….gör så jävla ont, och är så onödigt, å man gör det alltid när man är som allra mest hungrig och snålvattnet rinner likt niagarafallet. Och när maten smakar som allra bäst…och när man är på jakt…
Man sitter o tuggar i sig födan. Tar en sip av det utsöka vinet (hur utsökt ngt kan bli för 48 kr flaskan). Är i ett skönt konversatonsflow om hur veckan varit. Man gestikulerar med armarna så att bordsdamen erfar en svag förnimmelse av att vara en Airbus A380.
Under denna process tickar maskineriet på som en klocka. Tick tack, tick tack. Munnen ser till att vara sluten vid tuggandet, ögonen visar tecken på intresse, käkmusklerna arbetar rytmiskt- ja nästan förföriskt, och näsan andas ljudlöst och näshåret har för en gångs skull förstått vikten av att hålla sig väl dolt…
…men som en bitchslap från ingenstans hugger underdogsen övre o undre huggtand i högre munregionen in. Så synkroniserade så att man tror att de har varsin atomklocka. De misstar delar av underläppen för en bit kyckling.
“Va fan nu då?” är en tanke som flimrar förbi de släta vindlingarna som leder till nervcentrum.
Man kan inte ställa sig upp o vråla. Man kan inte bita tilbaka. Man kan inte resa sig upp o gå. Man kan inte grina.
Man kan bara lite coolt i förbifarten försiktigt känna efter med tungan att det inte blev allvarliga köttsår av 3:dje graden.
Och nu måste man tugga långsammare, fokus flyttas från sexig dam till darrig underläpp. Musiken är plötsligt jävligt jobbig. Maten smakar damm. Och eftersom man inte kan andas med munnen kickar överlevnadsinstinkten in och aktiverer näsan. Med ett blåsbälgliknade frustande suger man i sig luft med resultatet att näshåren förvandlas till tentakler av bläckfiskkaraktär vid utandningarna. I ett slag förvandlas man från he-man till Sue-Ellen Ewing (de darrande underläpparnas okrönta drottning). Man blir sur. En smula hämmad. Man tappar fart. O hämnden är att sluta äta o fokusera på vinet.
Resultatet? Man blir så jävla packad så att man droppar grodor. Och damen börjar bita sig i läppen för att inte brista ut i tårar. Och när man som bäst behöver bita sig i tungan…verkar alla tänder i käften gått ut i strejk. Finns det en enda människa som någonsin behövt huggtänderna i käken de sista 8 miljoner åren? Varför är de kvar? Och varför ska de vara så jävla vassa?
Någonstans sitter det en sadistisk jävel som kom på att vi sätter den vassaste kroppsdelen precis bredvid den känsligaste. Och garvar läppen av sig.
….jag vill ha intravenös föda…
Gött! en ny favoritblogg…. Lite agare än min, men samma sköna gnällattityd! I love it!!
man tackar!
desamma
Hej Stefan!
Jag känner att det är min plikt som blivande kock i Östersunds kommun att informera Dig om att det Du behöver inte är intravenös kost utan snarare PASSERAD kost – det är den korrekta termen inom äldreomsorgen… Eller som vi proffs säger: pass-kost. Om det har gått riktigt långt och du ändå biter dig i läppen så blir det slät-pass – gissa hur skojigt det ser ut!!
Och om det ändå inte fungerar så får det bli flytande kost, men sedan börjar det bli dags för intravenöst – så håll ut!!!
…och jag vet inte ens om det här har med Ditt ämne att göra, men jag är ju bara en vanlig kommunalarbetare. Ha det så bra!
Hahahhaa… kopplingen till Gud där i slutet var ju för jävla klockren! Bra Stefan! Write on och fortsätt förgyll mina dagar!
Nina Eriksson Hej nina. Kul att se dig här. Passerad får mig att tänka på “bäst före datum” så jag e en smula skeptisk till det. Intrevenös är the keyword 🙂
Anna Hertzman Tack, jag humblar på i min sugvärld och hoppas att du fortsätter att läsa.
Då kan jag komma med den glada nyheten att många barn som föds idag saknar hörntänderna.. evolutionen är äääntligen på g!