Lokal kriminalitet lönar…

… sig inte alls.

I min ungdoms glada dagar innan jag beslöt mig för att bli en rättskaffens lirare fick jag för mig att bovande skulle kunna vara något för mig. Men jag hade inte det kalla blodet. Alldeles för lite sicilianare i mina vener. Till skillnad från nu då man medelst två pizzor i veckan hårt aspirerar på att axla Don Corleones mantel. Men jag gjorde ett tappert försök.
Och snodde en cykel!
I en källare!
I det hus jag bodde i!
Det fanns 8 hushåll!
Alla kände alla!

Innan någon dömer mig allt för hårt vill jag ta tillfället i akt att… tacka alla jag känner, de som gjort det möjligt för mig att stå här och ta emot detta…va? Åh fan det är inte en prisudelning? Och jag gettar det… nämna att jag hade rekat ett par månader på cykeln. Ingen hade rört den. Vilket föranledde mig att tro att den var finders keeps. Att den var låst såg jag bara som en utmaning. Som en del av Lärandet i Livet. Jag smög ned en kväll med en förbaskat trevlig bågfil och gjorde cykeln till min.

Jag bar upp den på vinden och sprayade den svart. En färg som jag hade som favorit. Hårdrockandet förpliktade. Monterade på ett nytt lås så att ingen jävla lallare skulle sno den och presenterade den för min morsa som en present av en som var skyldig mig pengar. Morsan ba “soft!”

Jag och cykeln började umgås på daglig basis. Djurgården, kungsan, plugget vart jag än drog hakade den på. En kväll var jag hos en polare och söp mig full. Efter den 8 ölen insåg jag att cyklande var direkt förenat med livsfara, så polaren erbjöd sig att köra hem cykeln till mig dagen efter. Schyssscht schom fan, sa jag och hoppade på förlorarnas nattbuss.

Dagen efter ligger jag i ett fylletäckt drömlandskap. Någonstans långt bort hör jag ett kontinuerligt ihärdigt ringande. Den pockar på allt mer och till slut är den allstedes närvarande. Det kändes som om hela jävla universum var en lång ringklockaton. Med ett “va i helvet nu då” samlade jag och bakfyllan ihop oss till en entitet och studsade upp ur sängen. Tyvärr var inte benen med på detta , vilket resulterade i att vi med en duns smaskade ihop i en ofokuserad hög på golvet.

-Vem fan e de som ringer på dörren vid denna osympatiska tid, muttrade jag mellan sammanbitna tänder och ömsom kröp ömsom drog min lealösa kropp mot dörren. Jag förbannade morsan att jag fått rummet längst bort ifrån dörren. Med ett ryck sliter jag upp dörren och ska vråla något, när jag ser min granne från andra våningen med ett bister min säga:

– Hörru det här är min cykel!
– Öh…va?
– Du hörde vad jag sa!
– Men…hur vet du det?
– Serienumret är kvar. Där, sa han och pekade på ett gäng siffror på ramen.

Jag slog en imaginär hand för min panna. Hur fan kunde jga glömma att slipa bort numret. Bovens första princip “se till att objektet är oidentifierbart”. Vid mord se till att den döde inte kan peka ut dig ( enklast är att hugga av händerna för då har han inget att peka med), vid cykelstöld se till att cykeln är tystad. Aghata Christie fnittrade till i sin himmel.

– Öh…
– Hur förklarar du det här
– Äh
– Du får en timme på dig att komma ned till mig med en förklaring, annars ringer jag polisen.
– Öh…
– Jag tar min cykel
– Ja visst, givetvis, självklart, om det är din så…
– Har du nyckeln
– Givetvis, ett ögonblick…
– En timme, påminde han mig om och gled ner för trappan med min cykel.

Va fan gör jag nu?

to be continued…