Vilka fyra middagsgäster (bloggstaffetten)

Till Stefan skickar jag “Vilka fyra middagsgäster (levande eller döda) skulle du bjuda till bords – och varför?”. Detta uppdrag gav Snowracer mig. När jag läste det tänkte jag ” Bah! Christian! Har du inget mer mat(haha)nyttigt att komma med?”. Det fick jag nästan äta upp…

En soft men yet en hård nöt. Först var jag inne på Jesus, Mohammed, Buddah och Bono. Det tog tre sekunder innan jag insåg att ingen av dessa döddansare har något vettigt att säga på en fyrapersoners middag. Budda skulle bara tända rökelser och sätta sig i en cirkel med sig själv och mumla något om att fett är hett. Jesus bara sitta och lysa i ett hörn. Mohammed skulle namedroppa om hur coolt Syrien var på den tiden han hängde där och shoppade och Bono skulle dissa mänskligheten.

Nä fuck. Det kan vi inte ha. Men varför inte hooka upp några coola filosofer? Hume, Aristoteles, Kant och Russel? Skulle bara sluta med att jag och Hume skulle dissa de okunniga lallarna och dela på en alé och en rök.

Varför inte några softa damer Michelle, Halle, Anita och Lucy? Fast vill jag delge världen den våta natten som per definition måste följa? Jag säger det bara en gång: den kväll jag och ovanstående damer sitter vid samma middagsbord blir det jävligt lite mat och jävligt mycket kroppskontakt.

Nä…inget porrbloggande. Hmm…

*tar en kexchoklad med den friska armen*

Varför ska saker var så innihelvete väl paketerat? Sedan jag klev in i klubben “något disablad” har jag insett hur frustrerande världen är. En del säger att its´a mans world. Det är det inte alls. Its a två händers world! Vi med en hand är diskriminerande. Och de med inga händer ska vi inte ens tala om. Ta bara en sådan sak som röstning medelst handuppräckning. Va fan hand(haha)lar det om?

Men att det ska vara så svårt att få ihop fyra lallare på en middag?

Jag tittar ut genom fönstret. Ser inget nytt. Stirrar på min nya skärm eftersom den förras alla pixlar i protest drog på korståg. Tuggar lite på en penna, stirrar på pennan och inser att den inte är min utan kollegans som går under namnet “SnorkråksCrippa”. Springer in på toaletten och tvättar av tungan. Stirrar mig i spegeln och säger ” vad skulle mina låtsasfigurer ha…”Fan där har vi det!

Fyra personer jag skulle vilja bjuda på Gorbys och splitta på en bagvinare:
Bertram Wooster, Dirk Gently, Peter Parker och Modesty Blaise.

Och samtalsämnet skulle vara “vet ni om att ni är någons fantasiskapelse?”

Bertram skulle högdraget fnysa. Dirk skulle dra in alltets allomfattande hollistiska aspekt, Peter skulle väva(haha) in sig i ett långt resonemang om att oavsett så följer faktiskt med stora krafter stort ansvar och Modesty skulle dra ned blusen lite granna och säga “är detta på riktigt eller på låtsas?” Jag skulle vidhålla mitt påstående och langa fram bevisen. De skulle mangrannt fråga mig hur jag vet att jag inte är på låtsas…

Detta är mitt bidrag i Bloggtidningens bloggstafett som går ut på att föregående bloggare ger ett ämne att blogga om och därefter skickar ett nytt ämne vidare till näste bloggare i ordningen dvs, Vilket Liv. Mitt ämne till den stackaren är “vad är livets meni“…haha jag skojjar. Seriöst. Du ska blogga om “en valfri fördom och ge argument för dess existensberättigande“.