Bitter…Jag? Ähhh!!! del 97

KAPITEL 41 eller minnesgatan

Jag sitter som sagt på mitt favoritfik och tittar ut genom fönstret och undrar vad det är som gör att jag vill ha en annan person mer än någon annan person. Medan samma person förmodligen vill ha en annan person mer än den vill ha mig. Vad är det selektiva urvalet baserat på? Varför nöjer jag mig inte med det första bästa jag kan erhålla? Varför skulle min och Koko´s vibrationer i både tid och rum sammanflätas till att båda skulle få den känslan till att detta måste vara rätt? Visst är oddsen att det skulle ske en gång oändligt små, för att inte nämna att det skulle ske ytterligare en gång till. Vad fan inbillar jag mig? Vem fan inbillar jag mig att jag är? Snacka om hybris liksom.

Är inte vi alla ett offer för alla dessa smäktande balladers genomskinliga önskan. Jag älskar dig och du älskar mig vrålade Klaus Meine från Scorpions i min stereoanläggning igår kväll. Det gjorde han även under hela min känsliga uppväxt. Då man definerade kärleken via storsvulstiga ballader och amerikanska collagefilmer. Vad vet han och framför allt hur får han mig att tro på det? Jävla sopa! En lastgammal halvflint tysk patetisk hårdrockare i tajta trikåer ger mig råd om kärlek och känslor. Jag kastade ut skivan efter att jag fått nog av hans gnällande ton. Absoult ballader borde heta Absolut bullshit. Är jag så dum så att jag köper hela paketet med hull och hår utan att vara kritisk alls.

Jag kommer ihåg när jag pluggade filosofi på Stockholms Universitet och konstant ifrågasatte allt. Om någon sade godmorgon till mig sade jag honom eller henne vad får dig att tro att detta är en morgon och om det är morgon varför skulle den vara god, defineira god, osv…? Men idag sitter jag och dricker en dyster kopp java och tänker på Koko och vet inte alls varför. Jag har en brinnande känsla djupt begravd inom mig som skriker VORE DU MED HENNE SKULLE ALLTING VARA SJÄLVKLART!!! Huh???

Låt oss anta att jag faktiskt skulle få den stora äran att faktiskt bli ihop med henne igen. Typ rond två. Vad skulle då ske? Skulle jag lägga av med musiken för hennes skull, skulle jag skippa min familj för att hon inte tycker om dem, skulle jag plötsligt fira midsommarfester med henne och hennes familj fast jag innerst inne hatar allt som har med midsommar att göra? Skulle jag plötsligt börja tycka om lutfisk?

Vad i hennes väsen är det som gör att jag skulle kassera alla principer som det har tagit mig ett trettiotal år att applicera och som framför allt definerar mig som den jag är? Varför är jag kär i henne? Är jag kär i henne? Och framför allt varför är inte hon kär i mig längre FAST HON VAR KÄR I MIG FÖRR???

Som sagt jag sitter på mitt favorithak och tar en stilla kopp kaffe och en bagel med färskost och låtsas som om det regnar. Utanför har det precis börjat regna på riktigt så det visar sig att jag inte behöver låtsas utan jag kan ge mig hän åt den storm som rasar i mitt inre. Hur jag än vrider och vänder på mitt mentala jag så finner jag inte något som helst skydd. Det regnar och haglar ungefär som om stormen vill göra sig viktig. Jag knyter min mentala näve och hytter åt regnet utanför, ungefär som om jag vill ha sagt att DU MÅ RASA OCH DU MÅ ÅSKA MEN JAG KOMMER ATT SEGRA TILL SLUT!!! Det mest tragikomiska i detta är att jag har hytt med min mentala näve nu i ca fem år och inte fan verkar det som om stormen skulle bedarra. Blöt är jag i själ och hjärta.

Jag skriver ballader som skulle få Charles Aznavour att rotera i graven av avundsjuka, men det hjälper mig lika långt fram till Koko´s hjärta som det hjälper en dvärg att veta att under andra omständigheter så skulle han (dvärgen alltså), ha kunnat vara cirka hundraåttiotre centimeter lång och världsmästare i höjdhopp. Big tröst för killen liksom.

