Jag vaknade upp och visste direkt att något var fel. Inte fel på det där vanliga sättet, som när man har glömt att köpa mjölk eller råkat säga till chefen att han ser ut som en uppblåst padda, när man tror att micken i Teams är mutad. Och sen måste försöka lura alla i mötet att man sa “min chefiga padda”. Nej, det här var vad som händer när samtliga Drömfackförbund bestämmer sig för att ta till stridsåtgärder samtidigt.

“Vi kräver bättre arbetsvillkor!”, hade Drömtydarna skrikit på nyheterna kvällen innan. “Stoppa olaglig drömexport! Högre ersättning för tolkning av särskilt jobbiga symboler! Och för helvete – vi vägrar fortsätta analysera folks våta drömmar utan proper traumaförsäkring!”

Ingen hade tagit dem på allvar först. För vem bryr sig om några överspända drömtolkare och deras krav på “säkrare symbolhantering” och “reglerad undermedveten aktivitet”? Men när Drömväktarnas Centralorganisation (DVC) anslöt sig till strejken med krav på “fastställda gränser mellan dröm och verklighet” och “övertidsersättning för hantering av återkommande mardrömmar” började saker och ting gå sönder.

Särskilt efter att de Permanenta Drömmarnas Fackförening (PFF) också la ner arbetet. “Utan oss finns det ingen som upprätthåller de grundläggande drömstrukturerna!”, varnade de. “Vem ska se till att folk inte vaknar upp i varandras drömmar? Vem ska hindra dagdrömmar från att läcka ut i verkligheten?”. Vem ska se till att “de krossade drömmarna fortfarande är som blödande magsår hos alla medelålders hobbymusiker, författare eller skådespelare? ”

Det var då allting började upplösas.

Det började med att jag märkte att min granne Bengt stod i mitt sovrum och försökte mata sin guldfisk. I min garderob. Bengt var förresten medlem i SOFT (Svenska Omedvetna Fantasiarbetares Tendensförening), ett av de mindre drömfacken som representerade deltidsdrömmarna. Han jobbade *host* deltid som bibliotekarie för att ägna sin lediga tid åt sin *host* passion, som var att skriva små märkliga pamfletter om helt absurda vardagsbetraktelser. Lika roliga att läsa som att se på när färg torkar. 

“Vad fan gör du här?”, frågade jag och drog täcket över min nakna bringa. 

“Äsch, var inte sådan nu”, sa Bengt och fortsatte mata garderoben. “Det är ju helt normalt att mata fiskar i andras garderober nuförtiden. Särskilt efter att Drömgränskontrollen lade ner arbetet. De hade för dåliga OB-tillägg, hörde jag.”

Jag suckade djupt. Drömgränskontrollen, ja. De som brukade upprätthålla de subtila barriärerna mellan olika medvetandetillstånd. Nu hade de gått ut i vild strejk efter att arbetsgivarsidan vägrat förhandla om deras krav på “rimliga arbetstider i det kollektiva undermedvetna”.

“Men Bengt, det där är min garderob. Din guldfisk bor fortfarande i din lägenhet.”

“Jasså? Och hur kan du vara så säker på det? Nu när Drömlokaliseringsförbundet också har anslutit sig till strejken kan ju vad som helst vara var som helst. Och vad som helst vara vem som helst, och vem som helst vara en häst!”

“Häst?”

“Ja varför inte. Vad finns det som skulle stoppa detta menar du?” 

Han hade en poäng. Efter det att den stora konflikten bröt ut var det ingen som längre visste vad som var vad. Folk vaknade upp i varandras drömmar, delade mardrömmar blev virala, och värst av allt – man kunde fastna i någon annans dröm utan att kunna ta sig ut eftersom Drömutrymningsarbetarna vägrade jobba utan proper skyddsutrustning. Och vem kan blaima dem? Andras drömmar är ofta väldigt heta, våta och ekivoka.

