..forts KAPITEL 18 eller Ursula
Bill körde oss dagen efter till LA, och hjälpte oss att hyra en bil och ta in på ett billigt motell. Motellets ägare såg ut som om han hade klivit direkt ut ur en Bruce Lee film. Vi väntade oss att han skulle skrika “Hoaa” och ge oss varsin karatevinge om vi inte uppförde oss. Vi pallade inte att bo kvar där så dagen efter stack vi till San Diego istället. Förstå att killen skrämde oss till en annan stad. Vi solade och sov i bilen under tre dagar och nätter. Vi söp oss fulla alla kvällar för att kunna somna in. Detta var endast övningen inför den riktiga veckan i Los Angeles. För tillbaka skulle vi. Inte fan fick en risallergisk kines skrämma svenska vikingar bort från Änglarnas stad. Fuck him, sade vi och svepte modigt i oss nya Budweisers, fint medvetna om att han befann sig ett gäng betryggande mil ifrån oss.
Det utsvävande livet med öl rinnandes ned för våra konstant torra strupar plus en magrande plånbok fick oss att inse att vi inte skulle ha råd med bil och motell så Linus beslöt helt enkelt att vi skulle fortsätta bo i den hyrda bilen som skulle bli vårat hem under ett par dagar till i soliga Los Angeles. Det eftersom hans bror hade gjort det på det vänliga sjuttiotalet. Och det hade ju gått bra, eftersom brodern fortfarande levde och inom en inte allt för avlägsen framtid skulle gifta sig. Samt att vi förmodligen på detta vis skulle slippa ha nära kontakt med kinesen. Detta faktum hindrade emellertid inte att vi kände oss en aning spaka den första natten vi skulle sova i bilen. Vi fick ett hett tips från Linus broder, ni vet den överlevande giftasugne storebrodern, att det bästa stället att sova på är en parkering i anslutning till ett känt hotell. Sagt och gjort lirkade vi fram Forden till, vill jag minnas Beverly Hills hotell. Vi parkerade bilen och vek tillbaka stolarna och somnade in. Jag vaknar upp av att Linus petar mig i sidan medelst ett hest väsande.
– Shh… Luther!
– Vafan jag sover ju, muttrar jag irriterat.
Det som förvånade mig var inte att Linus hyschade åt mitt håll, sånt kan jag ta men det som förvånade mig allra mest var att Linus som mycket väl inser mitt förhållande till sömn vågade väcka mig. Han kunde ha dött en så snabb död så att han inte ens hade hunnit tro att han hade levat. Jag vet inte vad som gjorde mig mest irriterad, hans bristande insyn i över hur jag fungerade eller bara det att han var så jävla korkad. Jag skulle precis påpeka för honom medelst ett antal väl valda ord när jag såg några silhuetter bara ett par meter från vår bil. Jag och Linus låg ned på våra bakåtlutade säten och har en varsin mörk filt över oss som vi hade köpt eftersom nätterna var ganska kalla. Vi mindes vårt Phoneix.
Till vår smala lycka var det mörka filtar som gick i samma ton som mörkret i bilen vilket svårgjorde insyn. Rösterna som tillhörde siluetterna var väldigt aggressiva och högljudda. Jag och Linus var knäpptysta.
– I TOLD YOU TO NEVER FUCK WITH ME!, skrek en arg man åt någon.
– But Joe, I never did fuck with you, sade en kvinnlig röst med en vädjan i sin röst.
Förmodligen var denna någon en aning spak, om man bedömde henne utifrån tonen i hennes röst.
– Joe, take it easey, sade en ny mansröst, väldigt oljigt.
Ungefär som om en flaska olivolja skulle ställa sig upp och snacka. En vänligt sinnad flaska. Som inte gillade onödigt hårda toner och såg konflikter som någonting som kunde lösas om man bara tog det lite lugnt. Vi snackar Gandhi på flaska.
– FUCK YOU! I´M TIRED OF THIS HOE, FUCKIN WITH ME AND STEALIN MY MONEY! IS THIS ALL THAT YOU MADE?, barkade den arge mannen som tydligen hade blivit kristnad till Joe.
– Joe, it´s very hard to make doe with all this new girls runnin on the street, sade kvinnan som jag nu gissade var en prostituerad.
– FUCK! Skrek Joe och gick mot vår bil.
Jag slutade andas och även Linus gjorde sammalunda. Joe gick alltså rakt fram till vår bil och just när jag trodde att han fått syn på oss vek han av mot bilen som stod parkerad precis bredvid oss och öppnade förarsätet och drog fram den största pistol som jag någonsin har sett. Clint Eastwood gå och kamma dig! Dirty Harry my ass! Joe var tre gånger så Dirty som Harry om man mätte dirtyheten på storleken av pistolen. God damn vad jag var rädd! Även mitt rövhål darrade till och tänkte skita ned sig.
