Bukbröder…

Idag vid lunchkollen – dvs har jag ätit lunch idag, kom jag fram till “fan nu har jag missat att hugga in på den medhavda matlådan…igen” och stack sålunda ut för att aktivt jaga hem kolhydrater till kroppen. Firm expedition är min melodi vid akut hunger. Falafel stod det på en skylt. Jag fnös. På en annan dagens sallad, tonfiks. Jag fnös om möjligt ännu högre och det hade sitt ursprung i att de hade stavat tonfisk tonfiks. På en tredje skylt sushi. Va fan bara nyttiga maträtter! Kroppen skrek vi vill ha fett. Kolhydrater i långa banor. Kom inte och mesa med en en jävla sallad. Då kan det lika gärna vara.

Plötsligt skådade mitt ena vindiga norra öga en korvmoj. Jag insåg med ens alla de fördelar det medförde. Varm mat, snabb mat och framförallt fult med kött i alla former. Jag beställde mina “tvåmebröatttame”. Var det bra så? Vafanjagslårtillpålitegurkmajjoockså! Tjugsex spänn sa korvlangaren. Ok. Och så fick jag ta och ställa mig med snålvattnet rinnandes för munnen väntandes på mina korvar. Plötsligt ser jag att det är fler som står bredvid mig alla väntandes på sina korvar. Nu när beställningen var gjord verkade det som om min kropp lösgjorde lite energi för andra kroppsdelar. Bland annat ögonen som förut inget hade sett efter upptäckten SIBYLLA med stora bokstäver. Det var bara enbart män. I medel och dryga medelåldern. Några byggjobbare. Någon chaffisliknade individ. Jag vet inte vad det var som gjorde att han såg så chaffisaktig ut. Eventuellt var det vinden i håret som hade permanentat sig.

Nåväl, efter en stunds stilla kontemplativt kollandes så ser jag att vi alla har något gemensamt. Inte balle. Jag e inte sån. Vi hade alla en gemensam tunnaliknade utbuktning i midjetrakten som vagt påminde mig om den flacka barnbacken i Björnriket. Jag tittade ned på min egen och trodde att den skulle vara mer svartbacke lutning med några hårda pucklar på, men ack så jag bedrog mig. Hur mycket jag än stod där dragandes in den så verkade det som om gemenskapen och vetskapen att det fanns andra magar där i samma status, tyst mullrandes fick den att ta fram sina bästa sidor och puta på. Det verkade nästan som om den svällde till av stolthet.

Med ens insåg jag att jag stod bredvid mina bukbröder. Inte i den vanlige bemärkelsen utan i något mer skrämmande och värre. Det var som om min mage sa “jag ska bli så där stor en dag jag med”. Med ens ångrade jag mina två korvar.

– Ketchup och senap på korven?
– Öh…nej tack, sa jag som slagen av tanken att detta är mitt första beslut i kampen mot buken. Skippa förresten gurkmajon.
– Men du har betalat för det!
– Se det som bonus, sa jag och gled iväg med mina två torra korvar på torrt korvbröd.

Magen vrålade “va fan korv utan ketchup?”.
Vet du hur mycket socker det är, mumlade jag.
Och?
Det är slut nu. Slut med sena luncher på stående fot. Glöm socker i kaffet!
Men kexchokladen du har på skrivbordet då?
Den ger jag bort till kollegan!
Vafan!
Inte den tonen emot mig!
Va?
Om du inte softar blir det bara morotjuice framöver…

Kampen har börjat. Jag börjar i vassen under juli för att avancera fram till strandkanten i augusti. Kan jag få ett “go Steffe!”

[tags] bukbroder, mage, korv, fetma[/tags]