Bitter…Jag? Ähhh!!! del 83

KAPITEL 33 eller Luther går på Losec

Vad skall man tycka om saker och ting egentligen? Vid trettifyra års ålder finner jag mig själv ståendes vid ingången till vårdcentralen med en värk i magen som endast kan jämföras med hur jag inbillar mig att kvinnor känner när de skall till och föda. Under ett par veckor har jag haft en molnande värk åt magtrakten till som jag har hänvisat till det riktigt fucked upp liv jag lever och mitt misslyckande som en halvtaskigt close-to-the-note-sångare. Shure thing liksom. Det vart inte bättre än så liksom. Livet alltså.

Som vännen Iztvan sade, det kan inte vara lätt att vara coole Luther i denna del av världen. Först har du problemet med storleken. Du skall ha ett fortplantningsorgan som i slakt tillstånd inte får närma sig siffran nitton utan alltid skall var över tjugo och då snackar vi inte centimeter utan det amerikanska hederliga inches, sen skall du kunna dansa och ha rytmen i blodet och det vet vi ju alla att du inte har, sen skall du ovanpå det vara en cool kille. Och så ska du försöka förklara för dig själv att Looserhangaren bara är en passus i livet, att det är bra för ditt konstnärsskap, att du måste leva som den vanlige mannen… inte så konstigt att du har magsår. Du är inget annat än en ovanligt vanlig man. Fy fan jag är inte avundsjuk på dig. Ha ha!

Sålunda trasig på det fysiska planet (magenkaoset, inget hår på huvudet, krossad stortånagel osv), men ganska intakt på det psykiska planet (schysst självförtroende trots precis allting, haft sex i alla fall mer än tio gånger i livet etc), ringde min gode vän Denny och undrade hur jag ställde mig till en stilla bira i gamla goda vänners lag. Fast han presenterade inte förslaget på ovan nämda vis, utan han ringde och sade:

– Tjena Luther, jag skiter i vilket och jag vill inte höra dina det går bort, eller jag har inte lust. Jag vill bara säga att jag kommer att gå ned på Blå Bar och ta en bira och du behöver inte säga att du kommer eller inte kommer eftersom jag skiter i vilket. Jag ville bara berätta detta, så att du vet. Du kommer dit om du har lust eller inte och faktum är att jag skiter i vilket. Vi ses eller så ses vi inte. Tjena!, sade han och lade på luren.

Jag vart givetvis perplex och tänkte att va fan vad det där om? Jag tittade på luren och den var sin vana trogen inte alleles ivrig att förklara för mig vad som nyss utspelats i den andra änden. En lång ton var allt den gav mig. Runt fyrhundrafyrtio megahertz. Musikerskada. Jag blaskade av ansiktet och kastade på mig kläderna och hastade ned till Blå Bar. Jag måste tillstå att efter tio års konstant nekande till alla hans förslag på en soft bira hade killen äntligen kommit på hur han skulle väcka min nyfikenhet.

– Mors, sade han lojt över en soft bira, när jag parkerade min eminenta bak på filosof soffan i hörnet av baren.

Vår favorithörna. Detta föranleder mig till att berätta en gammal historia då Denny liksom av en slump råkade sätta eld på en soffa på en annan krog i Gamla Stan. Detta har fått följder på sådant sätt att han inte gärna sätter sig i soffan utan siktar på att paxa på de hårda icke brännbara stolar som finns på en och en annan krog här i stan. Det är som om det har satt sina spår djupt hos min bäste kamrat. Hans kökssoffa är av det hårda Kronblomslaget och kräver mycket arbete om man vill bränna ned den. En superpyro skulle kanske kunna få fjutt på den. Men inte Denny hur mycket han än försöker. Vi har förmodligen alla vårat ok att bära här i livet.

En annan aspekt till varför han gärna ser till att vi båda inte sitter i samma soffa på offentliga hak är att han har en tendens att tro att homolyktan skulle skina på oss alldeles för klart. Eller som han brukar definiera det, hur ser det ut när två snubbar sitter i samma soffa utan några brudar i närheten och sippar på en varsin bira?

– Mrgg… grymtade jag, och fortsatte, finns det bira här eller är det bara en massa snack från din sida.
– Kul att du kunde komma ned, sade denny och gestikulerade med två fingrar i luften att det var dags för bira hos oss.

Damen med birorna kom sålunda förbi och vi skålade i tyst samförstånd, efter att vi fått in det vi hade beställt samt förklarat för henne att mängden dricks hon skulle få av oss var proportionelig mot det antal sekunder våra glas voro tomma.

Följ den rafflande fortsättningen i nästa vecka…