Morgonhumörsswitchen

Jag vaknade upp och visste direkt att allt var annorlunda. Men inte annorlunda på ett konstigt sätt utan mer annorlunda med twist. Som en drink med en citron i. Trevligt typ. Skitnice helt enkelt.

– Godmorgon kära hustru, sa jag glatt och tog några snabba moves med fötterna.
– Gmrg…
– Vilken härlig natt!
– Mrnghh…
– Och vilken härlig morgon!
– Jahddc…
– Ahh…livet är fint!
– Grrr…
– Tra la laaaaaa ååååå vilken härliiig daaaag…

Den vakne läsaren fattar direkt att något inte står rätt till i hushållet som befolkas av mr steffo och mrs steffo samt några till. Den neanderthalaktige brukar vara den manlige och den kvittrande fina personligheten brukar vara den kvinnlige medlemmen. Speciellt vid ohemula klockslag som till exempel en vanlig vardagsmorgon vid pass 05.53. Men något fruktansvärt hade hänt under natten.

Någon hade bovat och stulit Steffos väl inarbetade sura morgonversion. Faktum var att inte bara morgonversionen var gone. För fan hela dagens personlighet hade stulits. Och defaultinställningarna hade skridit in och försökte göra det bästa de kunde. Men problemet är att defaulten har det inneboende felet, ett bugg om man så vill, att drivas av glättighet. Jag tror att det är för att enkla och glada människor inte direkt hamnar i skarpt fiendeläge medelst sorglös gladhet. Däremot letade den surt förvärvade sura jäveln efter fiender och brydde sig inte. Med devisen “fuck” och “fuck them alla” kickstartade jag förr dagen med mutter och avslutade med mutter.

Jag visste att gladlyntheten var fel men kunde inte hitta den sura jäveln någonstans. Om han inte blivit stulen vilket alla tecken pekade på (fotspår) satt han säker i något hörn och surade. Well fuck him tänkte default…eller ja det finns inte i defaultens vokabulär utan ett mer “nä men vad trevligt att få styra skutan steffo idag. Vi ska sprida glädje och lycka i världen idag. Undrar om chefen skulle tycka om en blomsterkrans idag? Och att par fina personligt uppgogglade poem till kollgorna. Givetvis printade med ett vänligt och fint typsnitt.”

– Ahhh…kaffe får verkligen igång mig.
– Visst är kaffet idag lite extra gott, kvittrade jag då frugan hade klätt på sig den vanliga fina sköna personligheten som fick mig att en solig dag för några år sedan med tårar i ögonen med darrande röst utmynna i ett ” det kan du fethajja prällen!” på frågan “tager du…”
– Värst vad du verkar glad idag då?
– Jag vet! Vänta lite, sa jag och reciterade en fin dikt som pockade på att bli reciterad…

“Månen är en nagel som flög iväg

himlen är svart te,

stjärnorna sockerbitar.“

– Vad fint!
– Eller hur!
– Du är så … så annorlunda idag.
– Fast det känns fint.
– Till skillnad ifrån i vanliga fall
– Hur menar du?
– Du är så tvär, sur, arg, läxande och mästrande.
– Menar du det? Jag ber så hemskt mycket om ursäkt.
– Ja. Jag gillar den här versionen mycket bättre.
– Jag förstår det. Men var det inte den här du föll för egentligen?
– Mja…den något tvärhuggna hade sin charm han med. Men så här är det bara mysigt och trevligt. Speciellt på morgonen.
– Ja. För en gångs skull är det du som verkar vara den som dragit det kortaste strået vid morgonhumörsappliceringen.
– Wtf? Va men…det hade jag inte tänkt på!
– Du skulle hört dig själv nyss…grmm mgha..jagd…det är ingen lisa på morgonen kan jag be att få upplysa damen om!
– Vänta lite här! Väntaaaaa lite graannannaaa! Kommer du och dissar mig för morgonhumör?!! Nu går det för långt!
– Kan du bara hålla den där tanken ett tag, sa jag och gick fram till Lilleman och gav honom en kram.
– Men va fa…
– Shh…tänk på språket!
– Varför kramar du honom sådär spontant och gulligt?
– Han måste få lite faderlig kärlek också, sa jag.
– Men…
– Jepp nu får du dela med dig.
– Dela med mig?
– Jag behöver också få lite trevlighetspoäng i huset!
– Nä nu får det vara nog! Jag vill ha tillbaka min sure stiffe steffe!
– Visst! Anytime. Varsegod och leta. Jag tror att sursteffo är stulen. Du får nöja dig med solskenssteffe. Nä hur trevligt detta än är så måste jag faktiskt hasta till jobbet. Jag tror att jag ska införa en krama din kollega dag idag. Och att vi ska läsa poem till varandra vid tre fikat.
– Men för sata…
– Ajaj! Språket! Hej hej!, sa jag och gled snabbt ut ut huset. Jag kände att surot var på väg tillbaka och skulle hoppat in om jag fortsatte att jiddra vidare med frugan. Men eftersom jag var så nöjd … eller ja egentligen inte jag utan defautlsteffe var nöjd så tänkte jag låta saken bero och bara följa med på denna resa i trevlighetens tecken. Vem vet jag kanske skulle lära mig ett och ett annat idag.

Jag började med att säga “godmorgon” till busschauffören. Coffeouse by George tjejjen fick några trevliga komplimanger om hur gott kaffe hon gör. Receptionisten vid entrén fick några snabba roliga uppbyggliga historier. Hon skrattade gott när jag klev in i hissen. Jag hoppade av en våning innan för att gå in till företaget under oss och önska dem en trevlig dag. På det hela taget var jag idel glättighet och en fin människa. Jag måste säga att det var lärorikt.

Visste ni att man bemöts som man förtjänar? Det är till exempel jättedumt att ringa till någon helpdesk och vara arg och ilsken. Jag fick fantastisk support bara genom att anlägga en trevlig ton. Och bara på lunchen fick jag extra mycket ris till sushin genom att säga “ni har så god ris här”. Sursteffe hade sagt “Nitti jävla spänn och ni ger mig nitti korn! Sluta snåla på riset för fan!” Och man behöver inte vara en raketbyggare för att förstå att sådant inte går hem. Och att datorer förstår om man vill dem väl hade jag ingen aning om. Både macen och pecen fungerade utan att knorra. Hela dagen gick förvånansvärt snabbt och smidigt.

Men även solen har sina fläckar.

När jag stod tätt sammanpressad med andra översvettiga daglönarna på väg hem i tunnelbanan efter en dag i det breda leendets land, den vänliga blickens grannskap, det snar till glättiga skrattets högkvarter, det pilimariska skojsandet med kollegorna, de fina hålla varandra i handen och recitera vackra drypande poem till varandra vid trefikat på inrådan av mig och det frivilliga åtagandet att gå till brevlådan med alla kollegors utgående post gjorde att den fina defaulten vid 17.10, på tramp på foten av en medresenär exploderade i ett svavelosande:

– Flytta på dina feta fötter!
– Men vad du var trevlig då!
– Inte nu längre!
– Haft en dålig dag va…?
– Nä en fantastisk!

Vi hemkomst stod frugan och såg sur ut. Armarna i kors som Selma i lilla Fridolf.

– Hörru jag var inte klar när du stack!
– Som om jag bryr mig, muttrade jag dovt.
– Ah….du är tillbaka!
– …

Läs även andra bloggares åsikter om morgonhumör, switch, jidder, gnabb, poesi, kärlek, lilla fridolf, selma, tunnelbana, kaffe, buss, kollektivtrafik