* ding dång *
Jag öppnade dörren och möttes av två figurer i kritvita kostymer. Den ena hade en portfölj i metall, den andra ett skrivplatta och en penna bakom örat. Båda hade en närmast löjligt proper uppsyn.
– Goddag! Vi kommer från Evigheten AB, sa den längre av dem.
– Vi har ett erbjudande som du inte kan tacka nej till, fyllde den kortare i.
– Jo det kan jag visst det, sa jag och skulle precis smälla igen dörren när den längre stack in sin fot.
– Ursäkta men vi har order uppifrån, sa han och pekade uppåt.
– Från hyresvärden?
– Högre.
– Från regeringen?
– Ännu högre.
– Ah… ni menar…
– Precis! sa den kortare. Vi är änglar på uppdrag från högsta ort.
Jag synade dem. De såg faktiskt ut som änglar. Lite för propra för att vara mänskliga. Dessutom hade de den där irriterande auran av godhet omkring sig. Och de där pucklarna de båda hade som hade gjort Quasimodo avis var förstås vingarna instoppade innanför kavajerna.
– Ok, kom in då, sa jag motvilligt. Men ta av er skorna. Jag har precis dammsugit.
De tassade in i vardagsrummet och slog sig ned i soffan. Den längre ställde försiktigt ned portföljen medan den kortare började bläddra bland pappren på skrivplattan.
– Jo du Stefan, började den längre. Vi har noterat att du och många andra har fått för er att helvetet skulle vara någon sorts paradis på jorden.
– Vadå då?
– Du vet , synd, laster, rock’n’roll, whiskey, kortspel…
– Låter som en vanlig fredagskväll, sa jag.
– Precis! Det är där problemet ligger. Chefen är bekymrad.
– Chefen?
– Du vet vem vi menar, sa han och pekade uppåt med ena handen.
Den kortare ängeln harklade sig.
– Vi skulle vilja presentera ett motbud, sa han och viftade med skrivplattan. Evigt liv i harmoni och frid.
– Evigt? Som i för alltid?
– Ja, för evigt och alltid.
– Låter… tråkigt, sa jag ärligt.
– Tråkigt?! utbrast den längre. Hur kan evig lycka vara tråkigt?
– Nä men tänk själv, samma sak dag ut och dag in, för evigt. Ingen spänning, ingen variation. Bara… harmoni.
Änglarna utbytte en blick.
– Eh… ja… erkände den kortare. Det kan bli lite… enformigt ibland.
– Bertil! Vad säger du! väste den längre.
– Men Gunnar, vi måste vara ärliga. Kommer du ihåg förra millenniet när vi spelade harpa i 500 år? Det var inte direkt… underhållande.
– Men det var harmoniskt!
– Ja, harmoniskt som fan. Jag höll på att somna.
Jag började gilla den kortare ängeln. Han verkade ha lite självdistans i alla fall.
– Men, fortsatte den längre ängeln. Tänk på alternativen! Helvetet är inte så glamoröst som ni tror.
– Nä, instämde den kortare. Lucifer är en riktig slavdrivare. Ingen semester, inga raster…
– Men ni har väl inte varit där? frågade jag.
– Eh… nej… men vi har hört historier…
– Från vem?
– Eh… andra änglar…
– Som inte heller varit där?
– Eh…
Den längre ängeln öppnade irriterat portföljen och drog fram en broschyr.
– Här! sa han. Kolla in vårt utbud istället. All inclusive! Evig ungdom, inga sjukdomar, gratis mat och dryck…
– Finns det öl?
– Eh… nej… men vi har fantastisk nektar!
– Pass.
– Men…men… det är ju evigt liv vi erbjuder!
– Ja, och det är väl det som är problemet, sa jag. Evigheten låter mest som ett fängelse med sisådär förmåner.
Den kortare ängeln nickade förstående.
– Jag fattar vad du menar, sa han. Ibland kan jag också längta efter lite… action.
– Bertil!!!
– Vad? Det är ju sant! Vet du hur många gånger jag har funderat på att ragga upp en demon bara för att få lite spänning i tillvaron?
– Du är hopplös! väste den längre.
– Nej, jag är ärlig, sa Bertil. Och ärligt talat, visst är himlen nice, men den är också lite… tråkig ibland.
Den längre ängeln såg ut som om han skulle explodera av förargelse.
– Men… men… detta är ju uppror! stammade han.
– Nej, det är sunt förnuft, sa Bertil. Vi måste modernisera oss. Kanske släppa in lite nya influenser. Jazz i stället för harpa. Cappuccino istället för nektar. Lite mer… edge.
Jag började gilla Bertil mer och mer.
– Edge i himlen? fnös den längre. Vad blir nästa steg, heavy metal?
– Varför inte? sa jag. Lite Metallica skulle väl pigga upp stämningen?
– Jag gillar hur du tänker, sa Bertil. Plus att vi verkligen behöver fler soffor där uppe. Alla dessa moln börjar ge mig ryggont.
Den längre ängeln packade demonstrativt ihop sin portfölj.
– Detta är ju vansinne! Kom Bertil, vi går!
– Vänta, sa jag. Jag kanske kan tänka mig att skriva på… under vissa villkor.
– Villkor?! Man ställer inte villkor till himlen!
– Jo, om himlen vill ha kunder får den allt börja anpassa sig, sa jag. Här är mina krav: Öl på fredagar, rock’n’roll på lördagar, och inga mer harpor.
Bertil skrev ivrigt på sin skrivplatta.
– Låter rimligt! sa han. Jag tar det med chefen.
– Det gör du verkligen! röt Gunnar.
– Jo, det gör jag. Det är dags för förändring Gunnar. Evolution. Även himlen måste hänga med i tiden.
Den längre ängeln reste sig upp med värdighet.
– Detta är ett stort misstag, sa han. Kom nu Bertil!
– Du går själv, sa Bertil. Jag stannar och diskuterar detaljer med Steffo här. Jag tror vi är något på spåren.
Den längre ängeln försvann i ett ljussken som fick mig att kisa. Bertil vände sig mot mig med ett finurligt leende.
– Så… hur ser du på karaoke bland molnen?