Jag har en bekant som alltid när vi träffas hövligt hälsar och frågar om läget och what not. Vi brukar typ chilla några minuter då det som dryftas ska hållas på så ytligt plan så att ytspänningen om den gled förbi skulle få en insikt om hur shallow man kan bli.
Sen från ingenstans får han för sig att lägga av ett asflabb.
– HAHAHAHA!
Och jag ba:
– Vad är det som är så kul?
– Inget.
– Jo kom igen nu.
– Det var verkligen inget. Bara en grej jag kom ihåg. Hörru jag måste dra nu. Vi syns
Och så försvinner han bort i periferin, lämnades mig med en känsla av att ha blivit utsatt för en komplott, practikal joke och förd bakom ryggen. Allt som behövs är ett omotiverat asflabb rakt i ansiktet.
Läs även andra bloggares åsikter om asflabb, irritation, humor, practikal joke, knäppis, ytspänning, ytlig
Härligt att han inte ens försökte kontrollera sej.
Inte som en annan (http://emmabrunnfors.se/2011/01/13/skrattarn/) som försöker lägga band på sej och mörka när man plötsligt kommer på nåt skoj och bryter ihop inombords. Och istället för att skratta och framstå som ett jävla retard, så framstår man OCH ser samtidigt även ut som ett retard.
(Hmm. Om det där blev en skumt formulerad mening så skyller jag på musiken här hemma som psykade skiten ur mej medan jag försökte multitaska (höra och skriva och tänka (Obs. parentes i parentesen i parentesen)))
Beertime.
Hick på´re!
Läste din postning och den gav mig faktiskt idén till min. Vem vet när jag skummat igenom din blogg kommer min att vara en copycut på din. Då är frågan vem var först…
mohihihi 😉
Bring it on! ^^