Copyright Property In This Dimensions V.1

Kritiken mot musikbranschen på sistone har varit att branschen inte har en vettig affärsmodell och att det är dags för dem att se till att ta betalt för något som gemene man tycker är vettigt. På så vis skulle man nog kunna lösa mycket av gratis- och fildelningsproblematiken. En del av oss med förkärlek för lapp på ögat anser att kruxet är att de tar betalt för många gånger för samma sak. Kan man bara ta betalt en gång så faller mycket av den obefogade kritiken. Men då gäller det att göra det ordentligt för vi vill ju som sagt inte slå undan benen på denna viktiga bransch. Samtidigt vill vi även att den nya fildelnings-tekniken inte ska få stryka på foten.

Så i linje med att försöka hjälpa till i denna låsta kamp kommer vi på Sugbloggen med några förslag som gör det enklare att för alla fullfölja det nyare och förfinade regelverket. Låt oss presentera: Copyright Property In This Dimensions V.1

Vi håller oss till V.1 medvetet för att våra medarbetare i efterlivet har en del saker att lösa innan CP In All Dimensions V.2:an kan kicka in. Frågeställningar som huruvida låtarna i livet efter detta verkligen är värt att ta betalt för, vilken låt är tillräckligt odödlig för att dra in pengar i nästa liv, hur många dimensioner skall täckas samt sist men inte minst hur man skall säkerställa att den hädangångne artisten får betalt i nästa liv eller om det är arvingarna i detta liv som har mer rätt till royalties.

Problemets lösning är inte att ta bort upphovsrätten. Det är inte heller att förbjuda nya tekniker. Man skall inte heller med lagar kriminalisera hela generationer eller ge oseriösa aktörer för mycket befogenhet att bedriva lönsamma utpressningsaffärer. Vi anser att det är omoraliskt, ohederligt och lite i linje med ComHem AB’s sanktionerade monopolställning i tillvaron.

En del av problematiken är  att copyrightreglerna är för vida och att det finns för många möjligheter att ta sig förbi det, inte minst med den nya fina tekniken. Ta fildelningen till exempel. Det är ju onekligen ett problem om man som musikbolag lever på att ta betalt för exemplar-framställning och kundkretsen plötsligt finner sig i den angenäma situationen att man inte behöver införskaffa ett fysiskt exemplar för att komma åt innehållet. Då är lösningen inte att förbjuda fildelning, menar vi. Snarare tvärtom, promota den som fan!

Va?!

Jag vet att många nu sätter kaffet i halsen. Det gjorde undertecknad också när ovanstående skrevs. En läskig men uppfriskande känsla.

Frågan är om inte Antipiratbyrån ska byta både namn och inriktning till Piratbyrån (man kan då även dra fördel av de värden som begreppet Pirat konnoterar till)  och ladda upp allehanda material på en massa människors privata datorer, servers och what not (på så vis i ett svep hjälpa Piratebays existensberättigande). Redan här gör branschen en enorm vinstmaximering – man behöver enbart framställa ett original – därefter låter man fildelarna duplicera dem en massé. Helt enkelt låta kunderna göra jobbet.

– Men hur ska vi få betalt, muttras det i leden. Jo serru.

Branschen ska inte längre fokusera på att stämma fildelarna eller sajterna. De är bara kuggar i maskineriet. Viktiga faktiskt, eftersom de säkerställer att allt material blir till fullo utdelat. Branschen ska istället stämma varenda privatperson som finns. Och med några enkla snack med skatteverket så har man i princip access till varenda potentiell kund, skit i FRA eftersom FRA utesluter alla som inte ringer, mailar, chattar eller bloggar. Vänta nu!  Kund är man per definition baserat på kriteriet existens, så även alla existentiella tvivlare ska hosta upp deg. Frågan är om man inte ska dubbel eller trippel-tariffa de jävlarna som en avskräckande åtgärd eftersom de försöker kringgå systemet genom att ifrågasätta grundvalarna för denna nya betalningsmodell. Så gör vi! Och när vi ändå är i farten så stryk det där med potentiell för att exkludera alla möjliga kryphål. Stäm varenda käft! Skicka brev om föreläggande av vite för de låtar som vi som svenska medborgare har access till.

Att vi som individer inte har låtarna i vår ägo är ju egentligen ett skenproblem. Eftersom “intellectual property” inte är en fysisk ägandeform så borde det följa därav att de vi kan dra inför rätta inte behöver ha det vi “äger” i fysisk form. Det räcker med att de har lyssnat på dem. Men eftersom tiden och tempusform kan innebära ett svart juridiskt hål, så täpper vi till det med att “du behöver faktiskt inte ha/har/hade/kommer att  lyssna(t) till det” utan det räcker bra med “möjlighet”. Och för att de döva lallarna inte ska kunna komma undan så drar vi till med klausulen “hade du inte varit döv så..” stämmer vi dig för de låtarna du HADE kunnat lyssna till. Vi funderar även på hur vi ska lösa det där ohederliga oskicket med att dö i förtid. När vi arbetat ut beräkningsgrunden för hur länge en människa potentiellt ska leva så kommer vi att koppla den kvarvarande skulden till de efterlevande. Kruxet här är beloppet och inte så mycket under hur många generationer en farsa/morsa ska hosta upp deg för sin unge som klantigt nog stektes vid lek på banvallen…

För till syvendes och sist: varenda jävel som inte betalar oss för att vi ser till att det finns tillgång till musik, film eller litteratur är ju en gratisslukande bov i samma sekund som han/hon lyssnar på muzak i hissen, spanar på trailers och smygläser böcker och tidningar i kioskerna…

Läs även andra bloggares åsikter om fildelning, piratebay, upphovsrätt, tjuvar och banditer, fra, comhem ab, piratpartiet, intellectual property, antipiratbyrån, musikbranschen, tariff, pengar, affärsmodell