KAPITEL 08 eller Första gigget
Vi träffades i princip dagen efter den fejkade splittringen och repade på. Nu var vi tvungna att leta efter en basist eftersom jag ville spela gitarr istället, för nu befann jag mig i-Paul-Stanley-är-den-bäste-i-KISS-perioden och han spelade ju gitarr. Men jag var tvungen att spela bas fram tills vi hittade en bassist. Men platsen var paxad. Klart som fasen att jag också skulle spela gitarr. John var redan på denna tid otroligt drivande och hade styrt upp ett gig till höstterminens skolavslutning i Sätraskolan samma år. Nittonhundraåttio… ah då drömmarna fortfarande var relativt dagsfärska och i någon form nåbara. Vi skulle spela aulan. Vi repade varenda dag i två veckor och John styrde upp rökmaskiner, för det hade KISS, bomber för det hade KISS också, plus en presentatör i gorillautstyrsel fast det hade inte KISS.
Jag styrde upp den där låten till Mirre som jag hade fått en hopplös förälskelse till. Jag bjöd in henne till spelningen via min granne och hon lovade, min granne alltså, att hon skulle göra allt i sin makt för att få med sig Mirre till Sätra och vårat gigg. Dagen för gigg kröp allt närmare och jag kunde inte sova på nätterna. De påsar under ögonen jag ståtade med har till dags dato inte ännu sett sin överman.
Den tjugoandra december nittonhundraåttiotvå, någon av dessa dopparedagar, stod jag och the Invaders tillsammans för första gången på en scen och körde fem eller sex låtar. Givetvis i ett rasande tempo och på en ljudnivå som omöjliggjorde all form av nyans. Vi var rätt överens omatt spela låtarna i liknande tonarter så det funkade för det mesta. Min Kinsgstonbas mullrade som den lovat. John körde trumsolo. Jon posade som om han var en riktig rockstjärna. Folk visslade och klappade händerna. Vi sprängde hemmagjorda bomber och var verkligen ett rockband. Efter spelningen fick vi skriva autografer och jag langade på mig mina spegelbrillor och bara osade starquality eller var det svett? Men det var rock för hela sedeln. Mirre var självklart inte där för att beskåda spektaklet. Vilket fick mig att deppa en liten aning men det riktigt roliga var ju det faktum att vi hade klarat av att spela för publik. Någonstans långt bort hörde jag ekot av Andys kommentar där på skolgården, att ”Sex är inte allt här i världen”. Sex är förmodligen inte allt men det är förbannat mycket. Och för första gången i mitt taffliga liv hade det kommit fram tjejer till mig, personer med konstant access till och innehavare av det motsatta sexets könsorgan alltså, och kråmat sig och blinkat förföriskt och bara velat vara nära mig. Och varför det. Jo för att jag hade stått på en scen och vrålat otydliga gutturala sexuella anspelningar. De ville vara nära mig och jag ville vara nära dem och det som sammanband oss var musiken…
Jag var salig i flera veckor efter spelningen. Jag hade svårt att åka tunnelbana veckorna efter gigget för storhetsvansinnet hade för första gången visat upp sitt tryne och jag tyckte att alla människor som kom min väg pekade på mig eller tisslade bakom min rygg. Egot svällde lika snabbt som popcorn i mikrovågsugnen. Eller som en av mina föredettor inför mensen. Kommentarer såsom “titta där är Luther” eller “känner du igen sångaren från the Invaders, titta inte nu men han kommer där” eller “kolla han e så snygg och sjunger fantastiskt, men jag tror han har en flickvän”, var det jag i min egostinna värld antog florerade kring mig. Sen att folk med alla sannolikhet bara tyckte att jag såg konstig ut fanns inte i min värld,
Jag var tvungen att skaffa mig en gitarr eftersom jag skulle spela gitarr nu. Jag skaffade mig ett helgarbete på Postgirot som mynnade ut i ett sommarjobb för att kunna köpa en egen gitarr. Nu när man hade gått och blivit gitarrist måste man ju ha eget liksom. Basen hängde jag upp på väggen. Jag hade bestämt mig för att köpa en metallicblå Ibanez Iceman. Detta var en kopia av Paul Stanleys svarta Ibanez Iceman som jag till dags dato anser vara den snyggaste gitarr som någonsin byggts. Pauls modell gick inte att köpa så jag fick nöja mig med en avlägsen kopia. Min mor hjälpte mig att öppna ett Finaxlån i hennes namn, så att jag kunde hämta ut gitarren innan jag hade dragit ihop de tre och fem som gitarren kostade. Jag arbetade som sagt på helgerna och skolkade en del från plugget för att extraknäcka i en butik och på så vis betala av gitarren så fort som möjligt. Jag köpte den på Förstärkardoktorn som då låg på Odengatan och jag träffade Tom Wikflod första gången där. Han är idag en firad musikalartist och en snubbe vars drömmar inte har lämnat honom i sticket. Jag kommer håg att han var impad av min jacka som var belamrad med en massa märken på KISS. Vi började snacka om musik och det visade sig att han spelade en del instrument. Jag sa att vi kanske kommer att jamma någon gång eftersom man aldrig vet vad framtiden har i sitt sköte. Jag nämnde att vi skulle gigga i Akalla och bjöd in honom. Vi får se sade han. Tom erbjöd sig att hoppa in som trummis ifall det skulle bli läge någon gång. Vi bytte telefonnummer och jag lovade återkomma till honom ifall det skulle behövas.