Som häromdagen när jag blev inlåst i Margareta från ekonomiavdelningens dröm. Hon är för övrigt ordförande i KDFR (Kroppsnära Drömmars Fackliga Representation). Hur som helst. Plötsligt befann jag mig i hennes version av “50 Shades of Accounting” med mig själv i huvudrollen, iförd endast ett par handklovar i sammet och en revisionsrapport strategiskt placerad. Själv låg hon utfläkt likt några slarvigt utslängda rostbiffar lite halvosexigt på ett rosa Excelsheet. Supermysko. Hennes sexkläder bestod av ett behå-set, som utgjordes av ett par powerpoint-slides som var bildsatta med bilder på berg, muffins och en grotta. Så extremt osubtilt och osexigt. Jag kväljde en omanlig uppstötning.

Det var då jag såg geten. Den stod där i hörnet av Margaretas drömkontor med en blick som fick mig att känna mig som en särskilt aptitlig krukväxt på REA. Dregel rann i långa, sega trådar från getens käft medan den tittade på mig med en intensitet som borde vara olaglig även i drömvärlden. Den påminde om min gamla gymnasielärare i hemkunskap, Kenneth, fast med mer päls och betydligt mer tvetydiga avsikter.

“Bäääähbyyy”, sa geten med en röst som lät misstänkt lik Barry White.

Jag försökte springa, men upptäckte till min fasa att Margareta i sin dröm hade klätt mig i ett par röda högklackade skor, stay-ups och nätstrumpor. Vem fan springer i högklackat? Och varför hade hon valt storlek 37 när jag uppenbart är en 44? Normalt skulle Drömgarderoben ha anpassat storleken automatiskt, men dess personal hade också anslutit sig till strejken i solidaritet med Drömsömerskorna.

Med ett “klick-klack-PANG” snubblade jag framåt, fastnade med ena nätstrumpan i ett dörrhandtag och landade i en hög av patetisk självbild och trasigt självförtroende. Geten närmade sig med steg som kunde få en dragshowartist att rodna.

“Meeeh-gnifik”, dreglande geten och tog ytterligare ett steg närmare.

“Du förstår väl att det här kommer bli pinsamt på nästa kontorsmöte?”, försökte jag säga medan Margareta hejade på sin fyrbenta Casanova.

“Men älskling, det är ju bara en dröm”, fnissade hon. “Förresten, låt mig presentera Gertrud. Hon är kassör i Get-drömmarnas Lokalavdelning 473.”

“Det är ju det som är problemet!”, skrek jag. “Det finns inga ‘bara drömmar’ längre! Inte sen Drömväktarna gick ut i strejk!”

Efter sammanbrottet kunde vem som helst dyka upp i ens drömmar, som ett slags psykiskt inbrott utan möjlighet till hemlarm. Folk började utveckla egna skyddsåtgärder. Mentala brandväggar, drömfällor, till och med något som kallades “anti-dröm-spam” som skulle hålla borta oönskade drömbesökare. Men inget fungerade särskilt bra eftersom Drömskyddsombudens Riksförbund vägrade godkänna några nya säkerhetsprotokoll utan höjda riskersättningar.

Ett strejkande lokalombud hade läckt till pressen att situationen var ohållbar: “Vi kan inte garantera säkerheten för folks undermedvetna längre! Igår hittade vi tre nakna processledare, en glad förvaltningsledare, fem flygande elefanter och en breakdansande Jesus i samma dröm – utan proper symbolgodkännande från Surrealistiska Dröminnehållsförbundet!”

Detta lokalombuds varning var bara toppen på isberget. Mardrömsfacket MUFF (Mardrömmarnas Utövande Fackliga Front) hade kallat till extraordinärt krismöte efter att deras medlemmar rapporterat totalt kaos i mardrömsavdelningen.

“Det är fullständigt ohållbart!”, dundrade ordförande Nils Nattskräck från talarstolen. “Igår fick en av våra mest erfarna mardrömstekniker hantera en situation där en tandläkarskräck plötsligt förvandlades till en romantisk komedi. Utan förvarning! Klienten vaknade förälskad i sin tandläkare istället för traumatiserad. Det här underminerar hela vår verksamhet!”

