Jävla skit

Nyduschad, nydeoderantad, nyvaken, nyknul…öh jag menar nykramad och allmänt nyfiken på livet ger man sig iväg till arbetet. Ytterligare dollars måste dras in till hushållet. Solen skiner, medkollektivåkarna är hyfsat uppfostrade och det trampas inte på tår eller gruffas i leden. Kort sagt allt är bra. Man får till och med en jävligt bra plats på bussen. iPhonen (som man har gått tillbaka till efter en månads irrfärder i andoridträsket) spelar upp bra låtar från eran då man fortfarande hade delar av framtiden framför sig samt en koll på rytm. Kort sagt igen allt är bra…men så kommer en oroande känsla smygandes över ens kropp när man sitter på busen och lever livets glada glada dagar.

Först är känslan av en övergående art. Den typ swischar förbi när bussen svänger höger ut på Katarinavägen. Med ett “Wtf  är jag  allergisk mot högersvängar nu” fipplar man vidare på sin iphone och kollar mail. Nästa gång känslan hugger till är när bussen svänger vänster ut på Katarinaberget “Men va fan! Vad är det för fel på mig. Nu vänstersvängar?”. Man känner en svettdroppe på pannan, och sedan hugger det till i magen. Som tusen vassa knivar samtidigt hugger mot alla delar av tarmarna. “Gnh…va fan nu då? Och så försöker man vika sig lite diskret ihop i fosterställning i sittande ställning i bussen som galloperar nerför mot Slussen. När bussen sladdar in ramlar man dubbelvikt ut ur bussen.

Man får blickar och man försöker att stirra tillbaka men det är en smula svårt då man som sagt mer eller mindre stirrar ned i backen. Tänk er omöjligheten att ringaren i Nôtre Dame skulle stirra upp på er frankt. En anomali. Lite så. Man inser det futila i att slösa med kraft på att ge förbipasserande idioter blickar. Kroppen kräver ens omedelbara uppslutning. Alla celler skriker till varandra.

– Kom igen nu för fan! Vi måste alla hjälpas åt att få den här idiotiska kroppen till en toalett så fort som möjligt! Kom ihåg att skiter idioten på sig så drabbas vi alla kollektivt! Seså kom igen och knip ihop nu! På tre…ett tvååå och treeeeee….

Med ett gemensamt “GNHHH!!!” från en miljard celler klarar man sig hela vägen till kontoret med stapplande steg, vansinnig blick, en deo som jobbar för högtryck för att med ett dovt otåligt “gmrgh…unghhh” till den övriga personalen som sitter och fikar, hasta in på muggen och slita av sig kläderna, kasta sig på ringen, krampaktigt knipa tag i porslinet, be en stilla bön till högre makter om så lite ljud som möjligt och stålsätta sig för en kaskad av sällan skådat slag och så ploppar det ut en korv som i form och storlek påminner om en Mars. Och inte en hel bit utan en halv jävla Marsbar.

Så mycket kamp och ångest för en sådan liten jävla skit! Om det inte vore för att det är rätt så fruktlöst så skulle jag ställa mig och stampa skiten ur den.

Läs även andra bloggares åsikter om skit, bajsnödig, magknip, tarmvred, nyduschad, nyknullad buss, kollektiv färdmedel, musik, iphone, andriod, mars, falskt alarm, toalett