Går fram och alltid med samma hastighet. När jag var liten hade jag ingen uppfattning om dess väsen annat än att det kändes som om den var oändlig. Och att var det någon gång irritation med i bilden så var det när jag fick vänta på något. Oftast min mamma som hade en mer tillbakalutad inställning till klockslag. Nu på ålderns höst känna det som att tiden inte alls är oändlig. Utan en strömmande källa som flödar allt mer tydligt och jag set också slutet på den.
Det har gått mer tid av mitt liv än vad jag nog har kvar. I alla fall mer meningsfull tid. Den har också satt sina spår i mitt inre. Knakiga höfter och allmänt tyngre kropp. I mitt yttre slappare hud och hår som för länge sen dött ut på toppen av hjässan. Jag gillar tiden ändå. Den ger mig måttstock på det som skett mellan då och nu. Framtiden däremot har jag lite svårt för då den känns som om den håller på att snabbare ticka på. Jag är inte rädd för att dö men har ingen lust att inte vara med längre.
Oj det där låter konstigt – jag menar jag har ingen lust att allt snart tar slut. Å andra sidan är det inget jag kan göra annat än att maxa all den tid jag har kvar istället. När tiden känns långsam behöver jag bara fylla den med roliga aktiviteter så känns allt fulländligt igen. Som Bodil Malmsteen säger – du har massor med tid egentligen. Allt handlar om perspektivet. Och det har hon rätt i. På ett dygn hinner man leva väldigt mycket om man vill och lägger sin energi och fokus på.