En upprörd mardrömskonsult viftade med händerna från första raden: “Jag hade en klient vars spindelfobi muterade till en dragshow med paljettklädda tarantellor som sjöng ABBA-låtar. Hur ska vi kunna upprätthålla någon trovärdighet när skräckinjagande symboler börjar uppträda på Broadway?”

“För att inte tala om korskontamineringen!”, inflikade en äldre mardrömsspecialist. “Förra veckan blandades tre olika klienters mardrömmar ihop. Vi hade en som var rädd för att tala inför publik, en med flygskräck och en som fruktade nakensituationer. Resultatet? En naken pilot som höll motivationstal för en fullsatt Boeing 747. Det är rena rama anarkin!”

En naken man i publiken vrålade “Exakt! Den där jävla piloten snodde min nakenskräck! Jag vill ha tillbaka min prydhet omedelbart!”

Det var efter detta möte som även Mardrömsfacket beslutade sig för att ansluta till strejken. Deras krav var enkla: “Återställ ordningen i det undermedvetna! Vi kräver tydliga gränser mellan olika drömkategorier och rätt till övertidsersättning för hantering av muterade mardrömmar!”

Problemet var att ingen visste vem som egentligen hade mandat att lösa konflikten. Drömmedlarnas Intresseorganisation hade lagt ned verksamheten i protest mot förkortade kisspauser i astrala planet, och utan dem kunde inga förhandlingar komma igång…

Men tillbaka till Bengt och hans imaginära guldfisk.

“Okej, låt säga att det här är verkligheten”, sa jag. “Varför matar du då din guldfisk med min undertröja?”

“Åh”, sa Bengt och tittade närmare på plagget i sin hand. “Jag trodde det var premiumfoder med extra omega-3. Dessutom har Drömlogistikerna stoppat alla leveranser av vanligt fiskfoder tills de får igenom kraven på kortare transportvägar i det kollektiva undermedvetna. Ja, och så var det något om olovlig direktupphandling som stred mot LOU.”

Hans ögon hade den där karakteristiska glansen som betyder att någon är fast i en annans dröm. Bengt var en drömvandrare, en stackars själ som tappat bort sin egen verklighet efter att Drömvägvisarförbundet lagt ner sitt arbete i solidaritet med strejkande Symbolhanterare. Ja, och så det där med att han tillbringar en stor del av sitt liv med att författa larviga texter om sånt som är helt absurt. Vem fan vill läsa sånt liksom?

Problemet var bara att jag började misstänka att jag också var en drömvandrare. För varje morgon vaknade jag upp i en ny version av verkligheten. Ibland var min lägenhet en ubåt, andra gånger ett pepparkakshus. En gång vaknade jag och upptäckte att alla möbler hade bytt plats med varandra och gått med i Surrealistiska Inredningstjänstemännens Förbund.

“Bonjour”, sa soffan då. “Vouz strejkar for ratten lel fria rörelse möönstär vous le drömlandskapet. “

“Bon vadå?”, sa jag förvånat.

“Jag sa Bonjour”, upprepade soffan. “Voulez-vous café avec moi?”

“Nej tack”, svarade jag. “Jag dricker inte kaffe med möbler som tror att de kan förhandla fram bättre villkor för existentiell omplacering.”

Det värsta var ändå när man började märka att vissa människor föredrog drömvärlden framför verkligheten. De slutade vakna upp. Kallade sig “Permanenta Drömmare” och skrev manifest om hur den fysiska världen bara var en begränsande konstruktion. De hade till och med bildat en egen fackförening – Professionella Drömskådares Riksorganisation.

