Ifrånkutad

Dags att göra något åt dina frukostvanor, muttrade frugan uppfordrande en arla morgon då hon kom på mig i köket fullt tuggandes en rostad skiva med jordnötssmör, kaviar,philadelphiaost, sylt och marmelad.

– Öh, sa jag
– Den där måste bort, sa hon och klappade på min mage med en illa dold rysning. Hon adderade en min av vämejlse när hon noterade mackan med pålägg från alla hyllor i kylskåpet.

Jag tittade ned och frös till is. Plötsligt insåg jag att jag inte längre var i direkt fysisk visuell kontakt med den lille vapenväg…öh vapendragaren. Jag utbrast i ett:

– Jag ser inte ballen längre!
– Det gör däremot jag och det är ingen munter historia.
– Va? Hur ser han ut, sa jag.
– Som vanligt, kanske något hängig.
– Hängig, skrek jag och galopperade ut i hallen och ställde mig att spegla mig.

Föreställ er en gasig luftballong med ben och så det där lilla snöret man drar i för att pysa ut luften. Ok är bilden inbränd i ert medvetande för tid och evighet? Bra, eftersom jag vill dela med mig av mina smärtsamma mentala bilder. Där har ni undertecknad. En stor darrig mage med en stump till balle. Med ett ” Fy och fan, nu är det nog!” hoppade jag in i träningsstassen och kastade mig ut i trapphuset, precis när jag hör hur bonusskivan hoppar till i brödrosten.

– Ta du mackan, här ska fettförbrännas. Sommaren står inför dörren, vi syns och med det hoppade jag in i hissen.

Klockan var strax efter sex på morgonen. Vid den här tiden borde det inte finnas några ute tänkte jag och ställde in gps:en på en trevlig riktning, typ kuta med vinden i ryggen och ipodden på en taktfast spellista. Stretchade i hissen och gled pilsnabbt ned mot vattnet och svängde av skarpt höger och satte fart. Jag hann gott och väl tjuge meter när något väste förbi mig i midjehöjd. En tant i åldern en illa-stukning-från-the-grim-reaper visslade förbi mig som om jag stod still.

– Man ska inte stå stilla i löpspåre! Flytta på dig, knarrade hon ur sig.

Wtf ,tänkte jag och pressade upp ipodden och stegen och mycket riktigt, när jag fått in takten kutade jag förbi henne synkoperat i tretakt. Komma här och dissa undertecknad för statyimitation i löpspår. Jag funderade på att ge henne fingret men som den man jag är insåg jag det futila i att försöka göra mer än två saker samtidigt. Hålla takten och se oansträngd ut krävde min fulla uppmärksamhet. Jag lyckades dock leverera en av mina finare förolämpande fnysningar när jag gled om henne. Jag kände lite blodsmak men hänvisade det till en ven i käften som ilsket sprack i protest mot frånvaron av den där extramackan.

Jag spann på i cirka hundra blås. Faktum var att jag kutade så snabbt så att medvinden inte hann med. Ni vet det där tempot man måste upp i för att hinna fram till bussen som precis är på väg att stänga dörrarna. Vi snackar spring i absolut vakuum. Plötsligt svischade något annat förbi mig. Nu till vänster. Jag tittade och upptäckte till min fasa en man i åldern bister-ister-kistad. Han kutade så snabbt så att både jag och min fartvind framstod som sengångare i jämförelse. Utan en enda svettdroppe might jag tillägga. Han vände sig om, kutade baklänges och tog av sig gubbkepsen i en fryntlig hälsning.

– God morgon, man håller till höger i spåret för att förenkla för de som vill om i spåret, sa han och svepte iväg.

WTF, hann jag tänka.

– Se upp i, hörde jag en ny röst och hann precis kasta mig åt sidan, när en nyförlöst kvinna guppar förbi mig, med barnvagnen i ena handen och den nyfödda i ett stadigt grepp ammandes med vänsterhanden. Ungjävlen släppte tutten för att ge mig en blick som om han villa säga att jag störde hans flyt. Hade han kunnat hytta med näven så hade han varit den förste under 8 veckor som någonsin har hytt med handen åt mig. Och kommit undan med det.

Vafan, sa jag och skulle precis lägga upp allt en noch, när högerben gjorde krokben på vänsterben med resultatet att jag föll i hop i en liten hög. När jag skulle ta mig upp sög händerna tag i mig och tryckte ned mig i leran. Magen vrålade “heja håll ned honom“, benen gjorde sitt bästa för att hälpa till genom att kalla in mjölksyran, hjärtat och och levern gick ihop och började krampa bäst de kunde. Njuren kickade in och började spy galla över mig. Hungern hoppade in och sa “Jag vill ha en macka“. Egot sa “allvarligt 3 som kutat om dig inom loppet av 35 sekuder. Lettigo och jobba med det du är bra på“. Magen vrålade på nytt “kom så går vi hem och tar hand om mig, jag tror det finns en rostad som har mitt namn på sig“.

Efter denna massiva  inre uppror, fanns det bara en sak att göra. Det slutade med att jag insåg att jag inte har på löparbanan att göra. Eftersom jag hatar att förlora och därför bara ställer upp i sådant som jag kan vinna är nu allt deltagande i kamper som innebär mindre mage inställda. OmfångsRikasteKistanIRiketkampen® vinner jag just like that. Lite messmör, philadelphia, jordnötssmör och alla är långt efter…

Fuck beach 2009!!!

Andra bloggar om mage, friskvård, löpning, beach 2009, trind, barnvagn, amma, gubbe, tant, omsprungen, uppror, rostad macka, frukost, balle, humor