Bara några veckor senare och samma dag som gigget skulle ske ringer John mig och säger att vi måste ställa in. Jag frågar varför och han mumlar något om feber och förkylning, fast jag tror att gigget krockade med “Lilla huset på prärien” som John fanatiskt följde. Jag svarade att, vi inte kan ställa in, utan klart att han måste ställa upp, men nej det gick inte. Jag vidhöll min åsikt och sade att om inte John dyker upp till gigget så tar vi in en annan trummis. The show måste självklart go on liksom, sade jag. Han svar var ett snörvel i telefonluren. Jag ringde upp Tom Wikflod och sa att det blir gigg ikväll i Akalla, hur ser det ut?
– Klart jag kommer, sade han, vi ses på soundcheck och går igenom låtarna på plats.
– Coolt, sade jag vi syns vid femtiden då.
Vi möttes upp vid tunnelbanestationen Akalla och tog oss till ungdomsgården där vi ställde in och testade ljudet. Vi hann väl repa ett par tre gånger då vi ser John stappla in med ett par trumstockar i handen. Att han hade feber syntes lång väg, men han kunde inte låta någon annan spela trummor i hans ställe. Han muttrade något som misstänkt lät som” fan också men the show must liksom go on”. Detta var oerhört mäktigt och jag fick förklara för Tom att tyvärr så blir det inget trummande för din del men tack för att du ställde upp. Inga vibbar från Toms sida utan han var kvar och kollade upp gigget. Det var ett band som spelade före oss med en japansk tjej på sologitarr som jag tyckte var söt. Hon spelade gitarr felvänd och det såg så coolt ut, ungefär som Jimi Hendrix fast utan skägg men med bröst. Detta visade sig vara Li som senare skulle ta över min roll i Funkbandet SAY What som leadsångare när jag hade fått foten eftersom jag drog till USA utan att informera bandet. Men vi kommer till det senare.
Som om saker och ting inte kunde bli värre så strosade jag omkring en dag på Götgatan uppe vid Soundside max två månader efter att jag hade hämtat ut min blå gitarr, och ser till min oerhörda förtvivlan en exakt kopia av Paul Stanleys svarta Iceman. Den hängde i fönstret. Den ropade mitt namn. ”Yo Luther! Check me out” typ. Varför jag blev så knäckt var det faktum att jag inte ägde tillräckligt med deg för att införskaffa denna gitarr som var det mäktigaste jag visste och min biljett in bland odödliga firade superstjärnornas skara. Hur skulle jag få min mor att ställa upp med cash i någon form för att jag skulle kunna köpa in mig på denna dyrgrip? Jag hade fortfarande kvar ett antal tusenlappar på min blåa metallic kopia att betala.
Jag gick givetvis direkt in på Soundside och frågade vad den kostade. Fyra och fem kalla sade försäljaren med en trött blick under en trött lugg. Där hade vi en kille vars drömmar hade garvat honom rakt upp i ansiktet och stuckit iväg med hans bästa polare. En lax mer än min blå och den här var begagnad. Jag bet mig i läppen. Det var en förmögenhet på den tiden. Killen sa att det varit massor med folk inne som frågat på den och om jag skulle ha den så borde jag slå till direkt. Jag är inte och har aldrig varit den typ av snubbar som går fram till hästar och skådar dem i mun, så det var hur enkelt som helst att lägga handpenning på gitarren på tvåhundra kronor som jag lyckligtvis hade på mig. Jag fick en vecka på mig att komma in och hämta gitarren. Annars skulle de sälja den till första bästa lallare som kom in och handpenningen jag lagt skulle inte återbetalas. Jag nickade och sade att det inte skulle bli några problem. Eller skulle det?
följ den rafflande historien imorgon
