kolla, här är plåstret jag fick när jag lämnade blod, sa Mytomannen och drog upp skjortärmen där jag snyggt och omärkligt hade låtsas klia mig och satt fast det nyss stulna Bamseplåstret.
– Ja ser man på. Får man Bamseplåster nuförtiden, sade Bull.
– Jag vet inte men jag fick det idag i alla fall, sa Mytomannen.
– Ja…vad säger du Bill
– En otäck historia! Jag har också läst det där med kurir, men jag trodde att det var kna…
– Skönt att ni lyssnar. Det är också en egenskap jag finner vara fin hos er två. I samma sekund ni kom fram till mig sa jag till mig själv att dessa verkar vara trevliga lyssnade gossar. Och hur rätt hade jag inte?
– Man gör ju bara sitt jobb.
– Säj…skulle ni inte kunna göra mig en tjänst och följa mig till bilen. Jag är orolig att den skumma typen står utanför och väntar på mig. Han vet ju inte att ni genomskådat den här smutsiga planen.
– Självklart!
– Vad snällt av er. Jag är lite yr fortfarande.
– Vänta! Du behöver socker, sa Bill, kutade iväg och återkom med en kexchoklad.
– Vilken service!
– Dont mention it to chefen, sa han och blinkade.
– Hahaha…är den snattad?
– Shhh…det här stannar mellan oss.
– Självklart…

Och när vi tre gled ut ur butiken, jag stödjandes mot Bill, tuggandes en kexchocklad var det som om något klickade till i mig och med ett ”hej svejs mission completed” försvann Mytomannen från mig och jag återvände till att bli den vanlige sugande Steffe…

Läs även andra bloggares åsikter om kexchoklad, fläskfilé, tjuv, väktare, mytoman, superhjälte, nödlögn, fantasifoster, sinnesnärvaro