…forts KAPITEL 36 eller Brevet

Detta gav en krusning på vattenytan. Bolaget kallade till stormöte och jag, VD:n Motor Ola, A& R Klas Andresson och vice VD Hasse Kvist möttes upp en disig tisdag i Solna. Jag blev inte lovad guld och skogar men fick mig en injektion i form av en massa positiva vibbar och har jag senare nu kommit fram till rena lögner för att hålla mig glad och på mattan serverade. Med hull och hår svalde jag detta och smög hem och skrev ett par nya heta hits. Jag var så jävla glad och hade fått löfte om att nu skall vi satsa på Luther. Jag hade fått en budget på hundratusen kakor för att spela in nya låtar i studion. Vi snackar högsta prioritet på Skivbolaget. Jag blev lovad att jag prioriterades framför storsäljande artister som E-type, Cardigans och Antiloop.

I ungefär en vecka höll denna drift mig flytande och lugn. Jag började bli misstänksam när jag inte hörde någonting från bolag eller producenter. Jag tog det rätt coolt dock eftersom detta var strax innan jul och jag tänkte det att, nu är det helg och jag få väl softa ett tag. Den dagen jag började misstänka att saker och ting inte riktigt var som de skulle var när Integritets Luther försvann den där ödesdigra Tisdagen i Sätra. Vi snackar april!

Jag har fram tills nu inte fått ett enda samtal ifrån Solna Skivbolag, alla kontakter med dem har jag själv styrt upp. Är jag dum? Susar det i mitt huvud? Går inte hissen ända upp hos mig? Står allting rätt till hos Luther även känd under sitt alterego det vandrande dumhuvudet? Det är nästan så att jag tror att detta är fallet eftersom jag inte hittar några som helst goda argument till Solna Skivbolags agerande. Jag känner mig som en kvinna som tar på sig skulden när hennes man har varit otrogen med argumentet att hade hon varit bättre i sängen så hade han inte hoppat i säng med den yppiga blondinen, som är tio år yngre än henne.

Se där, ett exempel på modens ponens. Filosofin var uppenbarligen inte helt bortkastad. Jipii light.

Solna Skivbolag har investerat nästan en miljon kronor på mig och mitt soloalbum med produktionskostnader och video. Jag har sålt cirka tiotusen exemplar av min första singel och någonstans runt fyratusen exemplar av min tredje singel. Bolaget kan inte ha fått tillbaka ens tio procent av vad de har lagt ut. Varför vill de inte ha tillbaka sina pengar? Eller är det så att jag har blivit ett avskrivningsobjekt för dem. De använder mig och min talang endast som någon form av skatteteknisk verktyg. Se här gick vi minus och mot det kan vi balansera artisten E-Types enorma vinster.

Jag kan inte tänka mig något mer förnedrande än, att det som har tagit mig sjutton år att utveckla som låtskrivare används som balansräkning för en av Sveriges mest överskattade artister. Jag menar bara att ha mage att döpa sig efter ett bilmärke och tycka att det är cool gör ju att man vill sticka ned huvudet i sanden och vänta tills någon vettig människa blåser faran är över. Han kunde lika gärna ha kallat sig för Lada.

Visst kan jag tycka att E-Type är smart men var har han sin stolthet? Jag menar killen är ett vandrande åttiotalstals pudelrock de ja vu som visserligen tjänar mer pengar på en kväll än vad jag gör på looserkajen under tolv månader, men han är ju falsk gentemot allt han egentligen gillar. Hur skulle folk reagera om Ghandi egentligen tyckte om boxning och blodiga biffar men sade sig stå bakom ickevåldsprincipen och vegetarianismen för att göra karriär? Ungefär som den gästrikländske skenheliga velourjesus som härskade på lisorna för ett par år sedan.

Det förefaller som att i showbiz kan du vara vilken hora som helst och om du horar mest och särar på benen vidast så är du den som respekteras. Detta mäts endast i kraft av försäljningssiffror och inte med någon form av kvalitativ ansats. Lite rannsakan skulle vara på sin plats tycker jag. Nu dissar inte jag dem som på fullt allvar tycker om det de gör men som inte nödvändigtvis faller mig i smaken som tex Drömhus. Den orkestern tål jag inte, men sångerskan säger inte att hon egentligen tycker om opera men gör detta för att det finns en massa pengar att tjäna. Jag tror att hon faktiskt tycker om det hon gör och då kan man endast respektera henne och det hon gör utan att för den sakens skull älska det. Det finns liksom ingen motsättning i det.

Fan vad jag hatar branschen och alla dessa falska jävla asslickers som frodas och lever i den. Den dagen jag har en hit igen på radion kommer de att komma fram krypande från sina stenar och dunka mig i ryggen och säga att de alltid har gillat mig och trott på mig och min musik.

Jävla avarter!

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

Loading

4 Replies to “Bitter…Jag? Ähhh!!! del 87”

  1. Det är inte bara avarterna i skivbranschen som är jobbiga, även lycksökarna runtom i form av s.k. managers, promotors, arrangörer… Så jävla “viktiga” stroppar som bara försöker mjölka pengar ur artisten men inte gör ett skit för att hålla dem igång.

  2. Sir Realistic och det värsta är att dessa jävla talangsnyltare år efter år håller sig kvar där….medan de med talang försvinner

  3. Måste erkänna att jag varit extremt dålig på att följa “Bitter…Jag? Ähhh!!!”, men det var intressant att läsa vad du har sysslat med (för jag utgår från att det är sant, godtrogen som jag är).

Comments are closed.