Min granne på andra sidan, hon med de sjutton katterna, var ordförande i deras lokalavdelning. “Här i drömmen behöver jag aldrig städa kattlådan!”, proklamerade hon glatt medan hennes fysiska kropp sakta men säkert började lukta som en övergiven fiskmarknad. En annan bekant kom i form genom att “Snart. Så är jag i form. Då jag slutat med socker i kaffet, den där lilla tårtbiten gör varken till eller ifrån.”

Och varje natt blev gränsen mellan dröm och verklighet allt suddigare. Folk började bygga hem i varandras drömmar, etablera drömaffärer, till och med starta drömdatingtjänster. “Träffa din själsfrände i någon annans undermedvetna – nu med kollektivavtalsenliga villkor!” var slogan.

Det hade till och med bildats en särskild fackförening för drömromantiker – Kärleksdrömmarnas Centralorganisation (KCO). De krävde “säkra zoner för romantiska möten i drömvärlden” och “garanterad singelstatus-verifiering i det astrala planet.” Ett absolut krav var att alla bilder, videosamtal och även reela möten skulle bakas in i ett rosaskimrande drömfilter. Enhörningar och bevingade vita hästar hittades här, om du någonsin skulle vara på jakt efter en sådan.

Men det fanns också de som kämpade emot. Som försökte återställa ordningen. De kallade sig “Verklighetsaktivisterna” och höll hemliga möten i källare där de övade sig på att skilja på dröm och verklighet genom att nypas tills de blev blå. De hade försökt bilda en motorganisation – VRID (Verklighetens Räddning I Drömtid) – men fick inte förhandlingsrätt eftersom Drömbyråkraterna vägrade godkänna deras stadgar.

Jag själv? Jag försökte navigera mellan världarna så gott det gick. Höll ett öga på Bengt och hans vandrande guldfisk, undvek Margaretas drömlya, och försökte komma ihåg vilken version av verkligheten som var min egen. Men det blev allt svårare, särskilt efter att Minnesväktarnas Yrkesförening gått med i strejken.

“Du vet”, sa Bengt plötsligt medan han matade min garderob, “ibland undrar jag om det här är bättre eller sämre än förut. När världen var… normal. Innan alla fackförbund i drömvärlden började bråka om villkoren.”

Jag tänkte efter. Var världen någonsin normal? Eller var det bara en kollektiv dröm vi alla delade innan Drömadministratörerna började kräva övertidsersättning för hantering av vardagsrealiteten? Och var var alla drömmarna innan den första människan gick och la sig. Och vem hade den första mardrömmen? Och innan det fanns något att drömma om, kunde man ha önskedrömmar, mardrömmar, oönskade drömmar, drömdejt?

“Vet du vad jag tror, Bengt? Jag tror att normal är överskattat. Men jag skulle uppskatta om du kunde sluta mata min garderob. Den har gått med i Förvaringsutrymmenas Fackförbund och vägrar ta emot oorganiserat foder.”

Bengt nickade förstående och la ifrån sig min undertröja. “Du har nog rätt. Förresten, visste du att du svävar?”

Jag tittade ner. Mycket riktigt svävade jag en halvmeter över golvet. Gravitationsoperatörerna hade tydligen också anslutit sig till strejken.

“Fan också”, muttrade jag. “Inte den här drömmen igen.”

För någonstans därute fanns min egen verklighet. Och en dag skulle jag hitta tillbaka till den. När alla fackliga konflikter var lösta och Drömväktarna återvänt till jobbet. Eller kanske, kanske hade jag redan hittat den, här i den stora röran av sammanblandade drömmar och verkligheter. För vem kunde egentligen säga vad som var vad längre?

Det enda jag visste säkert var att jag behövde köpa nya undertröjor. Och kanske ett lås till garderoben. För säkerhets skull. Fast det skulle nog bli svårt – Drömvaruhandeln hade just varslat om sympatiåtgärder.

“Förresten”, ropade Bengt efter mig när jag svävade mot köket, “Har du sett Margareta? Hon och Gertrud har bildat en ny förening för Gränsöverskridande Romantiska Relationer i Drömtid…”

Jag svävade snabbare.