– IF I EVER FOUND OUT THAT YOU FUCK WITH ME I´M GONNA BLOW A HOLE IN YOUR BODY SO BIG, SO THAT EVEN THE ELEPHANTS WONT FUCK YOU, DO YOU HEAR ME?, vrålade Joe och viftade med pistolen åt kvinnan till.
Han verkade även gilla att tala i versaler.
– Somebody is coming, sade den andra mansrösten.
Vips så var alla tre försvunna. Joe drog iväg i sin bil som om han plötsligt kom på att det var ett annat ställe han borde vara på. Kvinnan likaså. Den tredje liraren måste gjort likadant. Tre själar, samma tanke och likadant resultat. Det nästa som sker typ en halvminut efter deras försvinnande var att en polisbil lugnt körde in på parkeringen. De satte på sina strålkastare som de hade på taket och lyste runt om på parkeringen. De lyste länge och väl på vår bil och Linus och jag körde kaninernas trick och rörde inte en muskel. Hade de sett oss så hade de sytt in oss för lösdriveri som är olagligt i L.A. Jag tror inte att vårat försvar “We are just tourists from Sweden sleeping in a car” skulle har räckt så långt.
Fast i och för sig skulle man ha låtit Gessle tonsätta skiten med ett par snodda harmisar från Roy och Billy och grabbarna, så skulle det säkert ha blivit en världshit.
Vi väntade ytterligare tio minuter efter det att polisbilen hade dragit. Vi tittade på varandra och utan ett enda knyst uttalat tänkte vi samma sak. Let´s get the hell out of here. Vi rivstartade och drog iväg så långt bort som möjlig eftersom vi trodde att de skulle komma tillbaka. Polisen eller gangstrarna. Vi parkerade bilen uppe på Beverly Hills utanför en magnifik kåk där vi trodde att vi kunde vara säkra under ett par timmars sömn. Vilket vi hade rätt i.
Morgonen efter vaknade vi upp rätt slitna och ofräscha och bestämde oss för att dra till McDonalds för en gemensam frukost med tandborstning och ansiktstvätt inkluderad. Medan vi satt i bilköerna på boulevarden på väg till McD sniffade jag i luften och sade till Linus
– Tycker du inte att det luktar lite bränt?
– Om du borstar tänderna så kommer den lukten att försvinna, sade Linus morgonsurt.
Killen var inte en solstråle på morgonen om han inte har fått i sig en stärkande kopp kaffe med en jellymacka till. Detta hade jag fått lära mig under resans gång.
– Ha ha… allvarligt talat. Det luktar som om det brinner någonstans, sade jag inte så road av Linus anmärkning gällande min andedräkt.
Jag visste att den inte var den fräschaste men jag ville inte att vi skulle gå i clinch och kasta smutsiga pajer på varandra så tidigt på dagen. Jag var alldeles för hungrig för det. Jag är inte heller verbalt till min fördel innan jag har fått fundera ett par timmar på huruvida jag tyckte om mig själv eller inte och jag visste att jag skulle gå förlorande ur striden om jag kastade den första pajen av oss två.
– Nae… det är bara någonting som du inbillar dig, sade Linus.
Jag vevade ned rutan och hängde ut huvudet och sniffade ljudligt. Men det luktade inte eld eller rök någonstans utanför bilen. Skumt tänkte jag för mig själv och vevade upp rutan.
– Det verkar som om du har rätt, sade jag till Linus.
– Mmm… ,sade han och utbrast i ett, byt fil! McDonalds ligger där borta, och pekade emot den välkända trygga loggan till McD.
– Vaket, sade jag och skulle precis byta fil och kastade därför ett getöga i backspegeln och såg till min oerhörda förvåning flammande flammor flamma upp, sådär flammigt som bara flammor kan flamma. God damn!
– Bli inte schitzad nu, sade jag med ett stort lugn som plötsligt fyllde och förvånade mig, men om du tittar bakåt så ser du att lukten som jag kände angående brand i själva verket kommer från bakluckan av vår bil.
Linus tittade på mig som om jag hade blivit tappad på huvudet som barn och kastade därefter en blick bakåt.
– För i helvete! Det brinner ju i vår bil, vrålade Linus med en andedräkt som inte klädde honom.
Följ den rafflande fortsättningen imorgon…
Å, jag kan inte vänta! Vad hände? Vad hände?
Erika visst ere “Bobby Ewing” klass på denna cliffhanger
mohahaha
Skojar du!
Men du, samla ihop och ge ut som bok sen…I will buy!
erika jag citerar ” bra, galet språk, orginella sidospår, vår redaktör skrattade så att han grät…trots detta så finner vi att vi inte kan ge ut den”
wtf?
då får väl jag blogga upp skiten…för där finns det säker ngn som uppskattar ens taffliga författarwannabiesförsök 😉