Servitrisen frågar mig hur det är fatt. Hon tycker att det ser ut som om jag ville ha sällskap och att jag har något som jag vill berätta om. Om hon bara visste att det finns de män som faktiskt har krossade hjärtan så skulle hon förmodligen vara en av de som var orsaken till det. Hon är inte helt oäven, fan nu när jag tänker på det så är hon ju faktiskt skitsnygg. Jag skulle under andra omständigheter faktiskt kunna bli kär i henne, ungefär som dvärgen. Som det är nu är hon bara en väldigt vacker kvinna som det skulle kunna gå att ha skoj med. Plus att skrytfaktorn bland polarna skulle vara stor.

Va var du med henne? Fan hon var ju snygg som fan… bla bla snygga lökar som fan… bla sög hon av dig… bla en inte helt oäven baja har hon ju… osv…
Jag svarar att det är ok, att jag har sovit lite för lite de senaste dagarna eftersom jag arbetar med nytt material inför den nya plattan. Måste liksom hålla skenet uppe. Jag tittar henne i de djuplå ögonen och ber om notan. Det är som om Medelhavet skulle ställa sig upp och kolla dig rakt i ögonen. Jag höll nästan på att drukna. Hon vänder sig om och går till sin kassa. Jag kväver en impuls att sträcka mig ut över bordet för att klämma henne på rumpan eftersom den inbjuder till det.

Vad nytt sen sist? Ingenting speciellt förutom att Koko min så kallade stora kärlek här i livet har funnit sin pojkvän. Som om det inte vore illa nog att jag måste leva med vetskapen att det inte förmodligen kommer att bli vi två som hand i hand skall vandra emot ålderns solnedgång utan hon blir ihop med en god väns bekant som jag i princip egentligen gillar fast nu har jag svårt för honom… fast egentligen inte. Han e jätteschysst och allt det där, har ett bra jobb, bra bostad, bra bil osv… så att jag borde egentligen bli glad å Koko´s vägnar fast jag måste erkänna att det smakar lite fadd när jag ser de lyckligt vandra hand i hand. Förmodligen kommer jag att bli bjuden till deras bröllop som typ best man och jag vet att vore jag ödet så skulle jag sitta och skratta hela tiden. Haja prylen! Och maximera hela förnedringen genom att göra mig till gudfar åt deras son som under andra omständigheter skulle kunnat vara min son, ungefär som dvärgen. Sen toppa det med att få honom att hata mig när han växer upp. Det är så att man kan må illa. Jävla skit!

På en fest för typ ett år sedan fick jag för en gångs skull en chans att tala med hennes kompis som vi inofficiellt kallar tysta My, som jag trodde var kär i mig men oj så fel jag hade när det visade sig att hon fortfarande var kär i Bosse som vi kallade honom och som hon hade varit ihop med i över åtta år. Den relationen eller ickerelationen hade hållt på i flera år, sade hon över en bira.

Detta var flera år innan hon hade tagit bladet från läppen och erkänt sina svallande känslor för mig, fast på det där tvetydiga sättet som gjorde att jag fortfarande idag inte fattar om hon ville ha mig eller inte. Alla andra säger att hon är på men jag fattar fortfarande ingenting.

Det kallar jag drama av den feta klassen,sade jag och hon sade att du då som fortfarande är kär i Koko vad håller du på med. Öh… jag ser henne som en god vän etc… funkade inte riktigt på henne.

Fan jag vet varken ut eller in längre förutom att jag befinner mig i ett hav av emotioner som riktar sig in gentemot Koko. Det mest tragiska är att hon är fullkomligt medveten om det och faktiskt i realtid säger det till mig. Jag vet att du är den bästa man kan få och att jag är totally fucked up som inte tar dig här och nu. Men, säger hon och läger handen över sitt hjärta, du finns inte här och det gör att det inte finns utrymme för dig hos mig annat än på broderlig polarnivå.

Vad säger man? Det är klart att hon inte vill sätta på sin brorsa!

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…